Årskrönika 2020?
Jag kikade in på bloggen för första gången på väldigt länge och till min stora förvåning hade jag faktiskt skrivit något i januari förra året, det har jag absolut inget minne av. Men den tiden är ganska grumlig för att uttrycka det så.
Det har stått i min kalender sedan december "skriv årskrönika 2020". Så det är väl dags.
Sammanfattningsvis var 2020 inte ett speciellt bra år, för någon faktiskt. I princip alla jag känner genomgick svåra prövningar detta år. Mitt år blev inte heller så mycket bättre efter mitt inlägg och om jag kanske varit i bättre psykisk form hade jag nog tacklat det bättre. Men jag låg redan ner i fosterställning på marken och det behövdes inte speciellt mycket för att få mig mer ur balans. Balans ja...livet är utan tvivel betydligt mer stabilt nu än för ett år sen, men jag är död på insidan. Jag är inte deprimerad, men jag har efter de sista 2 åren med prövningar, bara gett upp. Gett upp tanken på att jag ska få någon form av liv som är värt att leva. Min existens känns tämligen meningslös, men jag har sedan länge insett att jag inte kan ta livet av mig, så jag har bara slutat att bry mig, helt enkelt. Ett exempel på detta är det där cellprovet för livmodershalscancer jag borde tagit för över 1 år sen, jag ser verkligen inte poängen med det och skulle det visa sig vara något allvarligt har jag redan bestämt mig för att inte motta behandling. Det låter brutalt,det vet jag och det sticker nog i ögonen, men det är så det är. Det betyder inte att jag inte kan vara glad eller känna glädje, det gör jag ofta. Men min grundinställning till livet har ändrat sig radikalt sista året.
Jag ska försöka att knåpa ner månad för månad här. Det är inte 100% tillförlitligt, eftersom att jag tradtionen trogen, har problem med minnet och tidsuppfattningar efter ett sjukdomsskov.
JANUARI: 2019 avslutades på hemmafesta uppe på fjället hos en kompis-kompis-kompis. Jag var helt redlös och när jag efter en 2 timmar lång promenad väl var framme vid slutenpsyk runt 11.00 spydde jag i flera timmar. Däremellan hade jag sovit i 1-2 hos Ramses, eller hos vår kattvakt som passade katterna hos Ramses. Ramses kom hem från Mexiko, jag mådde inte ett dugg bättre än när han drog. Han var nog besviken.
I mitten av januari fick jag ett väldigt tråkigt sjukdomsbesked från en väldigt väldigt nära anhörig. Jag bröt ihop och knaprade valium i flera dagar. Skrev ut mig själv och satte mig på första bästa flyg hem. Innan jag drog hem var det utflyttning, strul med gammal hyresvärd och jag var så känslig och psykade ut för ingenting. Det var nog inte världens bästa idè att åka rätt från slutenpsyk till vård av dödende människa, men jag ångrar det inte. Det var skönt att komma hem <3 Få snö och vara med min släkting. Första veckan gick bra, därefter var det en brant nerförsbacke och när du inte trodde att människan kunde förlora mer värdighet, så gjorde hen just det.
DÖDEN ÄR INTE RÄTTVIS.
Just det, årets skräll var och förblev att en kompis till oss med anhållen och misstänkt för dubbeltmord! Den chocken har fortfarande inte lagt sig och väller upp på nytt varje gång tidningarna skriver om nya detaljer. Rättegången är planerad till våren.
Februari: Började med ett storbråk med ett syskon. Det var dåligt från början och kommer definitiv inte att någonsin bli bättre, men jag bryr mig inte. Några till släktningar reste hem och tillsammans vårdade vi den döende helt till slutet av månaden när hen drog sitt sista andetag. Dagarna rullade på, vi hade liksom ett system. En tog natten, en tog dagen, någon lagade mat, medan den andra handlade och gjorde allt praktiskt. Det är förvånande hur väloljat maskineriet var och förblev, trots den enorma press vi var under.
