Panikångestattack

I går var ingen bra dag, den började bra, men slutade i fosterställning i ett mörkt rum. Tror det bara är en massa jävla grejer som byggt upp sig sista tiden och igår när Ramses insisterade på att jag skulle göra något som jag verkligen inte hade tid till och som han lika gärna hade kunnat gjort, så började dammen att brista. Dessutom är min kollega på semester, så jag börjar tidigt. Om jag ska få mina 8 timmars sömn + knapra i mig all antipsykotiska och ändå vara hyfsat klar i huvudet dagen efteråt och inte försova mig, så måste jag ta mina mediciner senast kl. 21.00. Och det händer liksom inte.....Så jag har börjat fuskat, ganska mycket. Tar bara tillräckligt för att göra mig slö, så att jag får 1 timme eller 2 i sömn. Så kommer irritationen och sista veckan paranioaen.  Även om jag kunde ta all medicin under helgerna, så väljer jag att inte göra det "ifall något skulle hända mitt i natten". Sista veckan har det varit lite för mycket sånt; jag är övertygad om att alla på jobbet hatar mig, att alla mina vänner snackar skit om mig, att killarna i kebabaren över gatan spinonerar på mig, att Ramses bara utnyttjar mig (vad har jag inte kommit underfund med ännu) och att min tillfälliga Kombo inte är att lita på (här finns det en hög av teorier och potentiella scenarion). Lägg på tjafs med barndomskamrater och snusslut. Jag vet att det inte är på riktigt. Jag säger det till mig själv hela tiden. Men det börjar bli svårt att slå ifrån sig.
 
I går när jag kom hem hade Freddy (min tillfälliga kombo) kastat rutten mat i papperskällsorteringen. Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat det här för honom!??! När jag lite biskt påpekar det här, får jag följande till svar "ja, men alltså soppåsen var ju full!! och vad spelar det för roll egentligen!".
 
Det brast för mig.
 
Högljuddt och snabbt gav jag honom en föreläsning i källsortering och generell städning av huset (typ: kasta inte sopor i diskhon), tog soporna och gick bort de 500 meterna till återvinningsstationen.
 
Kom hem och kände mig så slutkörd. Bestämde mig för att ta en löprunda, det verkade sunt och logiskt där och då. Men jag kunde, kroppen kändes som bly. La mig ner i sängen och gosade med katten.
 
På med träningskläderna och startade appen. Hade lovat mig själv att inte svara om Ramses ringde. HAA! Han ringde 5 minuter in i löprundan och precis som väntat var jag just så där lagom otrevlig. Försökte lägga band på mig själv, det är inte hans fel och mer än ofta har han hamnat i skottgluggen. Det  blev inget bra samtal. Och löpning som hade börjat så lätt. kändes nu så tung. Jag kämpade på, men det gick inte. Skickade iväg några meddelande till Ramses, förklarade och bad om ursäkt. Trodde att det kanske skulle hjälpa. I stället stod jag och stirrade på telefonen i kanske 1 minut, innan jag tog två steg framåt och helt tappade andan. Det kändes som om jag precis gått rakt in i en osynlig vägg. Det ända jag kunde tänka på var att bita ihop, inte få psykbryt mitt bland folk.
 
Det blev en jävligt lång väg hem och jag trodde att jag inte skulle klara det. Bit ihop. Bit ihop.
Väl hemma slängde jag mig in på rummet, hyperventilerade och började gråta. Innan jag placerade mig själv i fosterställning i några timmar, så skickade jag iväg ett meddelande till Ramses där jag skrev att jag var "no fun to be around tonight!" och sa att vi kanske skulle ses imorgon (alltså idag). Därefter avaktiverade jag hela Facebookhelvetetet.
 
Efter många timmar i sängen lyckades jag ta mig till duschen och där kom nästa panikångestattack. Skrik och hyperventilering. Helt orelaterad till den första, men det känns ofta som om att om något skit börjar sippa ut genom något hål, så är det ingen länge innan hela väggen rämnas av en flod.
 
Stora delar av kvällen funderade jag på hur jag skulle lösa det här med Ramses. Saker och ting är ju så bra mellan oss nu. Å ena sidan vill jag ta mig själv i kragen och försöka att vara mindre galen, problemet är ju att det är kanske det jag gjort lite för länge nu. Å andra sidan så vet han ju att jag är galen. Jag kan inte vara på topp hela tiden och den här skiten är ju liksom en del av mig.
 
