Bakispotatis dag#3

Jag har nog överträffat mig själv den här gången!
 
Igår efter jobbet började spykavalkaden. Gick hem, såg på TV, somnade, blev väckt och gjorde återigen ett försök på att få i mig lite näring. När det var läggdags var jag så uttorkad att jag inte vågade ta litiumet och skippade seroquelen eftersom att jag inte fick behålla något (3 dagen på rad som jag skipppat den FYFYFY!). Lyckades få i mig Melatonin. Har inte fått sova i natt, men vilat. Legat och kallsvettats hela natten. Jag skulle vilja säga att jag faktiskt är imponerad av mig själv, för så här jävlig har jag aldrig varit efter karatefylla. Sitter på jobbet nu och väntar på lunchen. Fortfarande illamående, men det börjar blir bättre. Imorgon börjar jag inte förrän kl 12.00, så ikväll ska jag försöka att äta och dricka tillräckligt och så proppa i mig alla mediciner och lite bensos. Behöver verkligen sova.
 
Jag trodde min semestersättning skulle komma idag, så hade bokat tandläkartid på torsdag, men det var lite felräknad. Får ringa och avboka efter jobbet, min förra lön var ju inte så mycket att hänga i granen eftersom att jag hade haft semester.
 
På tal om semester - nu är det dags igen. Reser till Norge på torsdag för att fjällvandra. Hamstringen krånglar fortfarande och knäna är inte helt i form, men jag har knästöd nu och ska låna stavar av Kh. Det här får bli mitt sista fysiskt krävande äventyr, sen har jag lovat mig själv att gå till läkaren och försöka att ta det lugnt i sommar. Är tämligen säker på att mina menisker har rykt, jag har egentligen två stora problem här i livet. För det första hatar jag läkare/kliniker/mottagningar/sjukhus och för det andra är jag alldeles för envis och stolt av mig. Något som ofta bidrar till att jag inte söker hjälp förrens jag är halvt död.

....

Gårdagen förflöt fint. Gjorde några tappra försök att sova, men gav till slut upp. Det var lockande att försöka väcka mina polare och sticka ut i solen, men jag klarade av att hålla mig från frestelsen att ringa och plåga ett gäng bakisar. Slutade med att jag la mig ner och tvingade mig själv att hålla mig lugn, dock så städade jag köket som såg helt jävligt ut. Kändes som om det var det minsta jag kunde göra för min bättre hälft.
 
Hade stora ambitioner igår om att ta mig till kolonilotten och hoppa i sjön, men det hände aldrig. Jag och maken låg i soffan som några riktiga bakispotatisar och såg på The Detour och Parks&Recreations hela dagen. Framåt kvällskvisten klarade jag av att pallra mig upp till Kh för att lämna några grejer, hade tänkt att det skulle vara en snabbis, men väl där slutade det med att jag ställde mig och lagade hummus. Första riktigt goda hummusen jag någonsin fixat - men så hade jag hjälp från en marockan och libanes också. Knallade hem vid 21.00, gick 5 km - det gick så dåligt med bussar och det var sååå skönt ute - inte för varmt och inte för kallt.
 
Väl hemma gick det upp för mig (eller vi hade väl anat hela dagen bägge två) att jag fortfarande var ganska påverkad och faktiskt fortfarande fick sånna där sjuka äckliga spontana skrattattacker. Av den grunden valde jag att skippa Seroquelen för andra dagen på rad (fy Baltazar!) och hellre knapra i mig en okänd mängd Melatonin (lång historia för en annan gång). Tog väl en liten timme eller så innan jag ÄNTLIGEN kände mig trött. Vaknade tre i natt och var skitpigg, klarade att somna om och stod upp när larmet gick kl 05.00. Mådde faktiskt ganska bra när jag var på väg till jobbet, men efter ca en timma eller så slog baksmällan till med full kraft. Nu sitter jag och räknar minuterna till mitt pass är över. Kraftigt illamående, känslig för ljud och ljus, kallsvettningar, feber, skakningar, trötthet, förvirring. Helt och hållet självförvållat och jag ska verklingen inte klaga. Man tycker kanske att jag borde ha fylleångest, men det har jag inte. Jag gjorde inget jag ångrar på (för ovanlighetens skull) och det var VÄRT det. Med detta sagt, så känner jag ändå att jag kanske börjar bli lite för gammal för att festa så här hårt (men det har jag å andra sidan sagt sedan jag var 22)
 
