Läkarsamtal

Så blev det äntligen läkarsamtal - fem veckor försent och det tog nästan 45 minuter. Orkar inte s kriva så mycket. Imorgon styr vi kosan mot Sverige och jag har verkligen inte lust att åka hem. Tårarna bara rinner, jag orkar inte mer, jag vill bara ha sinnesfrid. Jag har fått nog. Jag vill inte mer.
 
Han ville pröva en ny anti-depp, jag avböjade. Hade det inte varit jul runt krokarna hade han säkert rekommenderat inläggning. Han drog upp ämnet alkohol och ångest, tillslut började erkänna så smått. Vad jag inte berättade var att jag helt fram till igår kväll varit nykter i fyra veckor. Och att jag bara två timmar tidigare avslutat en helnatt bestående av tårar, Mikael Wiehe, Laleh, en flaska vin och lite till, cider och ginshotar. Jag kände mig inte berusad när jag satt där, vet inte om han märkte det och innan jag traskade in dit kl 0900 hade jag gjort mitt bästa för att dölja spritdoften.
 
Mötet tog en annorlunda vänding. Jag har beslutat att frigöra mig från psykiatrin och först steg är att trappa ner på mina mediciner. Han var inte allt försvår att övertala, antar att han tycker det är bättre att han har någolunda kontroll och översikt på situationen. Vi börjar med litiumet, nu kommer jag tyvärr inte ihåg vad han sa, det får jag lista ut själv, men nedtrappningen ska gå över fyra veckor. Så utarbetade vi en beredskapsplan ifall det skulle bli rikigt illa, i den planen är det specificerat att om jag önskar inläggning, skall så ske utan diskussion.
 
Jag och min läkare har en god dialog, jag tycker han är enormt kompetent och han ser mig som en vanlig människa och inte som ett psykfall -  något som tyvärr är alldeles för vanligt inom psykiatrin. När han försökte påpeka för mig att saker och ting kommer bli mycket mycket värre om jag genomför denna förändringen och att det i allra värsta fall kan utlösa en mani, med allt vad det innebär, så vet han dock inte hela sanningen.
 
Det är precis det jag vill. Jag orkar inte mer, jag vill ha ett slut och medicinerna och kontakten med psykiatrin förhindrar mig från det. Som jag längtar.....och tanken på att det här blir min sista jul någonsin har en enormt lugnande effekt på mig.
 
Snart är allt över. Snart ska jag få ro.......
 
En helt orelevant historia som egentligen inte illustrerar någonting, men sarkasmen i hans röst bidrog till dagens enda genuina leende.
 
Läkaren: Så vet du också att kliniken är öppen hela julen, borsett julafton förstås. Sjukhuset är naturligtvis öppet hela jul och nyår. Så det är bara att ringa eller komma in hit om det skulle bli allt för tungt. Dom känner ju dig här på kliniken och jag lägger in beredskapsplanen i journalen....seriöst, tveka inte att ta kontakt om det skulle vara något.
Jag: Det är lungt, jag är ju i Sverige hela julen....
Läkaren: Jaha? Vad har det med saken att göra? Ni har väl telefoner i Sverige också?
 
 

Usel helg....

Den här helgen har varit den värsta på länge....
 
Det har gått utför ganska länge, men jag tror att denna vecka blev det kanske lite för mycket. Jobbat heltid denna vecka - något jag inte är van vid, mycket stress med jul, hemresa och ansökningar till skolor.
 
Igen - så begriper jag det inte. Jag har gjort ALLTING rätt; sömnhygien, mediciner, livstil etc etc och lik förbannat ligger på badrumsgolvet och kämpar mot självmordstankarna som bara blivit starkare och starkare sista tiden.
 
Storbråk med maken för att jag beter mig så vidrigt - som jag alltid gör när jag är sjuk - oavsett om det är mani eller depression.....så psykbryt och långa terapisamtal med honom. I dag låg fokuset på att jag faktiskt är sjuk och därmed måste anpassa mitt liv till det.
 
Jag fattar att jag är sjuk - men jag VÄGRAR låta sjukdomen  diktera mitt liv.
 
Förbannad på min psykiatriker, fast jag vet att jag inte borde. När han tog bort mina anti-depressiva avtalade vi ny tid om två veckor - det var typ sex veckor sen. Jag förstår att han har andra patienter och allt möjligt att göra och därför måste boka om. MEN just sista veckorna har jag känt mig totalt övergiven. Jag visste att det här skulle hända...
 