Jag är så sjukt rädd för att skrämma bort honom. I början på året, när saker var ganska kaotiskt milt sagt, så hade jag i något depressivt humör sagt en massa jävla skit till honom, som gjort honom riktigt rädd. Det var bland annat därför han var så off i period. Och det förstår jag i och för sig, men jag kan inte heller gå omkring och låtsas att allt är bra.
 
I vilket fall som helst, så ringde han sent igår kväll. Sa att han inte var säker på om han borde ringa, sa att han inte visste hur han skulle uppföra sig när jag är så här. Ska han lyssna och låta mig vara i fred? Eller ska han insistera och tränga sig på? Det vet ju inte jag heller - damn if you do - damn it you don't!Han hade peppat sig själv i några timmar och när han väl kommit till skott, så hade han sagt till sig själv att han skule ringa tre signaler max och lägga på om jag blev otrevlig. Han ringde betydligt fler än tre signaler och jag var inte otrevlig. Orkade egentligen inte prata, lyssnade mest på hans lägenhetstjöt och det var skönt att höra hans röst. Så frågade han hur jag egentligen mådde. Jag har som princip att aldrig ljuga om mitt mående, så jag försökte formulera mig rätt. Inte säga för mycket. Inte ljuga. Så avbröt han mig och sa "du behöver absolut inte prata om det om du inte vill". Men jag  vill ju, men samtidigt inte. Vi sa god natt och jag hade strax efter fick jag dagens tredje panikångestattack.
 
 
När jag började skriva det här inlägget så fick jag plöstligt ett starkt behov av att prata med honom. Han svarade inte, men ringde upp en stund senare. Sa att jag var nyfiken på att höra hur det gått med budgivningen - mitt alibi. Och så länge vi snackade om sånt så kändes allt så bra. I början av samtalet frågade han om jag mådde bättre idag, men jag bytte helt ämne. Det kändes så bra att höra hans röst. Men så på slutet av samtalet ville han prata om vad vi skulle göra ikväll. Han pushade på att vi skulle äta middag ikväll "det är så ensamt och ovant att äta utan dig". Jag var undvikande och så började han fråga igen; hur är det på jobbet? har du ätit? har du sovit? hur mår du? Och jag känner hur knölen i strupen bara bygger sig upp och hur det blir svårare och svårare för mig att andas. Vi har träffats varenda dag i flera månader, så det är inte så konstigt att han blir orolig.
 
Han vill väl. Jag VILL träffa honom. Men jag är så jävla rädd för att få ett psykbryt runt honom. 
 
Jag märkte hur min röst började att brista, så jag avslutade samtaltet med att säga "ja, jag ville ju egentligen bara höra hur det gått med budgivningen. Hejdå." Precis så. Tvärt. Direkt efter sprang jag 20 meter sprint in på toaletten och där satt jag och hyperventilerade och grät i ungefär 20 minuter.
 
Jag kommer tillbaka till min arbetsdator och ser att jag glömt att låsa datorn i hasten som uppstod och på skärmbilden stoltserar ett annat "vädra luften" inlägg. Detaljerat och personligt, naturligtvis - för allmän beskådan.
 
Då trillade tårarna ner för mina kinder - mitt i kontorlandskapet och självfallet ringer Ramses mitt i allt det här. Han frågade hur jag mådde, han hörde på rösten att det var något. Jag hade lust, men sket i det. Han ville prata om en ny lägenhet som han hittat och ville kolla på. "Absolut! Söndag? Perfekt!" - det låter jättebra, säger jag till honom, medan jag själv tänker att om det fortsätter så här så vet jag inte ens om jag lever till på söndag.
 

<3

Velade i ungefär tjugo minuter igår, så svalde min stolthet, tänkte det är bättre att jag berättar hur det är NU och inte sen när allt kanske gått åt helvete. Tänker att han blir mindre förbannad då.
 