Mars: Det är tyst. Helt tyst. Allt ljud från den högljudda och plågsamma andningen är borta. Tystanden skrämde mig. Det kändes fel att vara i hens lägenhet, nu när hen inte var där längre. Jag kände mig som en inkräktare, fast det är mitt hem och jag växt upp det. I något paniktillstånd beställde jag biljett hem, jag behövde andas. Tanken var att köra hela vägen upp innan begravningen och därefter styra kursen mot Istanbul. Bila till Istanbul har varit min stora dröm sedan jag fick körkort. Jag har aldrig haft tid, nu hade jag det, för jag skulle inte mönstra på skeppet förrän juni. Kanske skulle jag också besöka lite släktningar när jag ändå hade tid och bil? Men dagen efter jag landat hemma får jag besked om att begravningen inträffar om några dagar. Det var antingen det eller att vänta i 6 veckor. Så jag började köra, 3 dagar tog det och jag var framme sent på kvällen innan begravningen. Men tur var väl det, för annars hade det nog inte blivit någon begravning!
Det var kul att få träffa hela släkten igen, det var många år sedan vi alla var samlade, även om jag önskat att det var under andra omständigheter. Begravningen var....en begravning..?! Prästen pratade innantill och var väldigt generell, jag kände mig förnärmad. Och mens vi satt i kapellet fick jag känna på den starkaste ensamheten jag någonsin upplevt och den känslan sitter fortfarande kvar.
Jag kollade mig runt...räknade..1,2...3,4,5. FEM personer vars begravningar jag mest troligen måste gå på! 5 gånger till måste jag komma till det här jävla kapellet! Fem personer som känt mig sedan jag föddes, som jag vuxit upp med och som, även om vi tappat kontakten, som jag älskar och värdesätter högt. Jag är yngst, kommer aldrig att gifta mig eller få barn. Alla mina vänner är utspridda över bokstavligt talat hela världen. Vem ska komma på min begravning?
Det blev traditonellt gravöl och därefter middag. Den avdöda ville nämligen inte ha en begravning, han ville ha en "fest till livet", där vi firade att han hade levt ett fantastiskt liv med oss alla. Jag gråter nu, när jag skrev den sista meningen. Så istället för att åka ut på landet, gick vi på en fin restaurang och skämde bort oss. Det skämtades, skrattades, åt, dracks, mobbades och samtalen flög till höger och vänster. Jag kan föreställa mig hur den avdöde satt med oss vi borde och kollade runt och skrattade. Det var så han älskade att ha familjemiddagar. Vid ett tillfälle kom kyparen och frågade "vad är det ni firar?", varpå en vid bordet med en glädeston svartar "Firar? Det här är ett gravöl!" Alla bröt ut i skratt och folk trodde nog att vi var helt körda i huvudet.
Vi drog ut på landet, jag och två släktningar. Det var ju länge sen, så det blev en fet jävla karatefylla. Det fick jag betala för dagen efteråt. In mot centrum igen, jag skulle köra folk till flygplatser och tågstationer. Det var okej, det klarade jag av. Men vi skulle också städa ur bostaden. När jag kommer in och känner lukten av rengöringsmedel, vänder det sig i magen. Jag springer mot toaletten, men ser att den är nystädad, får dåligt samvete, styr kosan mot parkeringsplatsen och min bil och där vid höger bakdäck, sprang jag och spydde fram och tillbaka hela dagen.
När städningen var färdig for vi ut på landet igen. Jag hade ju lösa planer om en roadtrip, på kvällen blev det föreslaget att jag skulle komma ner till några släktningar. Men jag behövde lite tid för mig själv, ingen av oss insåg hur slutkörda vi var efter 2 månaders intensiv psykisk påfrestning, förrän allt var över. Så där blev planen spikad. Stanna på landet själv i en vecka eller två, köra söder ut och därefter fortsätta till Istanbul.
Runt 21.00 får jag ett meddelande från min bästa kompis
"har du hunnit få medborgarskapet än?"
"nej, jag har ju varit i Sverige, så jag missade tiden hos Migrationsverket"
"okej, dom stänger gränsen på måndag för alla icke-medborgare! Du måste skynda dig hem, vi vet inte när gränsen öppnas igen"
Jaha. Bort med vinglaset, ner i sängen och vänta till promillen var ute. Så blev det tokkörande hem igen. Jag var ju vid tidpunkten bostadslös, så Ramses sa att jag kunde vara hos honom i några veckor, tills saker och ting hade löst sig. Det var i mitten av mars 2020, jag bor fortfarande här! Jag fick en egen lägenhet för 3 dagar sedan, men har inte flyttat ut än. Vi är inte ihop. Jag är fortfarande kär. Han är fortfarande velig och vill äta kakan och ha den kvar. Men det har funkat, eftersom att landet varit under nedstäning i snart 1 år. Vi har haft tur som har haft varandras sällskap.