Maken försöker övertyga mig om att gå ner på psykakuten, men efter det som hände i våras vägrar jag. Dessutom är jag livrädd för att bli inlagd...orkar inte fler inläggningar..
 
Läser bloggar om hur jävla fantastik det är att vara bipolär och blir så JÄVLA PROVOCERAD. Om du kommer och säger att den här sjukdomen är så jävla bra för din kreativitet och blablabla - då har du fanimej aldrig varit riktigt sjuk!

Härdsmältan - sista delen

Jag vill bara påpeka nu, att jag läst igenom alla inlägg om den berömda Härdsmältan. Jag ser att varken litterärt eller innehållsmässigt, är det några mästerverk vi talar om här. Jag har tänkt mycket och länge om det; funderat på om jag skulle ta och redigera det - göra det mer läsligt och begripligt. Dessa inläggen beskriver en mycket smärtsam period i mitt liv och även om jag är på bättringsvägen och till viss del har distansierat mig från det som hände, så är det faktiskt omöjligt för mig att inte skriva detta i någon typ av affekt. Till syvende och sist, så är detta ett sätt för mig att bearbeta det som hände, men också minnas - för jag vet av erfarenhet att min hjärna kommer göra sitt allra bästa för att glömma det som hände. Så, det kanske inte är perfekt - men det finns nerskrivet.
 
Jag hamnade på psykiatriintensiven i väntan på att en sängplats skulle bli ledig på en av avdelningarna. Naturligtvis hade min läkare (jag spekulerar; men jag kan anta att han har alldeles för mycket makt på sitt sjukhus. Jag har sett det förut; galna och drivna proffessorer vill att allt skall göras på deras sätt.) bestämt vilken avdelning det skulle bli - den avdelning där hans forskningskollega chefar. Efter tre dagar stod det dock klart att det ända som var ledigt var isolatet på den avdelningen, så till min bitterljuva glädje fick jag komma till samma avdelning som för två år sen. Så pinsamt som det var att träffa skötare som sa "nämen, är du här igen...!", så var det ändå väldigt skönt.  Sist jag var på den avdelningen tog det flera månader för mig att upprätta något slags förtroende till dessa människor, så det var skönt att slippa börja om på noll. När jag säger förtroende, så menar jag att kunna ha djupare samtal än "jag mår bra", "jag är inte hungrig", "lämna mig i fred!".
 
Jag kommer i håg att jag var ganska paranoid, så jag testade ut personalen ganska mycket. I mitt huvud var det här med att de kom ihåg mig en del av någon större konspiration...fråga mig inte hur jag tänkte. Jag tror faktiskt att många av dom i personalen som jag fick en bättre kontakt med under förra inläggningen faktiskt kom i håg mig - på rikigt. I alla fall när de sett mig, namnet och skummat igenom journalen. För det var mycket sånt som inte står i journalen som de kom i håg, tex vilket märke jag röker, små anektoter som blev berättade och sånt. Vidare så var det så fantastiskt att de satte mina "gamla skötare" i mitt team. Det var något som i slutändan hjälpte mig mycket.
 
Mina första dagar där inne var helt jävliga. Jag trodde att jag skulle dö och jag ville så innerligt det också. Jag övervägde det seriöst en stund, men jag kom till en djupare insikt som kan diskuteras vid ett annat tillfälle. Så ville jag ju naturligvis dö - just för att jag var så usel att jag inte ens kunde ta livet av mig. Det var så konstigt - för dålig var jag vid inskrivning - men just när jag kom upp till avdelningen några dagar senare - då var det som att marken öppnade sig och föll brutalt ner i ett bottenlöst hål. Jag antar att det var en kombination av igenkänningsfaktorn på avdelningen (= ännu ett misslyckande), 15 minuters vak (något som bidrar till "fängelseskänslan"), ingen visste att jag var där (vilket naturligtvis var mitt eget fel) och det var vår (nationaldagsfirande, grillkvällar i parken, utexaminationer från universitetet och allt det där som hör sommaren till) och kanske mest av allt - min make ville separera och för första gången någonsin - fanns han inte vid min sida. Aldrig aldrig någonsin har jag känt mig så ensam och övergiven.
 