Skickade ett kort meddelande och väntade på svar. Satt och stirrade på skärmen till klockan 06:00, kände mig dum, att jag överdrivit situationen. När jag till slut vaknade imorse hade han svarat och det första jag gör är att jag försöker förminska det hela. Det lustiga är att om jag sagt till någon annan av mina vänner att jag varit på en fyra dagars fylla mitt i en jobbvecka, så hade de asgarvat, men Bror gör ju naturligtvis inte det.
 
Vi har chattat hela dagen och det har varit så skööönt. Det är något speciellt med någon som känner dig ut och in och jag blir så lugn av det. Han tycker inte synd om mig, han dömer mig inte, han blir inte hysterisk - han säger bara rätt ut vad han redan tycker - och i ärlighetens namn allt jag redan vet. Mot slutet av samtalet började det dock bli jobbigt och jag satt framför datorn på jobbet och försökte hålla tårnarna tillbaka. Han vet precis vilka knappar han ska trycka på. Nu har jag lovat att kontakta min läkare, bara tanken på det får det att vrida sig i magen. Nederlag. Jag vill inte. Men nu har jag lovat. Dessutom tycker han att jag ska ställa in Sverige-resan, en tanke jag själv tänkt sista dagarna.
 
Har inget filter idag, vet inte varför jag lägger ut det här. Vill bara påpeka en liten oväsentlighet i sammanhanget. För en man som är flytande i fem språk och har en doktorgrad i kemi, så finner jag det fascinerande att han fortfarande inte kan skillanden på he/she and him/her, men jag har slutat att påpeka det. Jag ler istället :)
 
P.S han är den ända som kan kalla mig yonki, utan att jag får psykbryt!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Faller

arg på mig själv, trodde att min psyke vilade på en mer solid grund än det visat sig.
 
har varit full sen i torsdags. fredagen slutade i ännu en katastrof - gjorde bort mig rejält. ramses har försökt att ta kontakt, men jag har varit avvisande - orkar inte. sket i att gå ut igår, efter att jag hade fått höra att han skulle komma.
 
vet inte helt vad som hände i fredags, jag fick något att röka och jag vettefan vad det var, för det var definitvt inte det jag brukar röka - eller kanske var det ? men jag reagerar annorlunda på det för att jag är så instabil. proppade i mig allt som erbjuds - så jävla dumt! regel #1 - stoppa aldrig i dig skit som kommer från folk du inte känner regel #2 stoppa aldrig i dig något du inte vet är rent. 
 
jag är så jävla dum!
 
ändå klarade jag inte av att stå emot på impulsen att kontakta honom nu - han måste tro att jag är helt sjuk i huvudet, med tanke på hur jag går från 0 till 100 hela tiden nu. vill förklara, samtidigt så känner jag att han inte förtjänar att bli indragen i den här skiten.
 
orkar inte äta och har fuskat med medicinerna sista fyra dagarna. jag trodde verkligen inte att jag var så här jävla skör. får inte sova, vill inte sova. igår skar jag mig nästan för första gången på 1 1/2 år.
 
vill inte åka hem nästa vecka, skiter i de där jävla problem - hur fan ska jag kunna plugga till psykolog om jag inte ens klarar av att hålla mig frisk i ett år?!
 
känner mig dum, för att det skulle så lite till för att få allt att brista. jag borde veta bättre, har ju hänt så många gånger förut.
 
all skit som varit sista halvåret - allt på en gång . nu
 
har tänkt på Bror hela dagen. saknar honom. önskar att han var här. behöver honom nu.vi har en deal - att jag ska höra av mig innan det blir riktigt illa. har lovat honom det dyrt och heligt så många gånger, som regel håller jag aldrig löftet. vill inte vara till besvär - vill inte göra honom besviken. han var så stolt över hur långt jag kommit sist jag träffade honom.
 
borde ringa honom, behöver prata med honom, men ett pundarsle stal min telefon i fredags. men det är nog bara en ursäkt. jag hade nog inte ringt honom ändå - vill inte göra honom oroad.. i små egoistiska stunder är jag så förbannad på honom för att han flyttade.
 
kanske jag bara ska göra som han föreslog? skit i allt och flytta ner till honom i ett år och hänga och lära mig spanska?
 
DET är det jag vill göra nu - sätta mig på ett flyg till Bilbao med en gång, lägga mig i hans säng och gråta och vara förbannad på hur jävla svag jag är.