Panikångestattack

I går var ingen bra dag, den började bra, men slutade i fosterställning i ett mörkt rum. Tror det bara är en massa jävla grejer som byggt upp sig sista tiden och igår när Ramses insisterade på att jag skulle göra något som jag verkligen inte hade tid till och som han lika gärna hade kunnat gjort, så började dammen att brista. Dessutom är min kollega på semester, så jag börjar tidigt. Om jag ska få mina 8 timmars sömn + knapra i mig all antipsykotiska och ändå vara hyfsat klar i huvudet dagen efteråt och inte försova mig, så måste jag ta mina mediciner senast kl. 21.00. Och det händer liksom inte.....Så jag har börjat fuskat, ganska mycket. Tar bara tillräckligt för att göra mig slö, så att jag får 1 timme eller 2 i sömn. Så kommer irritationen och sista veckan paranioaen.  Även om jag kunde ta all medicin under helgerna, så väljer jag att inte göra det "ifall något skulle hända mitt i natten". Sista veckan har det varit lite för mycket sånt; jag är övertygad om att alla på jobbet hatar mig, att alla mina vänner snackar skit om mig, att killarna i kebabaren över gatan spinonerar på mig, att Ramses bara utnyttjar mig (vad har jag inte kommit underfund med ännu) och att min tillfälliga Kombo inte är att lita på (här finns det en hög av teorier och potentiella scenarion). Lägg på tjafs med barndomskamrater och snusslut. Jag vet att det inte är på riktigt. Jag säger det till mig själv hela tiden. Men det börjar bli svårt att slå ifrån sig.
 
I går när jag kom hem hade Freddy (min tillfälliga kombo) kastat rutten mat i papperskällsorteringen. Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat det här för honom!??! När jag lite biskt påpekar det här, får jag följande till svar "ja, men alltså soppåsen var ju full!! och vad spelar det för roll egentligen!".
 
Det brast för mig.
 
Högljuddt och snabbt gav jag honom en föreläsning i källsortering och generell städning av huset (typ: kasta inte sopor i diskhon), tog soporna och gick bort de 500 meterna till återvinningsstationen.
 
Kom hem och kände mig så slutkörd. Bestämde mig för att ta en löprunda, det verkade sunt och logiskt där och då. Men jag kunde, kroppen kändes som bly. La mig ner i sängen och gosade med katten.
 
På med träningskläderna och startade appen. Hade lovat mig själv att inte svara om Ramses ringde. HAA! Han ringde 5 minuter in i löprundan och precis som väntat var jag just så där lagom otrevlig. Försökte lägga band på mig själv, det är inte hans fel och mer än ofta har han hamnat i skottgluggen. Det  blev inget bra samtal. Och löpning som hade börjat så lätt. kändes nu så tung. Jag kämpade på, men det gick inte. Skickade iväg några meddelande till Ramses, förklarade och bad om ursäkt. Trodde att det kanske skulle hjälpa. I stället stod jag och stirrade på telefonen i kanske 1 minut, innan jag tog två steg framåt och helt tappade andan. Det kändes som om jag precis gått rakt in i en osynlig vägg. Det ända jag kunde tänka på var att bita ihop, inte få psykbryt mitt bland folk.
 
Det blev en jävligt lång väg hem och jag trodde att jag inte skulle klara det. Bit ihop. Bit ihop.
Väl hemma slängde jag mig in på rummet, hyperventilerade och började gråta. Innan jag placerade mig själv i fosterställning i några timmar, så skickade jag iväg ett meddelande till Ramses där jag skrev att jag var "no fun to be around tonight!" och sa att vi kanske skulle ses imorgon (alltså idag). Därefter avaktiverade jag hela Facebookhelvetetet.
 
Efter många timmar i sängen lyckades jag ta mig till duschen och där kom nästa panikångestattack. Skrik och hyperventilering. Helt orelaterad till den första, men det känns ofta som om att om något skit börjar sippa ut genom något hål, så är det ingen länge innan hela väggen rämnas av en flod.
 
Stora delar av kvällen funderade jag på hur jag skulle lösa det här med Ramses. Saker och ting är ju så bra mellan oss nu. Å ena sidan vill jag ta mig själv i kragen och försöka att vara mindre galen, problemet är ju att det är kanske det jag gjort lite för länge nu. Å andra sidan så vet han ju att jag är galen. Jag kan inte vara på topp hela tiden och den här skiten är ju liksom en del av mig.
 
