Panikångestattack

I går var ingen bra dag, den började bra, men slutade i fosterställning i ett mörkt rum. Tror det bara är en massa jävla grejer som byggt upp sig sista tiden och igår när Ramses insisterade på att jag skulle göra något som jag verkligen inte hade tid till och som han lika gärna hade kunnat gjort, så började dammen att brista. Dessutom är min kollega på semester, så jag börjar tidigt. Om jag ska få mina 8 timmars sömn + knapra i mig all antipsykotiska och ändå vara hyfsat klar i huvudet dagen efteråt och inte försova mig, så måste jag ta mina mediciner senast kl. 21.00. Och det händer liksom inte.....Så jag har börjat fuskat, ganska mycket. Tar bara tillräckligt för att göra mig slö, så att jag får 1 timme eller 2 i sömn. Så kommer irritationen och sista veckan paranioaen.  Även om jag kunde ta all medicin under helgerna, så väljer jag att inte göra det "ifall något skulle hända mitt i natten". Sista veckan har det varit lite för mycket sånt; jag är övertygad om att alla på jobbet hatar mig, att alla mina vänner snackar skit om mig, att killarna i kebabaren över gatan spinonerar på mig, att Ramses bara utnyttjar mig (vad har jag inte kommit underfund med ännu) och att min tillfälliga Kombo inte är att lita på (här finns det en hög av teorier och potentiella scenarion). Lägg på tjafs med barndomskamrater och snusslut. Jag vet att det inte är på riktigt. Jag säger det till mig själv hela tiden. Men det börjar bli svårt att slå ifrån sig.
 
I går när jag kom hem hade Freddy (min tillfälliga kombo) kastat rutten mat i papperskällsorteringen. Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat det här för honom!??! När jag lite biskt påpekar det här, får jag följande till svar "ja, men alltså soppåsen var ju full!! och vad spelar det för roll egentligen!".
 
Det brast för mig.
 
Högljuddt och snabbt gav jag honom en föreläsning i källsortering och generell städning av huset (typ: kasta inte sopor i diskhon), tog soporna och gick bort de 500 meterna till återvinningsstationen.
 
Kom hem och kände mig så slutkörd. Bestämde mig för att ta en löprunda, det verkade sunt och logiskt där och då. Men jag kunde, kroppen kändes som bly. La mig ner i sängen och gosade med katten.
 
På med träningskläderna och startade appen. Hade lovat mig själv att inte svara om Ramses ringde. HAA! Han ringde 5 minuter in i löprundan och precis som väntat var jag just så där lagom otrevlig. Försökte lägga band på mig själv, det är inte hans fel och mer än ofta har han hamnat i skottgluggen. Det  blev inget bra samtal. Och löpning som hade börjat så lätt. kändes nu så tung. Jag kämpade på, men det gick inte. Skickade iväg några meddelande till Ramses, förklarade och bad om ursäkt. Trodde att det kanske skulle hjälpa. I stället stod jag och stirrade på telefonen i kanske 1 minut, innan jag tog två steg framåt och helt tappade andan. Det kändes som om jag precis gått rakt in i en osynlig vägg. Det ända jag kunde tänka på var att bita ihop, inte få psykbryt mitt bland folk.
 
Det blev en jävligt lång väg hem och jag trodde att jag inte skulle klara det. Bit ihop. Bit ihop.
Väl hemma slängde jag mig in på rummet, hyperventilerade och började gråta. Innan jag placerade mig själv i fosterställning i några timmar, så skickade jag iväg ett meddelande till Ramses där jag skrev att jag var "no fun to be around tonight!" och sa att vi kanske skulle ses imorgon (alltså idag). Därefter avaktiverade jag hela Facebookhelvetetet.
 
Efter många timmar i sängen lyckades jag ta mig till duschen och där kom nästa panikångestattack. Skrik och hyperventilering. Helt orelaterad till den första, men det känns ofta som om att om något skit börjar sippa ut genom något hål, så är det ingen länge innan hela väggen rämnas av en flod.
 
