Hjärnskrynklare

Ja, det var en stund sen sist. Kände att jag behövde en paus. Livet har gått i 120 km/h sista veckorna.
Det blev en natt på neurologen, under den korta tiden hann jag internet-stalka neurokirurgen (till min glädje var han bara 2 år äldre). Därefter följdes några dagars sjukskrivning.
 
Tillbaka på skolan fick jag reda på att jag endast varit på undervisning 2 av 8 veckor och det dessutom fanns ett prov rätt runt hörnet. Totalt omotiverad av resultaten från Sverige (kuggade i svenska på en teknikalitet och fick ett E i matte, något som för mig är helt obegripligt, ska försöka att överklaga), satt jag hela förra veckan och stickade och tyckte synd om mig själv. 
 
Det blev en mössa - en ful mössa, men min första och Ramses älskade den. Randy's kommentar på hela grejen var "förtjänar han den verkligen?" och det är en bra fråga. Med Ramses har jag nu bestämt mig för att det som det kommer, att hålla på att pusha han såsom jag gjorde tidigare har nog snarare motsatt effekt. Men jag är fortfarande lite sur på honom, jag håller kopplet väldigt stramt och jag pinade han verkligen förra fredagen när han så gärna ville ut och dansa! Jag och Ramses träffas var och varanan dag nu, vi har språktandem och han hjälper mig med matten. Som tack bjussar han på middagar och te i mängder. Vi uppför oss som två tonåringar ibland, när den ena råkar ta den andra på ett 'fel' sätt och allt bara blir så pinsamt. Galningen är ju i stan, hon har varit sjuk helt sedan hon kom hit. Men vi träffades i söndags, gick på kafè, hon jobbade med magister-uppsatsen och jag och Ramses pluggade. När vi sagt hejdå till Ramses, tog hon tag i min arm och snäste "du Baltazar, han där! Honom MÅSTE du norpa!". Det blev middag på restaurang, därefter till min gamla lägenhet för att hämta lite grejer och så kom den berömda "bara ett glas vin". Vi tömde nästan en hel vindunk och Galningen höll på att bränna upp köket när hon misslyckat försökte steka Isterband mitt i natten.
 
Idag hade jag mitt första läkarsamtal för året, gick bra, inte så mycket att nämna. Inget Forskningsnytt, förvånandsvärt nog. Samma runddans som alltid, där jag säger "det händer inte så mycket", men så väller en historia fram när man börjar nysta i det. Jag var nervös idag, så nervös att jag inte fick sova trots sömntabletter. Men han verkade ha glömt mitt smådesperata sms för en månad sen - eller så nämnade han det bara inte. Vi diskuterade litegrann det som hände för ungefär en månad sen - jag var som vanligt vag i detaljerna, men nämnde "alkohol och annat" han undrade vad jag menade med "annat" och jag svarade ärligt att jag inte visste - att jag de nätterna varit "ja-sägare" han suckade och sa lite sarastiskt "seriöst Baltazar, börjar inte du bli lite för gammal för det här?!" Han har nog rätt.
 
I vilket fall som helst, så menade han ändå att jag trots det här faktiskt är STABIL. Han älskar ju att tillskriva all positiv effekt att mitt liv till litum, men jag propsade på att det också var en god del sjukdomsinsikt med i spelet den här gången - och att jag använde mig av de resurser som fanns - tex erkänna för Bror att jag inte hade det så bra. Att det var lite upp och ner i några veckor gör ingenting, för det stannade vi det och jag blev inte sjukare. Jag är faktiskt ganska stolt över mig själv :)
 
Justdet, jag har D-vitaminbrist också.
 
Så, matteprovet igår gick okej, med de förutsättningarna jag hade. Jag måste ta en rejäl funderare angående framtiden. Vet inte om jag pallar att resa till Sverige tre gånger på 5 månader för att tenta av betyg!?. Ikväll ska jag ÄNTLIGEN lämna tillbaka nycklarna till min gamla lägenhet och in'sha'allah få tillbaka min depositionsavgift. Därefter väntar plugg och mat med Ramses och dokumentärfilm :) Jag vet inte vad som tagit åt människan, men idag ville han både hänga hos mig OCH att jag lagade maten 1) Ramses är väldigt hemmakär och jag får alltid tjata på honom för att han ska komma över 2) Han är så kräsen när det kommer till mat, så att han bara äter det han själv lagar.

Läkarsamtal

Fattar egentligen inte varför jag var nervös, det gick hur bra som helst. Och för en gångsskull så kom han tidigare än vad jag gjorde.
 
