Min bästa vän

Absolut ingenting att göra på jobbet idag. Borde väl kanske söka andra jobb, men jag koncentrerar mig bättre hemma. Gått igenom hela bloggarkivet och det har varit ganska skrämmande, de sista fyra åren har ju varit en total berg-och-dalbana. Hoppas innerligt att det spåret jag är inne på fortsätter.
 
Läste inlägget "Dag 5 - min bästa vän". Ett fint inlägg om TU och det skar verkligen i hjärtat att läsa det. Inlägget är skrivet ca 1-2 månader innan den Stora Härdsmältan. (http://jagbaltazar.blogg.se/2015/march/dag-5-min-basta-van.html)
 
TU var en av de vänner jag träffade mens jag var i Öresundsregionen förra våren, under den resan där allt som kunde gå åt helevete - gick åt helvete - plus lite till! Jag tänker inte gå in i detaljer på vad som hände, men något hände och först var TU otroligt stöttande, sen skruvande hon över på radiotystnad. Därefter ringde hon mig när jag stod på Kastrup och väntade på att hon skulle komma förbi, bara för att säga att hon inte trodde på mig och att hon behövde en paus från allt. Med allt menade hon bara mig och inga andra parter som var inblandade. Det var sista gången jag hörde från henne, hon hörde inte ens av sig på min födelsedag.
 
Det gör ont för att vi känt varandra i så många och år och varit genom så mycket skit tillsammans. Ont för att hon övergav mig när jag behövde henne som mest. Ont för att hon inte trodde på mig. Ont för att hon tog någon annans parti. Ont för att hon behövde en paus från allt drama. Det kanske är det sista som provocerar mest. TU är precis som mig bipolär typ 1, hon är dock betydligt mer manisk än mig. Jag har legat tvångsinlagd på psyket och mått piss och ändå smusslat undan sovmedicinerna, bara för att jag ska kunna sitta och uppe och prata med henne hela natten och övertyga henne om att söka riktig hjälp. Jag har tillochmed ringt psykakuten i Göteborg från slutenvården hemma, för att få dem att hämta henne. Jag vet att jag har ställt till med jävla mycket skit genom åren, men aldrig aldrig någonsin har jag svikit henne eller sagt att jag inte orkar med henne - oavsett hur dåligt jag har haft det själv.
 
Jag förstår situationen hon är i, verkligen. Jag fattar också att där och då var det lite för mycket för henne att ta in och bearbeta - hon hade ganska fullt upp själv. Att hon behövde lite tid kan jag till viss del förstå, men sex månader - seriöst? Och inte så mycket som en liten usel notis på facebook på min födelsedag?
 
I början var jag (eller försökte) ganska förstående. Ju längre tiden går, ju mer arg och ledsen blir jag. Jag trodde verkligen inte det om henne. Läste ett annat inlägg som jag skrev om vänskap för ca två år sen och jag tror nog att jag var inne på något där. Vänner från olika delar, faser och perioder hjälper till att forma och utveckla dig själv, men när allt kommer till kritan varar ingenting för evigt - och därmed är tillochmed TU, men allra käraste vän i livet - bara en tillfällig gäst i mitt liv - precis som alla andra.

Fyllekrash

På söndag krashade jag totalt och det betyder att jag därmed levt i en hel månad utan störra svängningar. Det blir svårt att sammanfatta det som hände, för det är så vansinnigt mycket tankar. Men jag tror utan tvivel att jag kanske har ett eller flera problem med alkohol. Och det här är egentligen inget nytt, tanken har vuxit i mig i många år men jag vettefan vad jag ska göra åt det.
 
Lördag skulle jag gå ut och dansa och ta en öl. Det blev dans, men betydligt mer en den där ena ölen jag hade planerat och jag var väl hemma någongång vid sju-åttasnåret på söndag morgon.
 
På läkarsamtalet innan jul var min psykiatriker inne och nosade på detta samtalsämnet (inte ont anande om att jag satt där ganska påverkad) och svarade ganska undvikande och han fick verkligen dra ur svar på mig. Kommer ihåg att han frågade om jag fick oförklarlig ångest när jag började nyktra till. Minns inte vad jag svarade, men det var det som fick mig att flippa ur på söndag. För jag hade inte ångest för saker jag sagt eller gjort, min ångest var oförklarlig. För jag minns att han sa att denna typ av ångest, som regel inte är ångest, utan abstinens.
 
I och med att jag har de problem jag har, så har överdriven alkoholkonsumtion alltid varit närvarande i sjukdomsperioder - manier som depressioner. För några år sedan gick det upp för mig att alkohol hade suveräna ångestdämpande egenskaper och det var väl i denna perioden jag bytte självskadning mot drickande - kanske borde det ringt några varningsklockor då?
 