Första veckan hemma var döden. Jag kollapsade helt, men inte dramatiskt. Lugnt och stilla gick jag in i min egen värld och höll mig där i säkert 2 månader. Det var som ett vakuum, jag levde inte, min kropp bara existerade. Jag visste inte skillnad på natt och dag. Jag kunde uppfatta saker, tex en fråga för att i nästa sekund hela glömma bort det. Innan den första veckan hemma var över hade jag förlorat båda min jobb som jag skulle börjat på, jag orkade inte plugga, hade inte studielån och var inte berättigade till någon form för a-kassa eftersom att jag sagt upp mig frivillig. Så nu var jag "hemlös" och arbetslös. Varför ens palla?
I efterhand så är jag tacksam för att koronanedstängning kom just då och att jag inte hade jobb och skola att gå till (eller skola hade jag, men det gav jag upp snabbt). Det jag behövde just då, efter allt som hade hänt, var att bara ligga stilla i tystnad. Eller sitta och stirra i trädgården, utan alla måsten.
Första veckorna hemma prägades också av spänningar mellan mig och Ramses som låg kvar sedan 2019 och vi egentligen aldrig hade hunnit reda ut. Jag mådde allt sämre.
Jag kontaktade faktiskt psyk, fick en tid i juni - HA-HA (som senare avbokades på grund av korona). Dom om min förvåning, när min läkare ringer upp mig redan dagen efteråt! Vi pratade i kanske 40 minuter, jag berättade hur det var, men inte allt. Jag hade börjat höra skräckhistorier om hur psyk blivit sedan korona och jag ville inte bli isolerad på PIVA, orkade inte med en runda till på slutenpsyk. Hade jag varit ärlig, hade han fått mig tvångsinlagd. Ramses ville ha mig inlagd, men var rädd för att gå bakom min rygg med psyk. HAN bestämde att vi skulle höras en gång i veckan och kolla läget. Jag hade slutat ta seroquel i samband med en olycka som inträffade när jag vårdade min släktning. Min läkare - som känt mig sedan 2013 och vet att jag har fått manier utlöst av antidepressiva tidigare - skriver ut just antidepressiva till mig - eftersom att vi ändå ska ha "så tät uppföljning framöver". Det här var 26/3-2020. Jag började aldrig ta anti-depressiva och jag har inte hört ett pip från honom sedan dess. När kliniken ringde i juni, svarade jag inte, jag visste vad dom ville ändå.
Det i kombination med en rad andra händelser med psyk under 2019 har gjort att jag har förlorat absolut allt förtroende för psykiatrin. Faktisk hela sjukvårdssystem här. Jag kände mig redan ensam, det här fick mig att känna mig helt övergiven och utlämnad till mig själv. Min kompis som är advokat, tycker jag ska anmäla kliniken för felvård, men jag orkar inte, det är inte värt det. Något hände med psyk under dom 4 åren jag var i remisson, det är tråkigt, för förut fungerade det.
Kort tid efter detta slutade jag ta alla mina mediciner, jag hade redan blivit dåligare innan jag slutade. Sedan jag kom tillbaka hade jag satt datum för min död och noga planerat det. Ramses fick misstankar och eftersom att jag blivit allt mer paranoid och upplevde hallucinationer, blev situationen för oss båda allt mer svårhanterlig.
April: Det var runt påsk, det var väl början på april? Hade jag blivit såpass paranoid, att jag efter flera timmar med skrikande anklaganden lämnat lägenhet och sa något om att jag kommer inte tillbaka. Ramses antog att jag bara behövde lite tid för mig själv, men jag kom inte tillbaka. Jag slog av telefonen och hade redan letat fram min kontantgömma. Packade det viktigaste och började en lång och krokig väg på mot huvudstaden. Min slutdestination var S.T Petersburg, varför vet jag faktiskt inte, men jag hade inbillat mig att jag var säker där! Men det var inte så lätt att ta sig till St. Petersburg, mitt under en brännande pandemi och stängda gränser.
