Baltazar

 

Den gångna veckan har egentligen flutit på som vanligt, bortsett från ett gigantiskt mensmonster som lurat i mossen. Jag tillbringade all min tid med att gå runt och vara irriterad på Ramses och undvika honom förstås. Det ångrar jag i och för sig inte, för det ledde till andra prioriteringar, bland annat som hjälpte jag en gammal kompis att flytta och även om det i sig inte var speciellt roligt, så var det kul att få hänga med henne igen. Hon ska bli sambo och flytta ut från stan. Lägenheten som har klirrat var riktigt fin, men jag får ångest bara av tanken att flytta utanför stadsgränsen, haha!

 

Fredagen började bra, kanonväder, så jag klarade av att kliva upp så pass tidigt att jag hann med en joggingrunda innan det var dags att sticka till jobbet. I förd tajt kortklänning och höga kilklackar (tillhör ovanligheterna att jag anstränger mig såpass mycket när det kommer till mitt yttre) vandrade jag med snabba steg mot spårvagnen - och vem springer jag inte in i där - mitt i all min irritation? Jodå, Ramses!

Han stod där och var superglad över att vi helt tillfälligt sprungit i varandra och jag stod där och försökte att inte verka att för sur. Han stod och överöste mig med komplimanger, medan jag försökte klistra på ett leende på mina läppar (medans det jag mest ville var att springa där ifrån).

 

På spårvagnen bestämde jag mig i mens/snusirritationen, som så många gånger förr - att nu räcker det - nu ska jag hålla mig undan! Det gick sådär.....men försöket var tappert.

 

Efter jobbet var det bestämt att allihopa skulle mötas vid hamnen för att njuta av vädret och grilla. Jag drog mig ur till Ramses stora besvikelse. Istället gick jag till grannparken och låg där i solen med mig själv och en SR-dokumentär. Därefter gick jag hem och bara gjorde ingenting - eller just det - katten hamnade i en liten fight - något jag sedan använde som alibi. Det här blev ju ganska tråkigt i längden, så tillslut bestämde jag mig för att svälja min stolthet och ringa Ramses - problemet är ju och har ju alltid varit att jag älskar att vara runt honom. Vi lagade några lösa planer och bestämdes oss för vi skulle mötas en timma senare. Efter samtalet så växte irritationen sig ännu en gång, detta för att Ramses IGEN ställt in sina egna planer bara för att jag inte blev med (okej, han hade mekat med sina nya cykel, men jag var på taskigt humör). 

 

Lösning blev Randy och flera glas vitvin. Ärliga vänner är de bästa vännerna. Fick råd om att lugna ner mig, för kanske sista veckan mest berodde på hormoner. Ge honom tid och viktigast - njuta av att allt faktiskt är väldigt bra mellan oss. Jag pallrade mig över till Ramses och vi gick vidare ner mot hamnen, vi hade hört rykten om att någon god själ hade klarat av att släpa dit en megahögtalare. När vi kom dit var det bara en av våra vänner kvar, men massa folk, röka och bra musik. Där stod vi i solnedgången och dansa salsa och drack den där cidern jag köpte i England för flera månader sen. Det var magiskt.

 

Runt två tackade högtalarmannen för sig och kvällen fick ett abrupt slut. Efter flera telefonsamtal till vänner, hade vi bägge tappat musten och tackade för oss (eller Ramses tackade för sig, när jag gjort klart för honom att jag inte skulle festa mer. Naturligtvis). Han frågade om jag ville sova över på luftmadrassen, men jag tackade nej. Jag har ju katt och hade planer om fjällvandring på lördagsmorgon.

 

Lördag: Jag hade strategiskt planerat med en tjejkompis att vi skulle ut på en längre fjällvandringstur. Allt i enligthet med Plan Skaffa Ett Liv Som Inte Är Ramses. Men hon bangade och det var jag egentligen glad för. Alkohol + Seroquel sent på natten = monsterbakfylla. Så tänkte jag att jag bara skulle hänga hemma hela dagen och undvika Ramses / konflikten. Det gick helt fint i början, speciellt eftersom att Freddy flyttade in på morgonen. MEN - så blev jag uttråkad - och vad gör man? Sagt och gjort!

