Upp och ner....

Jag har haft en helt fantastiskt semester, men igår blev det väldig påtagligt hur viktigt det är för mig att hålla rutiner. Sömn har sista veckan blivit nedprioriterat, mat likaså (det gällde både mig och Kh, vi glömde bara bort det). Jag har druckit alkohol två gånger mens jag varit borta, ett glas varje gång och glömt att ta medicinerna några gånger. Likväl, tog semestern musten ur mig och igår vid hemkost utlöstes ett stort psykbryt.
 
När jag kom hem vid 11:00 igår, hade jag sovit totalt 5 timmar sista tre dagarna och rest sedan  kl 08:00 dagen innan. På flygplatsen hade Kh börjat klaga på mig, hon tyckte jag var otrevlig (startade ett bråk vid incheckningsdisken för att de krävde att jag skulle betala för mig bagage "BETALA?! DET HAR JU ALLTID VARIT GRATIS! €66, ÄR DU SJUK I HUVUDET?!), jag pratade konstant ("seriöst?! inte för att vara otrevlig, men slutar du aldrig att snacka?!), hon förstod inte vad jag sa och hon tyckte jag hade alldeles för mycket energi ("hade jag haft lika mycket energi som dig hade jag varit färdig med min doktorgrad för längesen"). Det som är lite roligt med Kh är att hon er skeptisk till idèen om att bipoläritet är en sjukdom, eller inte som sjukdom, men om att det verkligen är så extremt som jag hävdar att det är. När vi hade landat igår, påpekade hon hur personlighetsförandrad jag blivit och att "Nu förstår jag N lite bättre"
 
Kom hem full av energi, men också irritation och aggitation. Det var inte mycket som krävdes för att få mig helt ur balans. Större delen av dagen log jag i sängen och ömsom grät hystseriskt, ömsom hyperventilerad och ömsom skrek halsen ur mig. Försökte sova, men huvudet gick i 250 km/h.
 
Klarade till slut och lugna ner mig och tog mig till parterapin. Där tog jag och mitt make ett ganska viktigt beslut. 
 
I natt sov jag som en stock (tackat vare kemikalier skall tilläggas), när jag vaknade kl 06:00, hade jag bara lust att bryta ihop totalt. Det är just i det här skedet av min sjukdom som är väldigt känslig, gårdagen ser jag som en engångshändelse, utlöst av en rad olika faktorer. Jag känner mig själv såpass gott att jag vet att jag just nu står i ett vägskäl; om jag fortsätter slarva med rutiner och livstid, kommer detta att inom en snar framtid sluta i ännu en härdsmälta, men om jag tar tag i det nu och är jävligt sträng mot mig själv, så kommer jag att kunna se på detta som en liten liten parantes.

Differentialdiagnoser

I förra inlägget kom vi lite grann på det här med att bli stämplad som "borderline". Länge la jag skulden på vården för att jag gick feldiagnostiserad så länge, men efter att ha läst journaler och fått ting att smälta in lite, så ser jag också att det fanns bra underlag för att sätta denna diagnosen.
 
OBS!! Jag talar helt ifrån egen erfarenhethet och om jag skulle ha fel om något, så får ni gärna rätta mig!

BORDERLINE / BIPOLÄR
 
Det som är så knivigt med psykiatriska diagnoser är det inte finns ett lätt sätt att ställa dem på. Det här kräver engagment från ansvarig behandlare, men också - och det här är viktig - samarbete och ärlighet från patienten. Det har jag lärt mig den hårda vägen. I en lång period trodde man att jag hade borderline och sedan gick det in i en period av osäkerhet. Jag kände aldrig igen mig borderlinediagnosen, men jag kan se att det fanns drag där som förmodligen låg till grund för behandlare. Det viktigaste och det var kanske det som var problemet var att jag aldrig sökte hjälp när jag var uppåt. Jag ramlade alltid in på psykakuten när jag krashat totalt och livet var i spillror och väl där lyssnade man inte så mycket på vad jag beskrev hade hänt innan och det är något som ligger på mig helt och hållet. Jag underdrev ganska mycket och insisterade på att mitt beteende inte fått några konsekvenser för mig. Jag berättade liksom inte hur jag innan jag blivit deprimerad legat med 20 personer, varit otrogen och bränt hela mitt sparkonto på kaffemaskiner, för mig var inte den delen relevant. Det är ganska vanligt att bipolära bara söker vård när man är deprimerad och detta är en av grunderna till att det tar så lång tid att få korrekt diagnos. Och när jag väl kom till psykiatrin, så hade alla mina relationer gått åt helvete och det var alltid en utlösande faktor och det var säkert därför man i början var så övertygad om att det borderline; det som är karaktäristiskt för just den diagnosen är att man inte kan hantera relationsbrott och då tyr till extrema sätt att hantera det på. Något som också är typiskt för diagnosen är självskadebeteende och självmordsförsök. Det här är igen en del där jag är ganska skyldig. Vid min första inläggning lärde jag mig att om man svarade ärligt på frågan "ville du verkligen ta ditt liv?", så blir man tvångsinlagd. Därför gjorde jag det till en vana att ljuga när den frågan kom och något som är klassiskt för boarderlinepatienter är så kallad "uppmärksamhetsjälvmord". Jag antar att jag här försöker frikänna psykiatrin lite grann. Det jag däremot kan tycka, är att man borde reagerat på hur jag sökte hjälp. För det var nämligen så att det gick i perioder. I perioder var jag bra; jag slutade med mediciner och behandling och levde någorlunda normalt och sökte inte hjälp igen förrän allt var åt helvete. Detta är klassiskt för en bipolärpatient och inte så vanligt bland borderlinepatienter. Det finns många likheter mellan dessa två diagnoser och jag tror mina behandlare agerade på den informationen man hade.
 
Det var först när jag helhjärtat släppte in behandlare i mitt liv och svarade ärligt som jag för det första fick en korrekt diagnos och för det andra, påbörjade vägen mot adekvat medicinering. Det är inte lätt och tog mig många många år. Mitt råd till alla som sliter med psykiska problem, vad det än må vara, är att vara ärlig. Det hjälper i längden!

Sleepless in Paris

 
Tittar in och säger hej. Klarar inte av att sova, Kh snarkar som en stork och jag drack öl ikväll när jag gjorde det jag älskar mest - gå vilse och utforska världen.
 
Låter kanske dumt att dricka när jag vet att jag inte får sova, men jag unnar mig själv det här. Jag har det oförskämt bra, dom vanligt känns det som att man vill göra allt men kan omöjligt hinna. Så löper man runt som en galen höna och någonstans inser man att man gjort allt plus lite till och att man kommer komma hem helt utmattad.
 
Stunder som dessa älskar jag livet, om jag kunde skulle jag packa min ryggsäck och resa tills jag dör. Min nyfikenhet för människor, kulturer och språk sinar aldrig - och den dag den gör det är loppet kört.
 
Jag hoppas att ni har haft en fin påsk!