Jag är så sjukt rädd för att skrämma bort honom. I början på året, när saker var ganska kaotiskt milt sagt, så hade jag i något depressivt humör sagt en massa jävla skit till honom, som gjort honom riktigt rädd. Det var bland annat därför han var så off i period. Och det förstår jag i och för sig, men jag kan inte heller gå omkring och låtsas att allt är bra.
 
I vilket fall som helst, så ringde han sent igår kväll. Sa att han inte var säker på om han borde ringa, sa att han inte visste hur han skulle uppföra sig när jag är så här. Ska han lyssna och låta mig vara i fred? Eller ska han insistera och tränga sig på? Det vet ju inte jag heller - damn if you do - damn it you don't!Han hade peppat sig själv i några timmar och när han väl kommit till skott, så hade han sagt till sig själv att han skule ringa tre signaler max och lägga på om jag blev otrevlig. Han ringde betydligt fler än tre signaler och jag var inte otrevlig. Orkade egentligen inte prata, lyssnade mest på hans lägenhetstjöt och det var skönt att höra hans röst. Så frågade han hur jag egentligen mådde. Jag har som princip att aldrig ljuga om mitt mående, så jag försökte formulera mig rätt. Inte säga för mycket. Inte ljuga. Så avbröt han mig och sa "du behöver absolut inte prata om det om du inte vill". Men jag  vill ju, men samtidigt inte. Vi sa god natt och jag hade strax efter fick jag dagens tredje panikångestattack.
 
 
När jag började skriva det här inlägget så fick jag plöstligt ett starkt behov av att prata med honom. Han svarade inte, men ringde upp en stund senare. Sa att jag var nyfiken på att höra hur det gått med budgivningen - mitt alibi. Och så länge vi snackade om sånt så kändes allt så bra. I början av samtalet frågade han om jag mådde bättre idag, men jag bytte helt ämne. Det kändes så bra att höra hans röst. Men så på slutet av samtalet ville han prata om vad vi skulle göra ikväll. Han pushade på att vi skulle äta middag ikväll "det är så ensamt och ovant att äta utan dig". Jag var undvikande och så började han fråga igen; hur är det på jobbet? har du ätit? har du sovit? hur mår du? Och jag känner hur knölen i strupen bara bygger sig upp och hur det blir svårare och svårare för mig att andas. Vi har träffats varenda dag i flera månader, så det är inte så konstigt att han blir orolig.
 
Han vill väl. Jag VILL träffa honom. Men jag är så jävla rädd för att få ett psykbryt runt honom. 
 
Jag märkte hur min röst började att brista, så jag avslutade samtaltet med att säga "ja, jag ville ju egentligen bara höra hur det gått med budgivningen. Hejdå." Precis så. Tvärt. Direkt efter sprang jag 20 meter sprint in på toaletten och där satt jag och hyperventilerade och grät i ungefär 20 minuter.
 
Jag kommer tillbaka till min arbetsdator och ser att jag glömt att låsa datorn i hasten som uppstod och på skärmbilden stoltserar ett annat "vädra luften" inlägg. Detaljerat och personligt, naturligtvis - för allmän beskådan.
 
Då trillade tårarna ner för mina kinder - mitt i kontorlandskapet och självfallet ringer Ramses mitt i allt det här. Han frågade hur jag mådde, han hörde på rösten att det var något. Jag hade lust, men sket i det. Han ville prata om en ny lägenhet som han hittat och ville kolla på. "Absolut! Söndag? Perfekt!" - det låter jättebra, säger jag till honom, medan jag själv tänker att om det fortsätter så här så vet jag inte ens om jag lever till på söndag.
 

UNDERBAAAAAR HELG!

Där är värmebölja och det märks på humöret!
 
Fredagen: Vi (och när jag säger 'vi' numera, betyder det som regel jag och Ramses), skulle bara ut och ta en promenad, vi var supertrötta bägge två, men vi hamnade på SV's jobb (en bar). Det var ganska lugnt där konstigt nog, så vi satt och avnjöt några Liefermanns på personalrabatt och snackade skit mellan varven.
 