I huvudstaden slog jag av någon anledning på telefonen och såg att Ramses inte hade ringt, något som jag tolkade som att "jag hade rätt! han är bara glad att bli av med mig". Jag hatar att ha rätt när jag är paranoid. Bestämde mig för att gå ut och supa mig redlös, men det gick inte - det var ju en pandemi. Jag blev sittandes på Centralstationen tills jag blev utkastad av vakterna, så blev jag rädd. Så jävla rädd. Rädd för att bli rånad, våldtagen, mördad och lemlästad. Jag fick tunnelseende och vandrade runt i panik, gatorna var tomma. Någonstans där ringde Ramses och han trodde inte på mig när jag tillslut sa vart jag var....
Det blev ett låååååångt och irriationellt samtal. Jag minns inte vad han sa för att övertyga mig, förmodligen spelade han på mina skuldkänslor, det brukar funka. Någonstans i någon bok vet jag att jag har skrivit ner det. Men han lyckades övertyga mig om att ta in på hotell, så bokade han en flygbiljett hem till mig nästa dag.
Jag minns inte så mycket av vad som hände efter att jag kom hem. Jag har några minnesbilder av att vi sitter i vardagsrummet och pratar. Men från påsk och fram till mitten av juni är minnet helt bortblåst, bokstavligt talat.
Det ända jag egentligen minns, eller jag minns det inte, men Ramses har berättat det i efterhand och jag har skrivit om det i min dagbok, är att han blev ganska desperat till slut. Han slutade ju lita på psykvården också och han visste inte vad han skulle göra med mig. Så vid något tillfälle under våren utfördes någon form för exrosism-light på mig. Jag minns inte om det funkade....
Juni och juli: Det började gå rykter om att Nord-Norge var en öppen del av världen och att arbetsmarknaden såg ljus ut. Jag känner redan lite folk där sedan innan, så jag började leka med tanken att flytta dit. Jag har ju i många år tänkt att flytta härifrån, men jag kommer mig aldrig för. Det hela slutade med att vi var helt gäng som drog dit för att söka lyckan (mitt kompisgäng är lika tight nu som innan, även om folk kommit och gått). När vi såg på biljetter, insåg vi att det var väldigt dyrt och svårt att flyga dit och jag och Persen (ursprungligen Ramses bästa kompis och som med åren blivit som en syster för mig) kände bägge att vi behövde "resa", vilket inte var det lättaste. Det slutade att jag, Persen och Ramses tog Hurtigruten upp till Lofoten. Just att ta Hurtigruten norrut har varit en dröm så länge som jag älskat att resa, men det har blivit nedprioriterad för att det är dyrt och för att det "bara är Norge". Det blev en helt fantastisk resa på 4 dagar och vi var nästan ensamma ombord. Jag och Persen smugglade cava till jacuzzin på toppdäck och varvade detta med naken panaorma-bastu. Höjdpunkten var utan tvivel när vi kom in i Geirangerfjorden!!!
Det finns mycket att berätta om dessa två månader uppe i norr. Vi hade bland annat en helt galen resa till Treriksröset, det var nog sommarens höjdpunkt och jag får skriva mer om det någon annan gång! Jag reste ihop med två spanska pass, ett egyptiskt och ett iranskt. Ändå var jag den ända som fick problem vid gränsen både till Finland och Norge. Mina vänner storkoste seg som man säger på norska. Alla gånger vi har rest ihop och jag bara glidit förbi säkerhet och gränsvakter med mitt fina svenska pass, nu minnsann, fick jag smaka på deras medicin!!
Jag fick genom kontakter jobb i en liten by i Lofoten och där fick också några andra kompis jobbar. Ramses drog hem efter en vecka och Persen flyttade till Spanien någon gång i juli. Jag bestämde mig för att stanna till vintern i allafall.
När jag ser tillbaka på sommaren så var den ganska intentiv för att uttrycka det milt. I juli jobbade jag 210 timmar. När jag inte jobbade, så reste jag, jag hade sällan bil så det blev att gå eller lifta. Jag klättrade, festade och nakenbadade 2019 fick jag ett tält av Ramses i födelsedagspresent, det användes flitigt. Jag fick mig ett extrajobb och någon gång under sommaren började folk på det jobbet skämta om att jag gick på kokain, eftersom att jag arbetade så hårt och fort och var så hyper. Mina finaste stunder i Lofoten var de dagar jag gick över vägen och satte upp mitt tält vid havet. Det minns jag med värme nu. Midnattssolen gjorde att jag inte fick sova, enligt min fitbit och dagbok tror jag att jag max sov 3 timmar sammanhängande/natt. Jag tror inte jag var manisk, jag tror egentligen inte att jag är bipolär heller för den delen. Jag tror att det har mer att göra med min personlighet och att litium faktiskt undertryckt mig i alla år. Låter det som att jag har dålig sjukdomsinsikt? Kom ihåg att jag blev "manisk" våren/sommaren 2019 fast jag gick på både litiium och seroquel. Mina humörsvängningar är inte sjukdom, det är en del av att vara Baltazar.
