1 år
I dag är det ett år sedan jag blev utskriven från psyk i Malmö. Ett år sedan jag hoppade på ett flyg hem med vetskapen om att jag förlorat de allra allra viktigaste i mitt liv. Ett år sedan jag min läkare under en telefonkonsultation skrek "hur fan kunde om skriva ut dig i det här skicket?" i mitt öra. Ett år sedan, jag satt där på Kastrup och söp mig aspackad i baren, mens jag grät och skrev helt maniskt. 1 år sedan Härdsmältan började på riktigt.
Jag har kommit ganska långt under detta år, men ännu återstår en hel del arbete. En paradoxal känsla har vuxit i mig sista tiden. Det känns som om jag kommit så jävla långt, på samma gång som jag stått helt stilla och bara observerat mig själv utifrån.
Men jag är förbannat stolt över mig, för att jag har klarat mig ett helt år utan allvariga psykbryt, inläggningar och dumheter.
Dagen till ära har jag börjat skriva dagbok igen. Det behövs tror jag, även i goda tider, som terapi och tid för reflektion.