Lördag: Varmt, men ingen sol, därför blev det bestämt att vi skulle dra på IKEA. Ramses behövde chokladbollar (en av många svenska grejer han har fått dille på) och jag behövde mörkläggningsgardiner. Egentligen borde jag köpt dem redan när jag flyttade in, men jag kan vara så sjuk lat ibland. Nu hade dock Ramses framfört klagomål och sa att han vägrar sova hemma hos mig utan dem. 'Är det så konstigt att du har insomni när det är ljust i hela ditt rum?' 
 
Efter IKEA skiljdes vi åt en stund, för att senare återförenas hemma hos honom. Jag tror att jag nu har sovit där varenda lördag i snart en månad. "Du kanske borde ta hit en tandborste?" - fick jag höra förra veckan. Första gången jag sov över där så var det av praktiska skäl. Så jag kände mig så där lagom fräsh när jag dagen därpå traskade hem i kläderna som jag klubbat i dagen innan och smink utsmetat över hela ansiktet, haha. Nu börjar jag känna mig som Randy - packar ombyte, smink, mediciner, typ allt.
 
Förra veckan introducerade jag Ramses för strawberry daiquiri,  väldigt lyckat och nu är det ett jävla tjat,haha. Vi bestämde oss för att göra det sjävla hemma, men vi saknade rom. Så vi googlade "strawberry + tequila", hittade ett recept....och frångick det helt, haha. Blev supergott, men kanske aningens för mycket tequila. Efter våran lilla förfest traskade vi över till Castra och Bolivianen och fortsatte med GT och Whiskey. Runt 01.00 knallade vi ut, Rames mådde verkligen inte bra, men efter lite mat klarade han av att hänga med helt fram till 03.30.
 
Söndagen: Vi var i förvånandsvärt bra form bägge två. Klev upp runt 11.00, Ramses klirrade frukost medan jag klagade på att det var så jobbigt att kliva upp. Slappade och pratade säkert helt fram till 15.00 eller något. SOFFPOTATISAR!
Så.....blev det dags för DATENIGHT!
 
Okej, så här är det. För någon vecka sen, kanske efter att vi låg med varandra för andra gången??! Kommer inte riktigt ihåg. Men vi var ute och gick när Ramses kläcker ur sig med glad röst "You know what, Baltazar?! We should start dating!!". Jag väntade några sekunder för att avgöra huruvida människan var seriös eller ej och rent spontant kläckte jag hur mig ett hånfullt skratt. Då ser jag på hans ansiktsuttryck vad jag just ställt till med och han säger något som "fine, it was just an idea, but if you don't want too, that okey". Jag bad om ursäkt och frågade; vad ska vi göra om vi datar, som vi inte redan gör?  . 
 
Jag tjände några kronor på att sälja snus till desperata skandinavier och kände att det vore fel av mig att behålla pengarna för mig själv, när han hjälpt mig så mycket. Så när jag föreslog att vi skulle ut och käka, ville han slänga in bio i samma svängen.

Det blev riktigt bra. Hamburgare på mitt favvishak (en blodig köttbit med smält mögelost och kryddade chaminjoner. nam! nam!). Hem till mig för att byta skor och gosa med katten. Vidare ut i solskenet med mjukglass och handhållning innan bion. Vi gjorde ett bra val: The House. Egentligen ville jag se In Between (palestinskt drama) och han ville se Batman eller Spiderman (kommer inte ihåg och  bryr mig inte heller, haha). DET BLEV GRYMT BRA! Vi var kanske sex stycken i hela salongen och det var så galet - filmen innehöll så många referenser till våra internaskämt att vi stundom satt dubbelvikta och skrattade. Folk såg konstigt på oss och måste trott att vi var helt galna.
 
Efter filmen var klockan närmare 23.00 och jag skulle kliva upp 05.30. Det var inget lätt val, men det var det rätt. Jag offrade några timmars sömn, till förmån för en långpromenad i sommarnatten.

Vecka 28 + 29

Det blev ännu en parmiddag, hos ett par människor jag knappt känner. Det var för någon vecka sen Ramses sprang i en gammal vän från universitetet och på den vägen var det. Jag måste erkänna att jag protesterade högljutt mot ännu en parmiddag, men jag hade det faktiskt riktigt trevligt.
 
Bestämde mig också för att lyssna på Randys råd - att ge det tid och det ser ut att ha fungerat. Om hon bara blir hälften så god psykolog som hon är vän, kommer hon att göra ett fantastiskt bra jobb.
 