I slutet av månaden fick jag åter en gång veta att jag inte blivit antagen till psykologprogrammet. Så jag blev förbannad och ledsen, tog ledigt i några dagar och påbörjade en av de bästa resorna när jag någonsin gjort - Väröy! Lofotens nästyttersta ö.
Augusti: På Väröy satte jeg upp ett tält bakom ett högt fjäll, för att få täckning på mobilen, var jag tvungen att cykla 10 km. Innan jag for i väg hade jag överklagat antagningsbeslutet och det var på Väröy jag fick svar. Jag hade inte speciellt höga förväntningar, så därför sprutade tårarna när jag öppnade brevet och läste "Kära Baltazar, vi ber om ursäkt för det inträffade, vi har räknat dina poäng igen och konkluderat med att du har en slutsumma på 68,7 poäng. Gratulerar och välkommen till programmet i klinisk psykologi".
Jag trodde inte mina ögon!! Irritationen över att de räknat fel och att jag borde blivit antagen redan förra året lade sig snabbt. Läste om och om igen. Det som hände sen har jag beskrivit på över 10 handskrivna sidor i min dagbok. Jag var så lycklig!! Men när jag tänker tillbaka, tror jag inte att jag var så överlycklig över att jag blivit antagen. Men mer att 4 års slit hade gett resultat, att jag för första gången på mycket länge kände att jag åstakommit något i livet.
Väl tillbaka i min by sa jag upp min från jobbet och beställde biljett hem. Bostadslös, erbjöd sig Ramses att jag kunde bo hos honom. Han skulle hem till Mellanöstern i början på september och någon var ju tvungen att passa mina katter (som naturligtvis bor hos honom). Jag sa att 1 oktober kastar jag ut mig själv!!
Jag hade en vecka eller två på att ta mig hem. Under den tiden lyckades jag vara nykter i 1 eller 2 dagar. Att jag körde bil full var mer regel än undantag (jag skäms ögon ur mig!), stal en bil "på skoj", kraschade en golfbil och förstörde sandlåda eller var det heter - ett hinder på en golfbana. Blev störtförälskad i en polsk kvinna och en natt, på en restaurang jag arbetade på, slängde jag av mig alla kläder och dansade på borden.
Hade jag inte kommit in på plugget hade jag nog varit tvungen att åka ändå. Rykten började gå och det brändes en hel del broar.
Så kom jag hem och tankarna gick som vanligt i "vad gör jag här? jag vill inte bo här!" och en ny "varför ska jag plugga till psykolog? jag föraktar ju hela psykiatrin!!". Min i brist på annat att göra, fortsatte jag att plugga. Jag var hemma och arbetslös i en vecka, då jag blev tillfrågad av en tidigare arbetsgivare om jag kunde jobba på ett "event". Det visade sig inte vara någon mindre än själva Statsministern som skulle komma och jag fick servera honom! Det är den andra Statsministern i detta landet jag träffar och pratar med faktiskt. På denna tillställningen nämnde jag för någon att jag inte hade arbete och inte hade studielån, det tog två dagar, så hade jag jobb på en bar!
September: Ramses reste hem. Jag fick för första gången på ett år vara helt själv en plats!!
På slutenpsyk är man aldrig ensam, så var det Sverige med familjen under samma tak, så korona-hemma-kontor med Ramses, så kollektiv i Lofoten och så tillbaka hem med Ramses. Första veckan njöt jag av tystnaden, att kunna äta VAD JAG VILLE NÄR JAG VILLE, att gå runt naken, lyssna på punk superhögt! Men efter en vecka började det gå neråt. Väldigt mycket neråt. I någon liten period övervägde jag starkt att kontakta psyk, och det kanske jag borde gjort, men det blev aldrig av. Det att jag hade ett arbete - som jag dessutom trivs med - gjorde nog att det inte tippade över. Jag började leta lägenhet, fick erbjudande om en studentlägenhet med inflytt 1/12 - på tok för sent! Jag ska flytta ut 1/10. Vi ser hur det gick haha. Så blev Ramses flyg inställt och han visste inte heller om/när/hur han skulle komma hem. Så flyttplanerna las på is.