Det hade väl kort en liten timme, då högerkroken slog mot mig i full kraft. De närmsta två dagarna gjorde jag ingenting annat än att gråta; ibland hysteriskt och hulkande, i bland i stillhet. I fosterställning, ståendes, sittandes och liggandes, men mest i fosterställning. Jag hade helt och hållet gett upp och övergått till Plan B. Plan B handlade om att jag skulle svälta mig ihjäl - i mitt huvud föreföll sig detta fullt möjligt. Tredje dagen var tuff - det var nationaldag och meddelanden och telefonsamtal rann in. Som psykiskt sjuk med ett ansträngt förhållande till sin sjukdom blir du en mästare på att ljuga och komma med halvsanningar. Jag brydde mig egentligen inte, men ändå hade jag gjort vad som helst för att komma från avdelningen och vara med mina vänner den dagen. Motsägelsesfullt? ABSOLUT. 
 
Det var så vansinnigt svårt att förlika sig med att tanken på att bara en vecka tidigare, hade jag varit ute och festat och ställt till sattyg och nu låg jag där - helt apatisk. Efter dag tre slutade jag att prata - och gråta också för den delen. Jag låg bara där, helt paralyserad och helt inkapabel till att göra något. Jag kunde ligga i flera timmar och pröva att samla energi till att gå på toaletten.
 
Fem dagar och massvis av samtal med läkare och skötare senare, kom nästa tvångshot. Då jag konsekvent vägrat ta mediciner under hela min tid på psyket och dessutom inte ätit en enda kalori eller sovit en enda minut på fem dagar, satte man ner foten. Man argumenterade att även fast att mina dåliga kognetiva funktioner, troligen var ett result av sömnbrist, så fruktade man också en annalkande psykos. Läkaren (som jag tyckte var så mycket att hänga i granen), tyckte det var märkligt att jag inte hamnat i en psykos än - för enligt det hon hade läst, borde jag gjort det vid det här laget. Jag undrar fortfarande vad som hade hänt om jag faktiskt erkänt att jag hade massa hallisar, kanske fattade dom att jag ljög?! Vad vet jag?!
 
En liten del av Baltzar fanns dock kvar, för sekunden tvångsmedicinering och tvångsmatning kom på tal - började kohandeln - köpslag och kompromisser. Det slutade med ett avtal om 1 näringsdryck per dag, sömnmediciner och vatten. Det tog mig två timmar att dricka upp halva näringsdrycken och G - en gammal skötare från förr - satt med mig hela tiden. Han pratade mycket och tillslut gjorde jag det samma - första orden var trevande och sen kom översvämmingen - tårar och förtvivlan. Så mycket ilska och maktlöshet och jag var så förbannad över att jag inte klarade av det här själv. Efteråt fick jag dubbeldos sovmedicin klockan 16:00 på dagen, de hade väl hoppats på att jag skulle ligga däckad en stund - men tre timmar senare var jag vaken igen - men gud så utvilad jag var! Och hungrig!!
 
Och här kom väl också den berömda vändpunkten.......
Sakta men säkert kom jag på fötter igen. Det blev inte en vecka på öppenvården, men fem veckor på slutenpsykiatrin. Då jag fick erbjudande om studieplatsen i Mellanöstern, skrev jag ut mig själv, förvånandsvärt nog hade läkaren (som jag vid detta laget insett var betydligt mer kompentent än vad jag först trott) inga synpunkter på detta. Tvärtom, verkade hon tycka att det här var en bra idè och att det kunde lyfta mig ur den sista delen av depressionen.
 
Det är också en sak till jag vill ha sagt - något som jag måste påminna mig själv om i riktigt svåra tider. Min make är guld värd! Trots allt jag ställt till med och trots att han ville separera, så kom han ändå upp på psyket varje vecka (eller efter att jag berättat vart jag var), med rena kläder, hygienartiklar, godis, tobak och böcker. Han frågade aldrig vad jag ville ha, han skickade bara meddelanden och sa att han var på väg. Han stannade aldrig och han pratade aldrig - men HAN KOM!
 
Efter sommaren satt jag återigen på kontoret till min psykiatriker. Jag skämdes verkligen och sa till honom "Jag lovar, det här kommer aldrig att hända igen. Jag har mycket mer kontroll nu......" och ärlig som han är, svarade han "Det här kommer att hända igen, tro mig. Det viktiga är att du nästa gång är förberedd på det och att du stoppar det i tid"