Sista veckorna har jag varje lördag sovit hemma hos Rames, på hans luftmadrass för att vara exakt. Vi har försökt att knöla in oss i hans 80 säng och det är mysigt i ungefär 5 minuter. En hel natts sömn tillsammans på ovannämnda säng för någon vecka sedan och vi hade ont i kroppsdelar och muskler vars existens vi ej var medvetna om. I vilket fall som helst, förra veckan föreslog att jag kanske skulle börja ta med mig lite grejor och lämna dem där. Tandborste, sminkborttagning och underkläder - jag har aldrig liksom gjort det här förut, så för mig är det här typ 500 vuxenpoäng!!
 
Förra veckan åt vi middag hemma hos mig, jag lagade mat och Ramses städade hela huset (han fick psykbryt när han kom hem till mig och kastade sig på dammsugaren!) Fredag var det återigen middag hemma hos mig och när det var dags att gå frågade jag honom om han ville stanna. Som vanligt avböjde han och höll samma vanliga tal om att han inte kan sova hemma hos andra blablabla. Varpå jag vänligt men bestämt påpekade att det inte hela tiden kan vara jag som gör saker. Han mummlade något om att stanna en stund, men jag uppfattade inte vad han sa, så döm om min förvåning när jag kommer in på sovrummet och han ligger (förvisso med kläder på) och väntar på mig. Han sa att han tänkte stanna tills jag somnade, sen skulle han cykla hem. Men någonstans runt 03:00 drog han mig till sig och frågade om jag hade en pyjamas till utlåns.
 
ÖVERRASKNING #1
 
Ingen av oss sov bra den natten, mycket pga av att jag bor granne med stans mest populära kebabhak. Ramses däremot var mer än nöjd, då katten hade gosat med honom hela natten. Roligt det där, min katt och Ramses har haft en MYCKET ansträngt förhållande fram tills han sover i min säng och nu är dom liksom BFF's! Haha!
 
Lördag gick vi ut och dansa, det var vi och så anslöt sig några senare + Ramses couchsurfer. Vi skulle egentligen gått på mitt favorithak, men det var Technokväll så ingen pallade betalade för det - och tur var det - för jag hörde senare rykten om att EXET var där!
 
Vi gick till ett ställe som jag hängde mycket på när jag pluggade, mest kända för att ha typ Europas bästa Strawberry Daiquiri. Ramses hade aldrig haft en daiquiri förut och det kändes som en liten överdrift när jag kom bort till bordet med två glas stora som hinkar, hahaha!
 
Så dansade vi loss  i timme efter timme och Ramses var så otroligt sexig i sin svarta skjorta och en kropp som slingrade sig runt i takt till musiken :)
 
Och här kommer ÖVERRASKNING #2. Ni vet hur jag klagat på att han uppför sig så konstigt när vi är runt andra? I lördags blev jag nästan lite generad över hans beteende. En sak var att vi dansade intimt, en annar var att han hela tiden ville hålla handen runt min axel när vi satt ner, hela tiden gnugga kind, stryka rygg och hålla varandra i handen. En av våra vänner som precis kommit tillbaka efter att ha varit ute och rest i flera månader frågade mig rätt ut och jag gav henne ett hyfsat undvikande svar (promillen var på väg upp) varpå vännen lade till "alltså, sånt där kroppspråk, det har man inte om man 'bara är vänner', det vet du väl, Baltazar?!"
 
Det blev en underbar kväll med fyllepizza tillsammans med couchsurfern. Så blev det morgonmys i sängen, där Ramses var en betydligt större människa än mig och pallrade sig upp och klirrade frukost och kaffe till oss. Söndagen blev otroligt slapp, där vi hängde i pyjamasen och glodde på fram till kl 18.00. Så blev det kvällspromenad och precis när jag ska skilja lag med Ramses och Couchsurfern, kommer ÖVERRASKNING #3 - han kysser mig hejdå framför henne! Herre min hatt!
 
Som sagt, Randy har nog rätt - ge det tid och det är ingen stress - vi har all tid i världen. 
Så - alles gut! Vi är båda på ett ganska fittigt humör ( bägge har bråkat med sina bästa vänner, bägge är i ett desperat behov av semester och bägge har fått sina framtidsplaner uppföckade), men vi har inte tagit ihjäl varandra än :)