 

Ursprungsplanen var att vi skulle ta en mindre tur på fjället, men utöver eftermiddagen kom några stora stygga moln, så vi gick och handlade och skulle gå på kaffe. Allt tog mycket längre tid än planerat, så planen modiferades till middag + utgång = filmnatt hos mig senare. Jag hade aldrig tänkt att gå ut, men Ramses var taggad i början. Mindre taggad blev han när inga andra hade några planer. Han förslog att vi bara skulle se på film hemma hos honom. Jag svarade att det var okej, men då måste jag sova där - för jag så sjuuukt trött.

 

Det blev en mysig kväll med egyptisk komedi och massa popcorn. Luftmadrassen pumpades upp brevid hans säng, men jag kom aldrig så långt - det blev en väldigt lång godnattkram. Och fast en vi bägge hade knölat oss in i en 90-säng, så kan jag inte komma ihåg sist jag sov så gott. Han väckte mig runt sjusnåret, sa att hans armbåge höll på att krossas och frågade om det var okej att han hoppade över på luftmadrassen. Vi snosade vidare och runt 11 så hoppade jag över på luftmadrassen jag också.

 

Och där någonstans så började det hända lite grejer - ÄNTLIGEN - måste jag säga. Men så var det den episkt dåliga timingen och min jävla mens. Jag påpekade att vi kunde göra andra grejer, men så blev han så där stel och drog sig ur och började betee sig konstigt igen. Lyckligtvis tog min irritation över den här gången och jag började pressa honom ganska hårt. Tillslut kläcker han ur sig att "vi måste prata om det här"

 

Upp, klirra frukost, jag lät han dricka upp kaffet innan jag började tjata. Han var motvillig först, men jag stod på mitt. Han jag ju sista veckan sagt att han vill gå ut och ta en kaffe och prata. Jag har bara skojat bort det, eftersom jag vet hur mycket han just hatar att prata, Tji fick jag!

 

Kortversionen är 1) han känner att han inte kan prata med mig om allt, efter allt som hände under vårvintern. Han hade speciellt känt sig ensam när han gjorde slut med sin tjej och ingen av hans nära vänner var här och han var rädd för att diskutera det med mig. 2) Han sa: Det är ju helt öppenbart att det är något mer mellan oss och jag vet inte helt vart det är på väg. Jag är osäker för jag vill inte förstöra våran vänskap, å andra sidan vill jag vara med dig.

 

För hundrafemtioelftegången frågade jag honom vad vill du? Och den här gången nöjde jag mig inte med ett svävande svar och svaret jag till slut fick var "jag vet inte"

 

Det pissregnade ute och dagen blev ganska skjuten eftersom att vi klev upp så sent. Återigen blev det pizza och film i pyjamasen. Klockan var närmare 1900 då filme var slut och det blev ett två timmar långt hejdå. Det blev två timmar med kyssande och smekande. Han trevade lite i början och var inte helt välvillig, men under samtalet vi hade så sa han att han ville att jag skulle pusha om honom i sådana situationer.

 

Jag gick hem och så blir han konstig igen. Det var knappt så jag fick en kram när jag gick. Skickade ett meddelande till honom innan jag la mig, där jag bara tackade för en fin helg. Fick en smiley tillbaka.

 

Så är jag här igen. Å ena sidan överlycklig, å andra sidan 100% paranoid. Jag har knappt hört från honom idag och hade det inte varit för att vi ska ut och äta middag med Randy och P efter jobbet, så tror jag knappt att han hade hört av sig överhuvudtaget. Logiskt sett så borde ju inte detta vara ett problem, efter det samtalet vi hade igår, men osäkerhet är något som går igen i denna relationen. Jag försöker säga till mig själv att han är på jobbet och att han har mycket att göra.

Fortsätnting följer....