Härdsmältan del 2

Orkade inte skriva i helgen, hade några katastrofdagar. Det är ganska typiskt mig; så länge jag har ett jobb eller skola att gå till, så klarar jag att hålla huvudet över vattenytan. Men sekunden det forsvinner; alltså att det är helg eller semester, så rasar allt samman.
 
Som skrivit tidigare, så vet jag inte riktigt när det började att gå utför, MEN jag vet dock när katastrofen var ett faktum.
 
Jag hade ett väckelseögonblick, i det som egentligen skulle varit min sista dag hemma. Det känns som att jag plötsligt vaknar upp från någon sorts dvala. Jag står utanför psykakuten i Malmö, irrar runt förvirrat, har min make på telefonen. Tunnelseende. Skriker, gråter och försöker berätta vad som hänt. Han förstår ingenting, för ingenting av det jag säger ger mening. Ingen logik. Ingen ordföljd. Hade tappat passet, körkortet och bankkortet - och även om jag haft ett bankkort, så hade det inte spelat någon roll. Kontot var tomt och kreditkortet maxat. Och det ända han nu säger till mig är "sök hjälp!".
 
Efter påsk hade jag en inplanerad resa till Sverige, skulle träffa mina bästa vänner och gå på en ganska viktig tillställning. Vad som hände i detalj under den vecka jag befann mig i Öresundsregionen är väl egentligen inte viktigt, det viktiga är egentligen att det var här jag kraschade och det var först där som jag insåg hur allvarlig situationen blivit.
 
Jag ville verkligen inte resa till Sverige, veckan jag skulle resa hade jag redan varit sjukskriven i flera dagar. Mina vänner hade jag inte träffat på flera år och jag ville verkligen vara i bättre form när jag väl skulle träffa dem. Min make övertalade mig att det skulle bli bättre om jag reste, träffa folk som känt mig hela livet och som fortfarande fanns där, trots all skada jag förvållat genom åren. Vi la upp en plan för vem jag skulle träffa, när jag skulle göra det och vad vi skulle göra. Det låter kanske lite överdrivet, men det var just för att undvika en katastrof.
 
Allt gick åt helvete. Allt gick åt skogen.
 
Två gånger under dessa dagar uppsökte jag psykakuten, första gången blev jag nekad hjälp - jag var för full. Andra gången blev jag intagen på nåde - eftersom att jag inte betalar skatt i Sverige, så ville man inte ha mig där längre än absolut nödvändigt. Efter tre dagar skrevs jag ut med rekommendation om att "söka vidare vård i mitt folkbokföringsland". Samma dag skulle jag egentligen mött min psykiatriker, under omständigheterna (alltså pank och passlös) så fanns det ju inte en chans i världen att jag skulle få det till. Dock hade jag ju naturligtvis glömt detta helt och hållet och blev påmind om detta när han skickade SMS och frågade om vi kunde senarelägga mötet -  varpå jag kort svarade "I Sverige. Inlagd. Inga pengar på telefonen". Klassisk Baltazar!
 
Jag måste gjort han rejält oroad, för en stund senare ringer han upp. Minns inte mycket mer av det här samtalet än "hur i helvete kunde de skriva ut dig i det här skicket??". Från detta ögonblicket följer en nästan två veckor lång cirkus i psykiatri-ekkorrehjulet.
 
Här kommer en snabb sammanfattning:
 
  • Min psykiatriker var ute och reste och hade därför inte möjlighet att träffa mig förrän ca 14 dagar senare(igen; pank och passlös försvårade möjligheterna för mig att resa tillbaka och det tog några dagar innan detta var fixat)
  • Väl hemma så gick jag till min husläkare för att förlänga sjukskrivningen. Han skickade i sin tur en akutremiss till öppenpsyk, där han begärde inläggning. Något jag faktiskt var positiv till.
  • Jourläkaren på akutpsyk var av värsta sorten. Fördomsfull och arrogant. Han skrev i min journal att jag var uppmärksamhetssjuk och skar mig i armarna för att få bekräftelse - eftersom att jag varken hade vänner eller familj som kunde fylla det behovet. Att jag har en flera kilo tung psykjournal och en etablerad diagnos sen flera år, spelade ingen roll. Jag var så desperat och jag vädjade verkligen och till slut ilsknade jag till. "Ser du inte att jag mår dåligt?! Snälla, jag behöver en inläggelse, annars överlever jag inte!" Han hånflinade och svarade "om det nu är sant, varför sitter du här? om du nu menar att du inte kan överleva..."
  • Jag fick nöja mig med AkutTeamet - som är en form av psykiatrisk barnvakt.
  • Skickade flera desperata SMS till min psykiatriker. Han inte tillgång till mina journaler, men tillslut ordnade han det så att jag kunde få träffa hans forskningsassistent, som är p.ssk.
  • p.ssk kände att han inte hade kompetens nog till att bedöma mitt tillstånd, så han skickade ner mig på psykakuten på slutenvården (kontor vägg i vägg).
  • När vi kommit så här långt i historien, så hade jag slutat tagit mina mediciner (detta gjorde jag samma dag idioten på öppenpsyk sagt sitt), hade inte varit nykter på tre veckor och sov inte längre. Nu var jag helt likgiltig och ville bara köra på tills det stupade - med detta hade jag också absolut noll intresse av att bli inlagd.
  • Läkaren på psykakuten tycke jag var svårbedömd. Han rekommenderade inläggning, jag avslog. Fanns inte tillräckligt starka grunder för en tvångsinläggning.
  • Några dagar innan detta hade jag informerat AkutTeamet om jag slutat med mina mediciner, vidare hade jag slutat svara i telefonen när de ringde.
 
