NYC

Min bästa vän från högstadiet (som jag tappade kontakten med för sisådär ett århundrade sedan) har fått en väldigt åtråvärd praktikplats i New York och nu bombas jag med lyckliga bilder på henne i världsmetropolen. "Här är jag framför ett bagelställe" . "Här är jag med en kopp kaffei handen som jag köpt i New York".
 
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte irriterade mig. Varför? En gång i tiden förutsågs jag att gå långt och lyckas i livet, medan vuxenvärlden runt om oss var tämligen säker på att hon skulle misslyckas totalt. Jag borde vara glad för henne, jag är absolut inte bitter, men ibland önskar jag att jag hade hennes liv.

Vänner

När jag gick i högstadiet och var på väg att flytta hemifrån, trodde jag att vännerna från den tiden, skulle vara mina vänner för alltid. Vi hade ju trots allt känt varandra sedan BB. När jag sedan flyttade hemifrån levde jag i denna tron i ungefär ett halvår. Det var när jag reste hem till min hemstad på sportlovet året efter, jag insåg hur alla hade förändrats - inkluderat mig själv. Några av oss kändes totalt personlighetsförändrade. När några av mina vänner sedan ställde in sitt besök till mig på nästa lov, gav jag upp. Jag sörjde en liten stund .- jag var ju trots allt mitt i tonåren och jag kände mig oerhört sviken, i en väldigt sårbar situation.
 
Så jag började tänka att de vänner du får i gymnasiet - det är de vänner du alltid har livet ut. Den gymnasieskola jag studerade vid, var också ganska speciell. Vi bodde nämligen på elevhem, vilket i realiteten betydde att jag delade kök, toalett, vardagsrum och en stor del av din fritid, med samma människor du gick till skolan med varje morgon. Oavsett vad vi tyckte om varandra, var den sociala kontakten oundviklig och för att överleva var du bara tvungen att acceptera att det alltid kommer finnas människor runt dig, som du inte har speciellt mycket till övers för - men du måste ändå acceptera deras existens. Det är förmodligen min livs viktigaste lärdom så långt. Jag studerade också på en konstskola, så att ha psykiska problem var med regel än undantag. Det fanns nödvändigvs inte en högre toleransnivå för det, men definitvt en högre acceptans och man såg inte ner på det på samma sätt som jag ibland upplevt i övriga samhället - hade du inte problem själv - kände du definitivt någon som hade. För mig som i just den övergången från barn till vuxen började få problem, fanns det en oerhörd trygghet i att jag inte sågs som "galen" eller "sjuk i huvudet".
 
Så tog barndomen slut och en solig dag i juni, kastades vi alla ut i vuxenlivet - som för min del startade på Arbetsförmedligen. Jag hade tur på den tiden, jag klarade av att få ett hyfsat välbetalt heltidsjobb i en tid, där majoriteten av mina vänner gick arbetslösa. Ganska snart tröttnade jag, jag älskade att tjäna pengar och den friheten den gav (känslan att spara ihop pengar och kunna ta körkortet, till exempel), men jag längtade efter att tänka och lära. Så jag sökte universitetet och bestämde mig för att flytta från Sverige.
 
Vid denna tidspunkt hade jag börjat tappa kontakten med många av de jag studerade med i gymnasiet, så jag tänkte återigen att de vänner du får på universitetet - de varar livet ut. Universitetet blev ändå inte det samma. Jag kände mig alltid utanför och det var inte för att jag var utstött och inte hade vänner, men för att jag kände mig annorlunda och jag var Annorlunda. Jag var en av de få i min klass som kom från en lägre social bakgrund, mina föräldrar hade inte en gång gått ut gymnasiet, jag behövde jobba extra för att mina föräldrar inte hade råd att dryga ut min studiekassa, jag hade bakgrund i konsten och inte en teoretisk inriktning. Jag var utlänning och framförallt sågs jag på som "galen" och "sjuk i huvudet" ganska ofta. Det är möjligt att mycket av det jag kände bara var inbillning. Men faktum är att början på 20 åren av mitt liv var sjukt tuffa på många olika plan, jag hade vänner - det hade jag och med tiden började de dra sig undan för att de inte tacklade allt drama. Därför kom jag till en punkt där jag i ett desperat försök att rädda mitt sociala liv - började berätta vad som faktiskt var fel på mig och till min förvåning möttes jag av sympati, massa förståelse - och glädje över att jag litade på dem såpass mycket att jag vågade berätta.
 