Oktober: Min kollega åkte på korona och det betydde mer klirr i kassan för mig. Jag var totalt oengagerad på plugget, det blev också svårt eftersom att fakulteten stängdes i mars 2020 och jag har som bekant ganska dålig självdiciplin. Humöret var melankoliskt. Ramses kom hem 2-3 veckor efter beräknad ankomst. Då stängdes hans arbetsplats ner igen, så jag blev liksom bara kvar. Ingen av oss ville vara ensamma. Vi har turats om att sova på soffan. Bortsett från att vi ibland glömmer bort oss och håller varandra i handen i några korta sekunder och intensiva kramar, är allt det fysiska borta. Men vi lever egentligen som samboes. Delar på utgifter och uppgifter.
I slutet av oktober blev min ena katt sjuk - pensionären. Naturligtvis inträffar detta i samma veva som bilen är på verkstaden. Det började oskyldigt, men i två veckor fick jag varje dag ta buss och pendeltåg till veterinären på morgonen och så hämta henne på kvällen. Det var också en anledning till att jag inte flyttade ut. Vi är bägge otroligt fästa vid den här katten och det här så slog hårt på oss.
November: Det är lördag, vi har fått tilbaka bilen och Ramses ska ta katten till veterinären medan jag är på jobbet. När han inte ringer tillbaka och berättar hur det gått, blir jag orolig. Han svarar, säger ingenting, men ger bara ifrån sig massa ljud. Veterinären tror hon har cancer och vill avliva henne samma dag. Men Ramses ville vänta och bokade tid på måndag. Så följde några väldigt märkliga dagar. Katten (som också är väldigt älskad av många andra) kördes runt över halva stan för att sägas hejdå till. Persen fick skypa med henne på söndagen. Vi köpte ett träd, som vi skulle sprida hennes aska i och vi tog avgjutningar av hennes tassar. Vi var helt fucked bägge två. Hon mådde dåligt och det var så öppenbart att stackarn led. Jag orkade inte med ett dödsfall till i år! För första gången sen vi gjorde slut, sov jag och Ramses i samma säng, med katten mellan oss.
Måndagen kom, en av kattens fastrar kom över, hon ville bli med till veterinären. Katten hade inte ätit på över en vecka, fick knappt i sig vatten, kunde inte gå och fick lyftas till kattlådan. Men så hände något. Ramses utförde någon form av religiös ritual och 1 timme innan planerad avliving klarar katten med mycket ostadiga steg av att gå lite grann. Det räckte för oss! Nytt blodprov skulle tas och ingen katt skulle avlivas idag! Veterinären sa att vi kunde försöka med antibiotika, men hon trodde det var lönlöst.
Katten lever i bästa välmående i dag!! <3 <3
November kantades dock av ett annat dödsfall, Ramses morbror gick bort av korona. Han deltog i zoom-begravningen - tanken hade varit absurd för bara ett år sedan.
December: Tentaperioden. Datorn med alla mina anteckningar som jag tydligen inte hade back up på - dog! Ekonomin började få sig en liten smäll, eller egentligen inte. Men nedstängningar gjorde att jag inte jobbade i november och december. Så jag var tvungen att nalla från sparkontot - tackar högre makter för att jag klarat av att spara innan 2020! Trots för brist på pengar och allt det där, bestämde jag mig för att vi faktiskt skulle fira en riktig jul. Jag och Ramses har aldrig firat jul tillsammans och jag har inte heller firat jul på väldigt väldigt väldigt många år. Dessutom skulle en av våra kompisar från Lofoten och hennes kille komma. Hon ville resa till sitt hemland, men koronasituationen gjorde det lättare sagt en gjort. Dom blev här i nästan två veckor och vi hade det helt fantastiskt ihop! Blev mycket middagar och skidåkning. Vi fick ganska mycket i mellandagarna som fortfarande ligger.
Precis innan jul fick jag ett glädjadne besked angående jjobb 20201, vi får se. Jobbintervju - forsknign. Och så en fantastsisk mellandagskväll där folk DANSADE
Nyåret blev betydligt lugnare än förgående år. Vi körde ut till havet och tog med oss picknick. Dansade och drack alkoholfritt.