Jag och Bror hade ju massa planer igår, men han hörde aldrig av sig och det gjorde inte jag heller för den delen. Kh tyckte jag borde ringa honom på vägen hem, men jag kände att jag inte skulle palla det rent mentalt. Dessutom, så tänker jag också att han faktiskt aldrig hörde av sig heller. Varför kan jag bara spekulera i : flytt/packning/stress/bakfylla/emotionell stress/etc etc. Men det spelar egentligen inte roll varför, för jag vet att han hade sina anledningar. Det är lätt att glömma i en sån här situation, att det inte bara är en själv som sliter. Att motparten också har det skitjobbigt just nu. Vi fick ändå en hejdundradesfest värd namnet - och inte bara det - helt i stil med våra sjuka fester i vårat gammla kollektiv. Precis som det en gång började en februarikväll för fyra år sedan. Och just nu, så boardar han flyget hem. Vi har haft det bra tillsammans och jag är så oändligt tacksam för att tillfälligheter förde oss samman.

Älskade älskade bror!

Det här kommer nog bli ett ganska förvirrat (och långt inlägg). Vi gick ut igår kl 22.00 och var hemma först 08.00 . Därefter hoppade jag i säng i ett försök om att få sova, det gjorde jag och det kändes som 10 minuter, men var faktiskt 3 timmar.
 
Jag är inte så jättepåverkad, men jag rökte en del igår och tog M. Sistnämnda är jag sådär lagom imponerad över, efter att jag inte fått önskad effekt tog jag mer, vilket inte hjälpte. Gick till Bror och klagade och han ställde 20 frågor och konstaterade därefter att jag i alla högsta grad hade effekt av det. Det här bekräftar det jag redan vet - M är helt meningslöst och jag fattar inte varför folk tar det!
 
Så, måndag morgon så reser min älskade älskade Bror hem. Det är märkligt att tänka på att flera år innan jag själv föddes, föds ett barn i en diktatur långt bort från mitt trygga Norrland - över 25 år senare ser det här barnet en bostadsannonns och det blir början på en väldigt fin och stark vänskap.
 
Vi firade hans avresa i natt och det var skitkul - lite för kul kanske och vi sa aldrig hejdå. För det här är inte hejdå, det är början. 
 
Bror reste hem till sitt hemland i sex månader mens jag låg på psyket förra gången. Efter att han kommit hem, så antar jag att vi båda varit sjukt upptaga, jag har försökt att vända runt på mitt liv och han har stressat med att skriva klart sin doktoravhandling. Jag har väl egentligt inte velat störa honom, ca 1 gång varannan vecka har jag fått SMS som säger "sorry, been so fucking buzy latley. are you ok?"
 
I vilket fall som helst, i natt fick vi pratat ganska mycket. Han hade på sig tenntrrådsarmbandet han fick i 30-årspresent av mig, jag vet att han tycker om det, men att han inte tycker om att ha det på sig. Små gester med stor betydning. Jag berättade om mina studieplaner och någon gång mitt på natten så drar han in mig på sitt rum och säger "okey, so we're gonna talk about the future" -  jag börjar i sedvanlig ordning babbla iväg och han avbryter mig och säger "nono, not that. we're gonna talk about the past and about important things. SIT!" Han slet ner mig på sängen, så börjar ett litet korsförhör "Do you eat? Do you sleep? Do you take your medicins? Do you go to your doctors / therapy appoinments?" etc etc.
 
När jag berättade att jag bara ser min psykiatriker var 2-3 månad nu, så lyste han upp och så uppriktigt riktigt glad ut och han gav mig en high-five och stor kram när jag berättade om 1-års jubelet.
 
Han sa att han var väldigt väldigt stolt över mig. Att han tyckte jag kommit långt. Att jag hade förändrats och att jag äntligen börjat tagit det här seriöst. Att jag sista året visat att jag verkligen bryr mig. Då började jag nästan gråta, det betyder oerhört mycket att det kommer från honom. Jag sa till honom att efter allt som hände förra året så hade jag ju egentligen inget annat val än att ta tag i min skit. Han sa det var fel, att jag faktiskt hade ett val och att jag tog ett klokt beslut. Tror inte jag har sett på det på det sättet förut.
 