Mina vänner utexaminerades, många flyttade och påbörjade en ny fas i livet. Det jag inte visste då, var att 2012 skulle jag gå in en nästa två år lång sjukdomsspiral och det är därför det är först nu - jag börjat se vad som hänt.
 
När jag började komma ur min depression förra året, gjorde det fruktansvärt ont att ingen av mina vänner hört av sig - jag hade liksom varit helt borta i flera månader och ingen hade undrat hur det var med mig. Jag kände mig som en ensam ö. Det har varit så mycket tankar och känslor som jag inte begripit mig på, jag har känt mig som världens mest ensamma människa. Så jag har tänkt och tänkt och förmodligen överanlyserat en hel del och sakta men säkert har alla bitar börjat falla på plats.
 
Mina barndomsvänner är just mina barndomsvänner för att vi passade in ett speciellt demografisk sammanhang, när du kastas ut från det sammanhanget i en ung ålder - blir det enormt svårt för dig att kunna komma tillbaka och ta del av gemenskapen - speciellt med tanke på att man i mitten av tonåren utvecklas i en rasande takt.
 
Gymnasiet var också till viss del demografiskt, men grunden till att en vänskap kanske är starkare därifrån är att du (iallafall) till viss del delar ett eller flera gemensamma intressen och i och med att du är på väg att bli vuxen, stärks vänskapsbanden av man har gått igenom mycket tillsammans.
 
Universitetesvänner är helt och hållet baserade på intressen. Vid diskussioner med andra, har jag kommit fram till att många har vänner, men väldigt få har riktigt bra vänner. Dels tror jag det beror på att man inte går igenom samma utveckling som man gjorde i gymnasiet och dels för att många redan håller starkt om gamla vänner.
 
 
De sista året har jag känt mig enormt sviken, speciellt av några personer som i min värld stod mig väldigt nära, men samtidigt har andra oförväntade händelser uppstått. Förra veckan ringde en föredetta kollega från Sverige - för fem år sedan var vi bra vänner, sista åren har våran kontakt varit minimal. Det visade sig att hon gått igenom ungefär samma saker som mig sista året och hon har därför inte orkat ha kontakt med någon. Jag tror det blev nystarten för oss. På resan till Island, träffade jag en tjej i min egen ålder, vi hade otroligt mycket gemensamt intellektuellt och vi hade det otroligt roligt hela resan. Så roligt att vi faktiskt ska resa utomlands ihop nästa år. När jag kom hem bansunerade jag ut till min man "jag tror jag har fått en ny vän" - det trodde jag var omöjligt i min ålder. Jag tror det som kanske gör 25 + åren speciellt när det kommer till att hitta vänskap är att man gärna fokuserar på nuet och framtiden - hellre än hur och vem man var som ung. Det är härligt!
 
Så igår, efter att jag varit en tur på fjället (och var helt genomblöt och stinkande), fick jag ögonen på en gamal studiekamrat när jag stod i kassan på butiken. Vi fick ögonkontakt och därefter fanns det inget annat val än att hälsa. Vi två var bra vänner och vi både hamnade efter i skolan pga depression. Vi gav varandra en kram och därefter följde ett smärtfult och travande samtal i fem minuter. Jag kände personligen att det var jag som drev samtalet - men det kan också vara för att jag blir väldigt pratsam när jag är nervös. Det var ett konstlat samtal. Det visade sig att han likt mig skulle ut på krogen igår, så vi bestämde oss för att mötas upp. När jag kommit ut från affären såg jag på telefonen och tänkte "har jag verkligen lust att träffa honom ikväll?" . Det var inte för att han är en dålig eller tråkig människa, men för att när jag stod där och pratade med honom, så kändes ingenting som förut. Han ringde aldrig mig igår och jag ringde för delen inte honom heller.
 
Det är nog så att man går vidare i livet.  Vi har format och utvecklat varandra. Vi har haft det otroligt roligt ihop och ibland gått igenom piss tillsammmans. Men vi har gått vidare och när vi gör det, mister vi många gånger de referenspunkter som gjorde oss till vänner från första början. Det gör inte ont längre. Livet är längre än mina 25 år och jag är övertygad om att det har mer att bjuda på.
 
