1 år

I dag är det ett år sedan jag blev utskriven från psyk i Malmö. Ett år sedan jag hoppade på ett flyg hem med vetskapen om att jag förlorat de allra allra viktigaste i mitt liv. Ett år sedan jag min läkare under en telefonkonsultation skrek "hur fan kunde om skriva ut dig i det här skicket?" i mitt öra. Ett år sedan, jag satt där på Kastrup och söp mig aspackad i baren, mens jag grät och skrev helt maniskt. 1 år sedan Härdsmältan började på riktigt.
 
Jag har kommit ganska långt under detta år, men ännu återstår en hel del arbete. En paradoxal känsla har vuxit i mig sista tiden. Det känns som om jag kommit så jävla långt, på samma gång som jag stått helt stilla och bara observerat mig själv utifrån.
 
Men jag är förbannat stolt över mig, för att jag har klarat mig ett helt år utan allvariga psykbryt, inläggningar och dumheter.
 
Dagen till ära har jag börjat skriva dagbok igen. Det behövs tror jag, även i goda tider, som terapi och tid för reflektion.

Marocko!

Chefen beviljade ledighet, så nu bär det sig inte bättre än att jag trots allt reser till Marocko. in'sha'allah skall tilläggas, för jag har ännu inte klarat av att fiska fram en bra resväg hem. Antingen blir det för dyrt eller för krångligt. Klassisk Baltazar med andra ord :) Men i vanlig ordning, så är jag villig att offra den del av resan som är betald, om jag inte hittar något bra alternativ. Just nu ser det ut som den 18/5 är det bästa, men det krockar med min läkartid och jag har dessutom inte fått den dagen beviljad av chefen...Den som lever får se :)
 

Kom ut

För fyra dagar sedan hade jag och maken ett bråk. Ett helt onödigt och idiotiskt, men jag svarade med total tystnad (helt överdrivet btw) i tre dygn.
 
Igår  kom det dock till en punkt,där han började bli riktigt oroad. Jag tror det var att jag satt och knäppte med fingrarna/naglarna i flera timmar som verkligen var dealbreakern.
 
Så jag kom ut - sa att jag trodde jag var på väg in i en mani ( optimalt sätt önskar jag att jag kunde skriva hypomani, men that ain't gonna happen).
 
Det här är ganska problematiskt. För vi är bägge vana vid att hantera förvarsel och faser innan depression, där finns liksom redan ett ganska etablerad krisplan som vi bägge kan följa.
 
Men det här är första gången jag själv uppdagat att jag är på väg uppåt. Så det är en ny situation, för normalt sätt när det här händer, så slutar jag bara att ta mina mediciner och så förr eller senare så går allt till helevete. Och när är allt gott till helevete vet också min make exakt vad han ska göra/ inte göra.
 
Sista veckorna har jag börjat isolera mig, eller inte isolera mig, men trappat ned på fritidsaktiviteter och annat. Prioriterat sömn och bara lekt livet om jag känner att jag fått tillräckligt. I dag upptäckte jag dock att det här kan ha varit jävligt kontraproduktivt.
 
För jag är som väsen väldigt social och jag är väldigt beroende av relationer med andra människor. I dag klev jag upp kl 14.30. Kroppen var helt utmattad men huvudet har tuggat i ett i snart två dygn. Vaknar på natten och är skit pigg, eller inte pigg, men full av energi.
 
Så för cirka en timma sedan kom vi fram till vad vi ksulle göra med detta.
 
- Inte förskyva dygnsrytmen (något jag gör när jag ligger i sängen hela dagen och är passiv)
- Välja vännner med omsorg (det här är problematiskt, för alla mina bästa vänner har problem med sitt eget psyke. Maken vill inte att jag tex umgås med Kh för hon själv är ganska instabil, problemet är att hon är min bästa vän)
- Inte resa till Maraocko (det här kommer vi att bli två om. FÖR JAG BEHÖVER DET. Maken påpekar att manier i MENA aldrig slutat bra för mig och det är i och för sig sant, men MENA är det ända stället där jag verkligen känner att jag kan vara mig själv)
- Berätta för Kh varför jag inte följer med på resan (Ain't gonna happen. Hon blev ganska irriterad redan i Paris. Jag sticker till Marocko och fixar hon inte att vara runt mig, så löser vid det då. Lurar jag henne? Jo lite gran, men det här är MIG,  det är så här jag fungerar)
- Inte vara ute och ränna sent på natten (det här blir bara svårt idag, för det är lördag)
 
Annat viktigt som jag kapitulerat över
- Mat - vi har kommit överens om att att jag ska äta minst två gånger på dag nu och att min make har rätt att tvinga i mig mat om så måste (det här bottnar i att jag inte känner hungerkänslor och helt enkelt glömmer att äta)
- Inte dricka alkohol (HYCKLARE! Enligt promillekollen ligger den just nu på stabila 0,7)
- Självmedicinering till trots, jag har lovat att kontakta min psykiatriker på måndag (han försökte få mig att göra det igår, men jag kom undan "det är fredag kväll!" "jaha, och va fan spelar det för roll när han troligen sitter på nattskift på psyket?" Det här tror jag kan bli ett problem nästa vecka, för känner jag mig själv kommer jag aldrig att göra det, alldeles för stolt...)
- När jag är i aktivitet ska jag ägna mig åt rogivande sådana. Tex ska jag snart iväg till kolonilotten. Stickning och fjällvandring går också under detta (endast dagsvandring)
 
Annat som jag själv fixat för att minska eventuella skador
- Jag har ni ett belopp motsvarande 1000 SEK på mitt konto, allt annat ligger på mitt e-sparkonto.
- Maken har fått min bankdosa och jag måste verkligen ha en riktigt bra anledning till att få makt över den igen. Tex så kommer jag få den på valborg för att betala CSN.
- Mastercardet har blivit gömt.
 
Så. Grattis Baltazar! Det har gått strax under 12 månader sedan din sista härdsmälta. Duktig idiiot! Känns dock skönt att få med maken med på laget. Om det här eskalerar (vilket den är pyttelillarösten i mig vill), så kommer det bli konflikt. Men tack gud att jag iallafall inte har kontroll över min ekonomi längre och sånt. Skademinimering helt enkelt. En sak är dock säkert - jag kommer inte bli inlagd den här gången!