Stora delar av kvällen funderade jag på hur jag skulle lösa det här med Ramses. Saker och ting är ju så bra mellan oss nu. Å ena sidan vill jag ta mig själv i kragen och försöka att vara mindre galen, problemet är ju att det är kanske det jag gjort lite för länge nu. Å andra sidan så vet han ju att jag är galen. Jag kan inte vara på topp hela tiden och den här skiten är ju liksom en del av mig.
 
Jag är så sjukt rädd för att skrämma bort honom. I början på året, när saker var ganska kaotiskt milt sagt, så hade jag i något depressivt humör sagt en massa jävla skit till honom, som gjort honom riktigt rädd. Det var bland annat därför han var så off i period. Och det förstår jag i och för sig, men jag kan inte heller gå omkring och låtsas att allt är bra.
 
I vilket fall som helst, så ringde han sent igår kväll. Sa att han inte var säker på om han borde ringa, sa att han inte visste hur han skulle uppföra sig när jag är så här. Ska han lyssna och låta mig vara i fred? Eller ska han insistera och tränga sig på? Det vet ju inte jag heller - damn if you do - damn it you don't!Han hade peppat sig själv i några timmar och när han väl kommit till skott, så hade han sagt till sig själv att han skule ringa tre signaler max och lägga på om jag blev otrevlig. Han ringde betydligt fler än tre signaler och jag var inte otrevlig. Orkade egentligen inte prata, lyssnade mest på hans lägenhetstjöt och det var skönt att höra hans röst. Så frågade han hur jag egentligen mådde. Jag har som princip att aldrig ljuga om mitt mående, så jag försökte formulera mig rätt. Inte säga för mycket. Inte ljuga. Så avbröt han mig och sa "du behöver absolut inte prata om det om du inte vill". Men jag  vill ju, men samtidigt inte. Vi sa god natt och jag hade strax efter fick jag dagens tredje panikångestattack.
 
 
När jag började skriva det här inlägget så fick jag plöstligt ett starkt behov av att prata med honom. Han svarade inte, men ringde upp en stund senare. Sa att jag var nyfiken på att höra hur det gått med budgivningen - mitt alibi. Och så länge vi snackade om sånt så kändes allt så bra. I början av samtalet frågade han om jag mådde bättre idag, men jag bytte helt ämne. Det kändes så bra att höra hans röst. Men så på slutet av samtalet ville han prata om vad vi skulle göra ikväll. Han pushade på att vi skulle äta middag ikväll "det är så ensamt och ovant att äta utan dig". Jag var undvikande och så började han fråga igen; hur är det på jobbet? har du ätit? har du sovit? hur mår du? Och jag känner hur knölen i strupen bara bygger sig upp och hur det blir svårare och svårare för mig att andas. Vi har träffats varenda dag i flera månader, så det är inte så konstigt att han blir orolig.
 
Han vill väl. Jag VILL träffa honom. Men jag är så jävla rädd för att få ett psykbryt runt honom. 
 
Jag märkte hur min röst började att brista, så jag avslutade samtaltet med att säga "ja, jag ville ju egentligen bara höra hur det gått med budgivningen. Hejdå." Precis så. Tvärt. Direkt efter sprang jag 20 meter sprint in på toaletten och där satt jag och hyperventilerade och grät i ungefär 20 minuter.
 
Jag kommer tillbaka till min arbetsdator och ser att jag glömt att låsa datorn i hasten som uppstod och på skärmbilden stoltserar ett annat "vädra luften" inlägg. Detaljerat och personligt, naturligtvis - för allmän beskådan.
 
Då trillade tårarna ner för mina kinder - mitt i kontorlandskapet och självfallet ringer Ramses mitt i allt det här. Han frågade hur jag mådde, han hörde på rösten att det var något. Jag hade lust, men sket i det. Han ville prata om en ny lägenhet som han hittat och ville kolla på. "Absolut! Söndag? Perfekt!" - det låter jättebra, säger jag till honom, medan jag själv tänker att om det fortsätter så här så vet jag inte ens om jag lever till på söndag.