Min galenskap bara fortsatte och klarade av konsttycket att skapa mig ännu flera ovänner, än vad jag redan gjort och jag som är så mån om mitt privatliv, bansonerade du för alla som ville och inte ville höra på mina äktenskapsproblem.
 
Mina desperata meddelanden till min läkare hade upphört, jag brydde mig inte längre och det är kanske därför jag har så svårt att förstå varför jag faktiskt gick dit som avtalat den dagen. Kanske såg jag det som min absolut sista livlina?! För det ska sägas, det här är en av de få vettiga människor jag träffat, under min 10 år långa karriär inom psykiatrin.
 

Härdsmältan

Läste gårdagens inlägg och ser att det var ganska snurrigt, men det behövdes verkligen. Jag har länge tänkt att skriva om dom sista månaderna, ett försök att organisera kaoset, det har dock varit svårt. Väldigt svårt; hur jag än gör så blir det bara ett ännu större rot, när jag försöker bena i situationen. Jag tror dock att jag nu har kommit till en punkt, där jag fått så pass mycket perspektiv på det som hände, att jag i alla fall kan beskriva händelseutvecklingen.
 
Jag blev ju sjuk i utlandet i början på året och tappade dessutom bort min telefon. På grund av sjukdommen så tvingades jag seponera litiumet för att undgå förgiftning. Väl hemma och på bättringsvägen - i allafall somatiskt, så bidrog jag själv till att jag klämdes mellan stolarna. Det var så mycket som skedde i den här korta perioden; sjukdomen bidrog till att tömma mitt bankkonto ( i allafall tills försäkringsbolaget tog sitt ansvar - vilket de ännu inte gjort helt fullt ut), vid hemkomsten var jag arbetslös (något jag var förberedd på - dock hade jag räknat med att ha ett fetare bankkontot), mens jag låg på sjukan och svävade mellan liv och död så blev jag officellt utexaminerad från universitetet - 5,5 år av slit - och det kändes som århundradets antiklimax! Jag är ju gift och behöver på så sätt inte oroa mig så mycket ekonomiskt, men jag är tjurig och eftersom att jag alltid klarat mig själv när det kommer till pengar - så vägrade jag ta emot hjälp från min man. Efter omständigheterna så mådde jag faktiskt bra, även om det var lite tufft med det ena och det andra. All antibiotika jag fått på sjukhuset förstörde magen helt, fram tills i dag - 11 månader senare, så har jag ännu inte klarat av att gå upp de 15 kg jag gick ned och att jag fortfarande är ganska trött eftersom att min kropp inte klarar av att ta upp näringen som den borde.
 
Det var alltså så det nya året började. Mot bättre vetande tog jag ett säljjobb (jag som lovat mig själv att aldrig jobba med sälj igen) för en större välgörenhetsorganisation. Det var sjukt dåligt betalt, men jag tänkte att en dålig lön var bättre än ingen lön (jag hade faktiskt fått mer pengar som arbetslös!) Jag tänkte också, att det var bättre att jag hade ett jobb, än att jag satt hemma och inte gjorde något, speciellt när jag var utan mediciner.
 
Jag tänkte rätt, men det blev så jävla fel.
 
Vi spolar framåt - för hela våren är som en stor grå sörja för mig. Tidsperspektiv och minnet är inte helt på topp.
 
  • Jag informerade aldrig psykiatrin om mitt nya telefonnummer och då de gång på gång försökte kontakta mig, utan resultat, så räknade jag med att jag var en "fall out patient" - alltså en som avslutar behandlingen på eget bevåg utan att informera behandlaren.
  • Jag mådde faktiskt bra ganska länge och det var därför jag aldrig tog kontakt. Jag inbillade mig själv att jag blivit "frisk".
  • Som den vinnarskalle jag har, så är jag ypperligt ägnad för säljjobb. Det jag glömde bort i resultatruset var också hur mycket ett sådant jobb sliter på psyket.
  • Den dåliga lönen bidrog till att jag "tvingades" leva på min man, något som knäckte självförtroendet rejält.
  • Min make pressade mig ganska hårt på att söka nya jobb, "något du faktiskt är kvalificerad för", men jag brydde mig inte. Jag fortsatte söka sommarkurser och obetalda praktikplatser. (jag antogs förresten till 3 av de 4 saker jag sökte på)
 
Jag kan faktiskt inte minnas när det började gå utför, men när jag läser mina dagböcker från denna perioden, så är det ju helt uppenbart att det var ett väldigt förvirrat sinne som vandrade runt. En och två dagssjukskrivningarna började komma tätare. Precis innan påsk kontaktade jag min psykiatriker och bad om blodprov, då hade jag självmedicinerat med litium en stund (IDIOT!!).
 
