Är du manisk?

BK är en vän som jag lärde känna när han var utbytesstudent här i stan och flyttade in hos oss. Han är likt mig bipolär typ 1, så under några rökdimmiga sommarmånader så bondade vi på riktigt.
 
Vi pratar egentligen allt för sällan, men det är medvetet. Vi har bägge såpass god sjukdomsinsikt så att vi vet att det är dumt att ha kontakt när vi bägge är sjuka. Dessutom bor han i Californien, så nu är det snart tre år sen vi såg varandra.
 
Igår morse började vi snacka på Facebook och jag berättade om separationen. Jag märkte att han var ganska försiktig med det han sa, men tänkte inte över det. Vi kom överens om att ringa varandra senare på kvällen och det gjorde vi.
 
"Baltazar, jag måste erkänna en sak. Anledningen till att jag egentligen ville ringa dig, var för att jag var orolig för dig. Tänkte när du berättade om dig och N att du kanske hade gått och blivit manisk. Och jag vet inte, det är ju inte så mycket jag kan göra härifrån, men ändå. Förlåt. Hoppas du inte blir arg..."
 
Vi pratade vidare i nästan en timme och bokade ännu en Skypedejt senare ikväll. Som sagt, vi hörs allt för sällan.
 
Men jag är inte arg, jag påpekade att både Bror och min psykiatriker hade undersökt samma problemställning när de hörde talas som det.
 
Och ska jag vara helt ärlig så känns det ganska skönt. Att det för det första finns folk som känner mig såpass väl att man reagerar på något. För det andra att de är såpass ärliga att de VÅGAR ta upp det med mig och till sist och kanske viktigast - att de lyssnar på mig och i det här fallet tror på vad jag säger!

megasur.com

Hade egentligen tänkt att chilla med bloggandet fram tills nyårsafton, eftersom att jag håller på att författa en nyårskrönika, men jag fick just världens sämsta start på morgonen!!!
 
En av min närmaste och äldsta vänner har förlovat sig - hur fick jag reda på det här? En statusuppdatering på Facebook! En lång rad av sura och arga emojis hade varit på plats just efter den där meningen.
 
Och okej, det kom inte som en total chock, men det är principen.
 
Och jag vet hur det kommer låta när vi pratar om det här sen "jo, men du gick ju och gifte dig och så väntade du två månader med att berätta för folk!"
 
Och visst, det gjorde jag. Men det finns en stor skillnad här.  Efter att våra familjer fått veta, var hon och några till de absolut första att få reda på det och anledningen till att jag väntade var för att jag var och reste i USA. Jag ville vänta tills jag kommit hem, så jag kunde ringa dem och ha ett långt samtal. Men faktum kvarstår; alla de jag brydde mig om fick veta det personligen och inte genom Facebook.
 
Vad tycker ni? Överdriver jag?
 
 
[EDIT] Vi är ett tjejgäng på 4 stycken, varav tre av oss står varandra väldigt nära. Att dömma av kommenterarerna så är det helt öppenbart att de andra visste det här sen innan. Det här är så jävla typiskt, det händer hela tiden. Bara för att jag inte bor i Sverige, så får jag alltid reda på allt sist - för det är ju så förbannat svårt att hålla kontakten över landsgränser år 2016. Nu ska jag sura en stund och så kläcka ur mig en överdrivet positiv kommentar när jag lugnat ner mig. Så ska jag gå och fortsätta sura, kanske klaga lite för Kh eller något.

To drink for health is like fucking for innocence

Julaftonens klokaste ord från en överberusad vitryss.
 
Julen var okej. Julstämning infann sig aldrig helt, men middagen var mysig med god mat och mycket dricka. En brokig skara som sträckte sig frå Vitryssland till Mexico. Det hjälpte utan tvivel att vara runt andra i går. Jag var hemma klockan 05.00, inte allt för full, vaknade vid 10.00 och har degat sedan. 
 
November och december har varit helt galna och det har varit så mycket att göra. Så när jag kom hem på onsdag och insåg att det inte fanns några måsten överhuvudtaget, så gick jag nästan in i chock. 
 
Kvällarna denna vecka har tillbringats i soffan med ett glas vin eller två, stirrandes in i väggen - timme efter timme. Kombinerat med dålig sömn så är det här inte helt optimalt. Jag har gett mig själv en dag till att hålla på så här på. Imorgon måste jag börja ta tag i livet. Städa rummet, plugga matte och börja förbereda framtiden , som närmar sig med stormsteg.
 
December har varit en galen månad. Så mycket sorg och glädje i ett. Och sista dagarna när jag legat och stirrat in i väggen och tänkt över mitt livs. Så har jag kommit till en hel del insikter och också fattat ett viktigt beslut. 
 
Gårdagens underhållning. Vet inte i hur många timmar vi satt med det här!