 
Därför har varenda människa som på det ena eller andra sättet gjort avtryck, varit tillfälliga gäster i mitt liv. (och det är något jag kan leva med)

Så där ja....

Är lite halvpackat, precis hinkat i mig en flaska vin. Multitaskar - lagar mat, är på skype och skriver detta.
 
 
Dagen har varit effektiv men ändå avslappnande, har fått börjat städa och tvätta tre månader gammal skit, ordnat saker med banken, skrivit ansökningsbrev etc.
 
Min make (ni får uppdatering på det senare) är på fackföreningskonferans, i våran hemstad skall tilläggas. Av någon outgrundlig anledning så täcker facket hans kostnader för hotell. Så han bor just nu på ett hotell 200 meter från vårat hem. Jag kom precis därifrån, vi drack en flaska vin var, sedan skulle han till en middag med några fackpampar. 
 
Amerikan som han är, så var det svårt att få honom att organisera sig från början. Men idealist som jag är, plus att jag växte upp i ett hem med stort fackligt engagement, så tvingade jag honom till slut. Som amerikan, har han sedan förklarat att en helt ny värld öppnades upp för honom (nutida amerikanska fackrörelelser är ett helt annat ämne). Han blev medlem och började engagera sig. I egenskap av förnuftig männsika har jag helt sedan han blev medlem tyckt att han hade mer att erbjuda än att sitta tyst och komma hem till mig och klaga och visionera om sina lösningar på problem. Jag har hela tiden försökt att uppmuntra honom till att ta upp kampen, men saker och ting är ganska idiotiskt på jobbet, så han har inte orkat. Men idag, på konferansen efter att han fick höra hur saker och ting ska vara, gick han upp till chefen för vårt distrik och LYCKLIGTVIS sa - allt det han hela tiden sagt till mig. Så nu sitter han på någon middag med massa fackpampar. De var intresserade i att höra hans syn på saker och ting. Jag är stolt. Jag är helt allvarlig när jag säger att hade han haft mer pengar, bättre utbilding och mer kontakter, hade han utan tvivel kunna kandiderat som president.....
 
Jag kom som sagt upp på hans hotell rum, vi drack en flaska vin var, såg på Family Guy och The Simpsons, drog upp vår brölloppsdag (BIG NONO, mer om det i ett senare inlägg)....Så sa han att han så gärna hade önskat att ha mig med på middagen, men var rädd att det skulle se för oprofissionellt ut. Som jag sagt tidigare, så har jag varit oroad över hans brist på bekantskapskrets, så jag såg detta som ett lysande tillfälle att knalla hemåt och låta han njuta av sin egentid. Han verkade så fridfull och lycklig idag (det kan säkert ha att göra med att han också bor ett hotell som  tydligen är ett av de bästa Whiskey hotellen i hela Europa)
 
 
Min dag annars har varit effektiv - men avslappnade. Jag har fått mycket gjort hemma. Jag har skickat i väg en jävlig viktig e-post (mer om det i ett senare inlägg). Vart på banken och fixar sjåfräs (mer om det också i ett senare inlägg). Fått massa annat gjort.
 
Min veckoplan ser ut som följer:
 
MÅNDAG: Ordna i alla miljoner saker jag skjutit på pga tentan.Förbereda till jobbintervju
TISDAG: 16 timmars pass på jobbet (har inte gjort det sen min första mani,men var tvungen att göra det nu för att få något som liknar på en dräglig inkomst). Förberedea till jobbintervju.
ONSDAG: Slapp och fixdag - utvecklar sig säkert till en pluggdag. Budgetmöte på FN.
TORSDAG: JOBBEINTERVJU!!!!!!!!!!!!!!!!
FREDAG: FLYGER TILL KEFLAVIK!! (jag har rest över halv världen, men av någon anledning har Island alltid stått högst upp på min lista. Nu blir det äntligen förverkligat!!!) Det blir jag och 15 spanjorer ( det var inte planerat)
 
 
Tack och adjö för idag! Imorgon skall jag infinna mig på min arbetsplats kl.07:00 och är färdig 24:00. Yeah! ( undrar vad min behandlare anser om detta?)