Paris

Det var sol och bad som frestade, men enkelbiljetten till Paris var så billig att jag inte kunde motstå. Ingen biljett tillbaka, men det ordnar sig, i värsta fall får jag bara skita i att dra.
 
Det är ett i-landsproblem, men jag har inte varit ute och rest sen jag var i Mellanöstern i juni (Sverige räknas inte). Det är väldigt lite för att vara mig. Även om jag inte drar iväg, så är det ändå den där känslan av att sitta och stirra på en biljett. Det är svårt och förklara, men för mig är det att resa ett beroende nästan. Jag kan liksom inte slå mig till ro, jag måste hela tiden dra fram och tillbaka för att livet ska kännas tillfredställande.
 
Jag reser tillsammans med Kh och det ska bli spännande, för mig är resor den ultimata relationstesten. Överlever vi försöker vi på Marocko i maj. Det blir bara 2 dagar i Paris och så 2 resedagar. Lite tajt kanske, men bara att komma bort och känna andra lukter, höra andra språk och uppleva ett annat vardagstempo är en dunderkur för själen. Bara lite trist att jag missar min franska kompis, han kommer upp till Paris dagen efter att vi åkt.
 
Jag har varit i Paris innan, jag var 18 och jag och min kille gjorde slut, haha. Paris är i min mening en väldigt överskattad stad, men jag anser också det samma om t ex Venedig och New York. Jag tror det har med höga förväntningar att göra. Jag är dock villig att ge staden en ny chans.
 
 
 
Helgen slutade bra, var och tränade igår, har dock blivit lite förkyld så det tog verkligen emot. Hängt med Kh och hennes roomie R (som är en gammal kursare till mig). Helgens höjdpunkt var när Y skjutsade hem mig på sin motordriva sparkcykel!!! Kamikaze!!!!
 
Har fått tummen ur och fått gjort en del saker som bara legat och dragit efter (typ försäkringskravet från förra maj). Sovit dåligt, men kommit underfund med att jag fungerar bäst psykiskt när jag jobbar regelbundet. Sista veckorna ha jag bara jobbat 20-40% och har därmed tappat mycket struktur i vardagen.

10 mars

När man lever i ett skattefinansierat sjukvårdssystem, så kan man dra slutsatser om hur viktigt en läkare bedömmer din vidare vård, baserat på hur lång tid det kommer att ta för dig att få tid hos spesialist.
 
Jag har nu fått tid till undersökning och utredning hos gynekolog inom två veckor. I brevet beklagade man den långa väntetiden och informerade om att om det blir någon ledig tid innan dess, så kommer jag att prioriteras.
 
Därefter tar det ca 2-3 veckor innan provsvaren kommer, jag hoppas att det här kan vara undanstökat innan påsk.
 
Sista dagarna har visat hur skör jag fortfarande är. Jag har gjort absolut allt jag inte borde göra. Värst av allt kanske är självmedicineringen och sömnbristen och smygdrickandet, humöret har heller inte varit så mycket att hänga i granen. På fredag ringde jag in och sjukskrev mig - årets första!
 
I går vad jag över på middag hos Kh och då bestämde jag mig för att det här blir min absolut sista självömkningsdag. Jag har slappat alldeles för mycket sista och jag ska inte måla fan på väggen. Det hjälper mig inte, speciellt inte om det skulle visa sig att det inte är något fel.
 
Så, nu ska jag sätta mig när och betala räkningar, slänga iväg timrapportering,se på film och kanske börja skriva några jobbansökningar.
 
Dessutom ska jag kolla på resor, jag måste åka iväg någonstans i påsk jag behöver det.

Cancernoja/BOMBNEDSLAGET

För ca 2 år sedan gick jag till läkaren, likt de flesta kvinnor i min ålder, för att bli screenad för livmoderhalscancer. Resultatet var positivt och jag blev uppmanad att ta nya tester inom ca sex månader.
 
Så hände all galenskap däremellan och när jag blivit frisk nog till att ta mitt förnuft till fånga och boka tid, var jag så sjukt nojig att jag gjorde det jag vanligen gör en sådan situation - förnekar.
 
För ungfär en månad sen tog jag äntligen tag i saken. Jag och läkaren avtalde att om provsvaren var negativa så skulle hon skicka brev, annars ringa. Det har gått fyra veckor sedan sist och nojan hade lagt sig och jag hade nästan glömt det.
 
17:55 ringde hon och fick därmed inviga min nya telefon. Första impuls när jag såg att det var från läkarkontoret var att trycka upptaget.
 
Det är definitivt förändringar och hon har skickat en remiss vidare till en gynekolog för vidare utredning. Hon försökte lunga mig med att säga "det är ju precis av den här anledningen vi screenar, så det här är egentligen positiva nyheter, att du blir utredd i tid"
 
Ca 70% av alla som blir remitterad till gynekolog och genomgår kolposkopi av just den här anledningen, får vidare behandling hos onkologen.
 
Det är så sjukt mycket tankar som snurrar i mitt huvud. Grät nästan när jag berättade det för min man. Det är så jävla typiskt att det händer just nu - nu när allt går bra.
 
Jag borde verkligen inte måla fan på väggen, men statistik, prognoser och genetik (jodå, en stor del av förnekandet låg i att detta ligger i släkten) talar emot.
 
Och som jag sa till min make - cancern ger jag fullständigt blanka fan i! Det är min livmoder jag oroar mig för.