Litiumvärdet låg på 0,4, min läkare menade att var i lägsta laget, men eftersom att jag inte gav honom någon mer information om mitt faktiska tillstånd, så fick jag en tid först långt efter påsk. Långt efter påsk var redan allt kört.
 
Jag träffade honom förra veckan, det var då han tvingade mig att sluta på anti-deppressiva. Han var oroad för att jag var så där lite små hypoman och att denna hypomanin skulle utveckla sig till ännu en mani. Ännu en mani tänkte jag? Vad pratar han om? Även om minnet är lite suddigt från den här perioden, så minns jag ändå att jag ALDRIG kände mig euforisk. Ett av de starkare minnen jag har var att jag satt på Öresundståget - och om jag var i Danmark eller Sverige minns jag faktiskt inte. Men jag minns att jag tänkte att "skillnaden mellan mina manier och depressioner är att när jag är manisk tror jag att jag kan göra allt och jag ser inga gränser. När jag är deprimerad så ser jag gränserna så tydligt, men jag ger bara fan".
 
Fram tills förra veckan trodde jag att jag hade rätt ut det mesta och nu kommer min läkare och säger att jag var manisk? Om det är så det är att vara manisk, så har jag varit manisk betydligt flere gånger än jag trodde. Det låter kanske dramatisk; men det här vände upp och ner på min världsbild. Jag trodde liksom att jag äntligen förstått mig på mig själv. Löst gåtan till Härdsmältan anno 2015. Det leder onekligen till frågan; har jag en totalt bristande själv - och sjukdomsinsikt?

Zorionak

Jag vet inte ens vart jag ska börja, men just ikväll känner jag för att få ur mig saker.
 
En kär vän till mig - eller Bror som jag kallar honom har varit i utlandet och forskat i snart ett halvt år. Sist han såg mig, låg jag på djupet av botten på slutenvården. Han sa det aldrig, men jag märkte på honom att han var besviken för att jag en en gång hamnat där. Våran kontakt sen han reste har varit väldigt sparsam, jag har inte velat belasta honom med massa skit - han hade det ganska tungt med jobbet innan han reste.
 
Han skulle kommit tillbaka för tre veckor sen, men han blev sjuk och var tvungen att opereras. För tre veckor sen var allt på topp och jag kände mig så jävla stolt. Tänkte att nu fan ska jag göra Bror stolt och visa att jag kan ta tag i mitt liv. Men han kom ju inte....
 
Och för ca en vecka sen så blev jag tvingad att sluta tvärt med mina anti-deppressiva. Min läkare sa att även om jag just där och då inte uppförde mig hypomaniskt, så var han utifrån det jag berättade rätt för att jag var på god väg in i en hypomani och han fruktade ännu en härdsmälta. Smällen av att sluta på mina anti-deppressiva rakt upp och ner - var värd att ta menade han (så klart, det är ju inte han som måste leva med det...)
 
Sista veckan har varit helt jävlig och även om jag ökat dosen på Seroquel och lagt till både Melatonin och Imovane så får jag inte sova. Jag är helt förstörd. I förrgår kom förvarningen på nästa storm - glas som flög genom vardagrummet.
 
Ni som någon gång försökt att sluta tvärt på någon typ av psykofarmaka vet vad jag pratar om..
 
I dag skulle jag egentligen varit ledig - jag har en anställning på 60%, men snittar på ca 75% - och det är väl ungefär vad jag klarar av nu. Även om jag hade önskat helttid, så tror jag inte det hade funkat - hade säkert blivit sjukskriven på deltid.
 
Som sagt, i dag skulle jag varit ledig. Jag somnade klockan 4 i natt. Klockan 7 ringer min chef. Kris på jobbet. Utan att tänka på att detta var ett 9 timmars pass, så svarade jag 'ja'.
 
Efteråt var planen att Bror, jag och en till vän skulle gå på forskningsdagarna - jag hoppades in i det sista att bägge två skulle banga - som de alltid gör annars. Men icke i dag - Bror ville så gärna träffa mig (han kom hem i förrgår).
 
Jag var verkligen inte i form överhuvudtaget. Skyllde på sömnbrist, min andra vän godtog det, men Bror vet hur viktigt sömn är för mig.
 
Det var underbart att träffa honom igen, men under hela tiden (det blev middag hemma hos Bror efter detta), satt jag med gråten i halsen och önskade att vara hemma. Försökte gå hem flera gånger och jag hade den där i hållanden känslan av att....
 
Bror ser, men säger inget. Han tänker att jag inte tagit en ända steg framåt sen han reste. Han är besviken. Hur länge kommer jag ha kvar honom som vän? Är det så konstigt om han överger mig?
 
Jag vill inte göra Bror besviken. Jag vill att han ska vara stolt över mig.
 
Idag är den värsta dagen på väldigt väldigt länge....