Problemet var att i väldigt många år så fokuserade psykiatrin på mina alkoholvanor, hellre än orsaken till drickandet. När jag var 17 år ansökte man om att få mig inlagd på behandlingshem, lyckligtvis hann jag fylla 18 innan jag fick plats. Jag har nog alltid druckit mer än genomsnittet, både till mängd och frekvens, men jag har helt fram tills nyligen kunnat kontrollerat mitt drickande till viss del i skovfria perioder.
 
Jag tänker att det borde vara enkelt - det är ju bara att sluta. Men det är så mycket ursäkter (och även detta borde väl vara ett tecken på att något är fel). Så mycket av mitt sociala liv är uppbyggt runt festande och jag skiter i vad bättrevetare inom psykatri säger - NEJ! Det är inte kul att vara nykter på en fest när alla andra inte är det.
 
Jag vettefan vad jag kan göra. Ska träffa min psykiatriker nästa onsdag och har psykologsamtal nu på torsdag. Jag borde kanske ta upp det - men jag är så rädd för att fokuset återigen kommer flyttas från mina faktiska problem. Alkohol har egentligen aldrig varit ett problem, det har varit symptomer på andra problem jag haft, på lik linje med mina ätstörningar i tidiga tonåren. Jag tror dock att jag nu kommit så långt, så att mina stora och långa konsumtion har blivit ett reellt problem. Jag säger inte att jag är beroende, jag säger att jag inte kan hantera det. 
 
Jag har en känsla av att min läkare i vilket fall som helst kommer att fråga om det nästa gång, han gjorde det sist också. Jag tror han fattar att jag håller mycket tillbaka. Är bara rädd för att det där dravlet ska börja igen; Antabus, AA och behandlingshem. För jag vill inget av det.
 
Jag har sagt till mig själv att jag inte ska dricka något mer i år, jag håller er uppdaterade på resultatet!

En klapp på axeln!

Jag är så stolt över mig själv! Jag tror faktiskt på fullt allvar att jag börjar att komma i balans, vågar inte hoppas för mycket - men jag tror att saker och ting är på rätt väg. Sömnen är fortfarande inte helt optimal och jag påminna/ tvinga mig själv att äta. Stressnivån ligger nog på en normal nivå och går den upp klarar jag av att hantera den. Dessutom har jag bara druckit alkohol två gånger under januari!!
 
På onsdag såg min dag så här ut
 
07:30 Kliver upp
08:00 tar bussen till sjukhuset
08:30 blodprov
09:30 hemma igen
11:00 buss till jobbet
11:30 börjar jobba
15:30 färdig på jobbet
16:00 hemma från jobbet
17:00: språktandem
19:00 buss till yoga
20:00 yoga börjar
21:30 yoga färdig
22:00 hemma
23:00 läggdags
 
torsdag
06:15 alarmet går
 
Det kanske låter lite futtigt, men bara för en månad sen hade jag varit ett nervvrak halvvägs genom dagen och förmodligen hade jag aldrig kommit så långt som att både hinna med språktandem och yoga. MEN JAG GJORDE DET! Och vet ni vad? Jag kände mig trött - fysiskt och psykiskt, så där trött som du är när du vet att du kommer att sova riktigt gott. Ingen överskottsenergi och inget tanketugg i huvudet. Bara normal jävla trötthet. Dessutom var det inte bara en dag - i snitt har jag haft 2-3 dagar i veckan som sett ut ungefär på samma sätt, med skillnaden att jag har haft 8 timmars arbetsdag. Förra veckan hade jag en liknande dag och den bävade jag verkligen inför och mot slutet av dagen kände jag verkligen hur humöret började att tryta.
 
Jag är inte där än, men jag tror att jag börjar att komma i balans. Jag har varvat ner en del, lärt mig att säga nej och haft mycket egentid när jag kan - tror att i alla fall en av nycklarna ligger där.
 
Det är snart ett år sedan mitt skov sakta men säkert började. 2015 upplevde jag både mani, depression och visade också psykotiska tendenser. Nu har jag äntligen börjat ta mig ur det, det betyder att det har tagit mig nästan ett helt år att tillfriskna från skovet/en och det är faktiskt personbästa.
 
Av och till slås jag av tanken att jag kastat bort ett helt år av mitt liv och så mycket som det är sant, har jag så långt kunnat framgångsrikt rationaliserat runt de tankarna.
 
Nu har livet äntligen börjat igen.