D kom in och avbröt magin som vanligt, Bror gör ett diplomatiskt försök på att förklara att vi sitter och har ett viktigt samtal - helt förjäves. Han sa "D! This! This person here is the ONLY social Scandinavian  I have ever met in my life. And Baltazar here, is a very good friend...no, she is my best friend in this country.....You realized how much shit we been through togeter the last few years?!"
 
Kvällen forsatte, jag tror min stackars make ville gå hem betydligt tidigare, men höll ut för min skull. När jag tillslut insåg att jag inte kan vara uppe hela natten och morgonen, påbörjade jag projekt "säg-hej-då". Det tog helt allvarligt över 1,5 timma. Det var först och främst många kramar och kyssar.. men jag tror också att mot slutet så babbla vi båda bara iväg för att jag ville egenltligen inte gå och det ville inte han heller. Vi drog liksom bara ut på.Jag började till slut gråta och Bror torkade bort dom och gav mig en ännu starkare kram. Han tvingade mig att LOVA att jag skulle ringa honom om jag blev dålig igen eller om vad som helst för den dlelen också. Jag fick LOVA att jag skulle ringa honom INNAN det gick helt åt helvete. Jag fick LOVA att säga till om jag hamnade på sjukhus, oavsett vart i världen han befann sig. Han sa att om jag bara fortsätter på samma spår som jag är, så kommer framtiden bli ljus.
 
Och jag gråter igen, men jag tror inte att gråtandet egentligen har handlat så mycket om sorg och saknad. Jag tror det i grund och botten handlar om KÄRLEK, för jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna så mycket kärlek, vänskap och omsorg från en sådan fantastiskt person som detta? Jag vet inte helt vad jag gjort för honom, men något måste det vara.
 
Bästa kommentaren för kvällen, kom dock i det vi stod i hallen och klädde på oss.Jag älskar hur Bror ibland försöker vara så diplomatisk och kryptisk - för det blir bara så komiskt. Han hade bestämt sig för att agera äktenskapsrådgivare (och försökte på ett fint sätt säga att jag och N har problem, samtidigt som han inte försökte säga det överhuvudtaget) och han säger "N! I want you to know one thing about your wife. I don't know how much we've been partying over the years - and knowing your wife you know how fucking crazy and intoxicated she can get. But NEVER EVER NEVER - and I know this 100% - has she every cheated on you. Which is impressive considering how she can be. But no, when she met you she stopped!" Så fortsätter han och går djupare in på mitt sexuella CV. D (som är ny i gänget), försöker avbryta/stoppa honom, hon säger att det här är inte saker man talar om, speciellt inte framför min man och då kommer kvällens bästa kommentar "Not talking about it infront of N?! Do you know Baltazar at all? Everyone knows what a slut she used to be and she's been fucking proud of it too! Baltazar is the definition of Swedish Sexual Libaralisation! Of course N know about that - that's how they met. And that's my point - despit here crazyness - she never ever cheated on N!" Och hans konklusion var väl egentligen att vi är gjorda för varandra, men vi måste hitta en balans. Försöka att göra varandra lyckliga igen -för i slutändan så hör vi ihop. Tror det var en korrekt observation".
 
Jag har skrivit i snart en timme. Illamåendet börjar komma och jag börjar ana att jag kanske druckit mer än tidigare antagit. Så, en party-kväll och nu kommer jag hålla på i två dagar med att justera tillbaka dygnrytm och humör - men ikväll var det värt det.
 
Det gör enormt ont att Bror flyttar och det är tusen miiljoner känslor och minnen bubblar inni mig. Jag är väldigt glad för att vi röstade in honom i vårat kollektiv. It's been a hell of a ride. Framtiden ligger framför oss. Personligen att jag grymt stolt över hur den här slackar'n har jobbat hårt för att ta sig igenom sina doktorandstudier. Hur han hittat sig själv och hur han efter alldeles för många år äntligen kom och insåg att de allra flesta skiter i vem du ligger med.