Snart Svea

Det här året har gått alldeles för fort. Går mest runt och är negativ hela tiden. Saker och ting med Ramses rullar på, vi hade faktiskt ett ganska fint samtal för någon vecka sen - trodde jag iallafall. Jag har haft det på känn länge och nu fått det bekräftat (från sekundärkällor i rättvisans namn) att han inte är helt ärlig med mig. En struntsak kan tyckas, men för mig är det en dödssynd och av den grunden har jag bestämt mig för att gå tillbaka till 2016 - att vara krogpolare med honom.
 
Förra veckan övade jag på Högskoleprovet - fick 1.7 på den verbala delen, men endast 0.6 på den kvantitativa. Det ger mig ett totalt resultat 1.15 - långt ifrån de 1.70 jag behöver alltså. Så denna vecka har jag läst tips och trix, har fått insikt i några grejer, skulle jag ta det igen nu skulle jag tippa på att jag hamnar på ca 0,8 på den delen av provet. Jag behöver komma upp i ca 1,5 på mattedelen för att få det jag behöver. Men jag ger inte upp och jag kan ha tur också. Dessutom är det första gången på 10 år jag tar provet och sist fick jag 0,3 - det är ju en tröst. Ramses har lovat att nöta in lite matteregler i mitt huvud i helgen.
 
Annars så. Det hände en grej förra måndagen - eller måndagen innan det, kommer inte ihåg. Ingen galen sak, men det triggade igång något utan tvivel. Sen dess får jag inte sova och om jag somnar så väcks jag att helt jävliga mardrömmar och i vaket tillstånd kan jag inte sluta tänka på det. Men det känns bättre nu och igår skrev jag ner precis allt hur jag kände - det blev över 4000 ord - nästan lika mycket som min kandidatuppsats!
Efter Högskoleprovet ska jag ta tag i det här. Tiden är inne nu.

Hjärnskrynklare

Ja, det var en stund sen sist. Kände att jag behövde en paus. Livet har gått i 120 km/h sista veckorna.
Det blev en natt på neurologen, under den korta tiden hann jag internet-stalka neurokirurgen (till min glädje var han bara 2 år äldre). Därefter följdes några dagars sjukskrivning.
 
Tillbaka på skolan fick jag reda på att jag endast varit på undervisning 2 av 8 veckor och det dessutom fanns ett prov rätt runt hörnet. Totalt omotiverad av resultaten från Sverige (kuggade i svenska på en teknikalitet och fick ett E i matte, något som för mig är helt obegripligt, ska försöka att överklaga), satt jag hela förra veckan och stickade och tyckte synd om mig själv. 
 
Det blev en mössa - en ful mössa, men min första och Ramses älskade den. Randy's kommentar på hela grejen var "förtjänar han den verkligen?" och det är en bra fråga. Med Ramses har jag nu bestämt mig för att det som det kommer, att hålla på att pusha han såsom jag gjorde tidigare har nog snarare motsatt effekt. Men jag är fortfarande lite sur på honom, jag håller kopplet väldigt stramt och jag pinade han verkligen förra fredagen när han så gärna ville ut och dansa! Jag och Ramses träffas var och varanan dag nu, vi har språktandem och han hjälper mig med matten. Som tack bjussar han på middagar och te i mängder. Vi uppför oss som två tonåringar ibland, när den ena råkar ta den andra på ett 'fel' sätt och allt bara blir så pinsamt. Galningen är ju i stan, hon har varit sjuk helt sedan hon kom hit. Men vi träffades i söndags, gick på kafè, hon jobbade med magister-uppsatsen och jag och Ramses pluggade. När vi sagt hejdå till Ramses, tog hon tag i min arm och snäste "du Baltazar, han där! Honom MÅSTE du norpa!". Det blev middag på restaurang, därefter till min gamla lägenhet för att hämta lite grejer och så kom den berömda "bara ett glas vin". Vi tömde nästan en hel vindunk och Galningen höll på att bränna upp köket när hon misslyckat försökte steka Isterband mitt i natten.
 
Idag hade jag mitt första läkarsamtal för året, gick bra, inte så mycket att nämna. Inget Forskningsnytt, förvånandsvärt nog. Samma runddans som alltid, där jag säger "det händer inte så mycket", men så väller en historia fram när man börjar nysta i det. Jag var nervös idag, så nervös att jag inte fick sova trots sömntabletter. Men han verkade ha glömt mitt smådesperata sms för en månad sen - eller så nämnade han det bara inte. Vi diskuterade litegrann det som hände för ungefär en månad sen - jag var som vanligt vag i detaljerna, men nämnde "alkohol och annat" han undrade vad jag menade med "annat" och jag svarade ärligt att jag inte visste - att jag de nätterna varit "ja-sägare" han suckade och sa lite sarastiskt "seriöst Baltazar, börjar inte du bli lite för gammal för det här?!" Han har nog rätt.
 
I vilket fall som helst, så menade han ändå att jag trots det här faktiskt är STABIL. Han älskar ju att tillskriva all positiv effekt att mitt liv till litum, men jag propsade på att det också var en god del sjukdomsinsikt med i spelet den här gången - och att jag använde mig av de resurser som fanns - tex erkänna för Bror att jag inte hade det så bra. Att det var lite upp och ner i några veckor gör ingenting, för det stannade vi det och jag blev inte sjukare. Jag är faktiskt ganska stolt över mig själv :)
 
Justdet, jag har D-vitaminbrist också.
 
Så, matteprovet igår gick okej, med de förutsättningarna jag hade. Jag måste ta en rejäl funderare angående framtiden. Vet inte om jag pallar att resa till Sverige tre gånger på 5 månader för att tenta av betyg!?. Ikväll ska jag ÄNTLIGEN lämna tillbaka nycklarna till min gamla lägenhet och in'sha'allah få tillbaka min depositionsavgift. Därefter väntar plugg och mat med Ramses och dokumentärfilm :) Jag vet inte vad som tagit åt människan, men idag ville han både hänga hos mig OCH att jag lagade maten 1) Ramses är väldigt hemmakär och jag får alltid tjata på honom för att han ska komma över 2) Han är så kräsen när det kommer till mat, så att han bara äter det han själv lagar.