Litiumet ligger på 0,7 och ingen av oss såg någon anledning till att göra något med det. Proverna i övrigt såg bra ut, dock hade inte D-vitaminprovet blivit analyserat, men det är sekundärt. För mig är det tre saker som är viktiga med blodproverna 1)serumnivån 2)ämnesomsättningen 3)njurfunktionen.
 
Vi pratade ganska mycket om mitt äktenskap och det var faktiskt jag som drog det upp det den här gången och han klarade av konsten att helt felplacera en skrattsalva, men det var faktiskt mitt fel. Varje gång jag är där och han frågar hur det går med allt, svarar jag alltid "jodå, det händer inte så mycket just nu". Det gjorde jag även idag och la snabbt till "men jag har separerat från min make". Han har påpekat det förut - att man får dra saker ur mig med tång.
 
Så började en sån där fantastisk monolog, när han går från det medicinska och över i det filosofiska och psykologiska. Ibland avbryter han sig själv mitt i en mening och säger saker som "du förstår vad jag menar, va?" eller "jag menar kan du se det här från ett vetenskapsteoretiskt sätt?" eller det som upprepades femhundragånger under dagens samtal "har du/jag har hoppas du har reflekterat över det här?!" Och ibland när han sitter och håller igång med det där långa monologerna, så glömmer jag faktiskt bort vilka roller vi har i våran relation och för några sekunder känns det som att jag sitter uppe på universitetet (och det gör jag faktiskt, eftersom att han har kontor på forskningsenheten) och jag har just har bett en lärare att ge en fördjupad förklaring på en komplex problemställning.
 
Han ville väl egentligen veta hur genomtänkt/icke genomtänkt det här var och det är väl helt förståligt. Så pratade han ganska mycket om det att vara stabil och plötsligt se saker och ting i nytt ljus och kanske, rätt eller fel, försöka hitta roten/rötterna till problem/en. Mycket av det han sa har jag redan tänkt på, men jag fick ändå lite nya tankar att fundera över. Så är det där med galghumorn, han frågade om det var permanent eller tillfälligt och jag svarade att planen är att det är permanent, så skrattar han igen och säger "just de, det var ju nytt". För er nya läsare, det är inte försöka gången jag och maken försöker separera. Så frågade han hur det kändes att för första gången på många år på ensam i en lägenhet, varpå jag log och förklarade att jag bodde i kollektiv och så skrattar han och säger "du är för fanimej hopplös!". Han undrade vad som lockade mest, det sociala eller klamra sig fast vid (forna) studentlivet, jag garvade och sa att ingen kan någonsin slita studentlivet ur mig :)
 
Så blev det snack om det vanliga; att jag inte tar på mig för mycket, att jag inte festar för mycket och att jag inte sover för lite. Han är sjuk nyfiken på varför jag sitter och pluggar upp betyg från gymnasiet när "du redan har typ 300 studiepoäng" och jag svarar lika undvikande och förvirrande som vanligt. Egentligen borde jag bara kläcka ur mig att jag planerar att bli psykolog och jag vet att han har haft tidigare patienter som både gått vidare till psykologi och medicin, men jag vet inte. Det känns...pinsamt kanske är fel ord, men jag är bara så rädd att han ska säga att det är en skitdålig idè. Att jag inte är lämpad för yrket, det är ju en legitim problemställning; hur ska jag kunna klara av att ta hand om andra människors psyke, när jag ibland inte klarar av att ta hand om mitt eget. Jag är liksom så fast besluten på det här och alla mina vänner stöttar mig grymt mycket, så jag är väl bara rädd för att någon - vemsomhelst inom vårdens ska 'shit on my parade!' som N alltid säger.
 
Så var det, det där med Seroqueln. Han sa att han iallafall aldrig har förskrivit mig det för en anti-psykotisk effekt (iallafall ute i den riktiga världen) och påpekade att för hans del har det 100% med sömnen att göra. Min läkare jobbar ju bara med personer med bipolär typ 1 och han sa att han aldrig hade träffat en patient från den diagnosgruppen som inte hade antingen en sömnstörning eller Circardian rhythm sleep disorder (typ dygnrytmsstörning på svenska). Nu har ju jag (för många år sen vid det här laget) blivit utredd för mina sömnproblem och det finns ju ingen tvivel om att jag har allvarlig insomni, men han sa att han samtidigt förstod att jag verkligen ville kunna sova utan kemikalier. Det är inte det att jag inte vill ta seroqulen, men det hade varit sjukt fett att för en gångsskull i mitt liv kunna sova naturligt. Så, han sa att jag kunde exprimentera försiktigt och rekommenderade att beställa hem de där berömda organge brillorna.

 

Det var väl ungefär det, det här blev väldigt långt, men det var länge sen jag var där nu. Den på landstinget som har bestämt att dessa samtal ska ta 20 minuter måste vara verklighetsfrånvänd, denna gången tog det bara 40 minuter. När jag gick därifrån så fick jag plöstligt panik. Jag är ju fast bestämd på att flytta hem till Sverige, men det sliter i mig. För en av anledningarna till att det går så bra just nu, är just för att jag får så bra vård. Och efter det jag upplevde i Malmö förra våren och efter allt jag hört, så är jag livrädd för att flytta hem. Ska jag palla att ta mig igenom 5-6 år av jävligt tuffa studier, så måste jag ha ett bra vårdnätverk runt mig, det funkar inte annars. Och nu är det inte så att jag sitter och ringer min läkare stup i kvarten, men vetskapen om att jag har hans mobilnummer och att jag kan få kontakt med honom om det skulle krisa sig rejält är en enorm trygghet för mig.
 
Nåväl, fick träffa den norska sjuksyrran igen (så skönt att kunna snacka svenska!) och hon är inte bara norsk, hon är från Tröndelag och som Jämte har vi mycket att snacka om :) Fick ny tid på kvinnodagen nästa år och när jag kom med lappen som det stod "mars" på, så såg hon på mig och sa "se där ja! någon har dragit vinstlotten! bra jobbat!"
 
Men det var inte det bästa, det bästa kom när jag kollade journalen efteråt (vi har precis fått digital tillgång till detta här) och även om jag visste det här redan, ger det sjukt mycket motivation att få det officiellt.
 
 
ICD-10-SE
F31.7
Bipolär sjukdom utan aktuella symtom
 
 
Bipolär sjukdom utan aktuella symtom
Patienten har tidigare haft minst en väldokumenterad episod med hypomani, mani eller blandtillstånd och
dessutom minst en annan affektiv episod med depression, hypomani, mani eller blandtillstånd. Någon aktuell
stämningsförskjutning finns dock inte och har ej heller varit märkbar de senaste månaderna.
Remissionsperioder under profylaktisk behandling kodas här.
 
 
 
 
För övrigt fick jag årets första 'god jul' önskan idag!
 

En liten uppdatering

Omställningen har börjat. I helgen fick jag flyttat ut det sista ur mitt gamla hem, det fattas fortfarande lite, men det är ingenting som jag kommer att sakna.
 
Jag har nog varit ganska mycket i vilomodus sista veckorna, kanske för att orka med allt? Men när jag tittade igenom matteboken i går kväll, så insåg jag att jag måste lägga på ett kol - och det är nog bra, för då får jag annat att tänka på.
 
Tänker på mina vänner, som är så underbart ärliga och stöttar mig ovillkårligt. Just nu känns det bara som att jag bara tar och tar, utan att ge. Men vet av erfarenhet att en dag, så ger jag tillbaka. Annars skulle de aldrig stått vid min sida så länge.
 
Fokus.Fokus.Fokus. Bror kommer nästa onsdag och även om han inte ska bo hos mig och även om han skall förbereda sig inför sin dispuation, så har jag en känsla av att det kommer att bli många långa nätter medans han är här :)
 
Varit och tagit blodprov idag, enligt psyk.ssk som jag snackade med på fredag så skulle jag tagit dessa v.38. Det betyder alltså att jag skjutit på min läkartid i två månader. Fy fy Baltazar!
 
Läkarsamtal på onsdag, som vanligt är jag nervös. Vet liksom inte helt varför jag känner att jag behöver bevisa något för honom?! Är det någon annan som känner så i förhållande till deras behandlare? Blir alltså mitt sista läkarsamtal för året och om man jämnför med de samtalen vi hade i december 2015, så har det gått framåt - väldigt mycket. 
 
Denna gången så jag för ovanligthetensskull två saker jag önskar att ta upp med honom. För det första så vill jag sätta ut Seroquelen helt, alternativt ha det som behovsmedicin. Just nu har jag lyckats att trappa ner 100mg/dygn. För det andra så vill jag bli oberoende av nikotin. Låter kanske som en struntsak, men det var en av grejerna som verkligen fick bägaren att rinna över under förra årets mani. Sist vi pratade om det så kom vi överens om att vi skulle vänta tills jag varit stabil en stund och det har jag varit nu.
 
Slutspurten innan jul! Skolan är färdig den 19/12. Så har jag två härliga veckor där jag ska förbereda mig för slutprovet i Matte A, samt lägga in ett kol när det kommer till högskoleprovet.