Vermont

Nu är vi i USA, i Vermont för att vara exakt. Första dagarna tillbringade vi Princeton, NJ. Det känns som att USA har kommit att bli mitt andra hem. Det är här min mans familj är och det var här vi förlovade oss och gifte oss. Genom åren har det verkligen blivit en hög med resor till och från.
 
Första dagarna var slitsamma, kände verkligen hur jetlaggen påverkade mitt humör. Bestämde mig för att göra det bästa av situationen och pumpade i mig sömntabeletter - sov i 12 timmar. Det behövdes verkligen!
 
Min mans familj känner inte helt till min situation, detta för att jag belagt honom med munkavel. Något han lidit fruktansvärt av. Så idag, hände det som vilken rationell människa kan förutse skall hända. Sista dagarna har jag inte känt mig helt i form. Ett trivialt bråk - eller faktiskt en kommentar från min man - och allt börjar igen. Under bråkets förlopp så började jag skrika och gorma mitt framför hans familj - på svenska. Jag inbillade mig själv att om jag bråkar och skriker på svenska så kommer dem inte att fatta vad som försegår. Idiotiskt naturligtvis. Allt slutade med att jag bestämde mig för att resa hem och köpte helt sonika en flygbiljett från New York på julafton.
 
Jag har lugnat ner mig nu. Jag kommer inte att flyga hem. Kvar finns skammen över mitt beteende och skuldkänslorna över min man. Som vill lämna mig, men säger att han inte kan - han älskar mig för mycket.
 
Jag har alltid fått lära mig att om man älska någon - så måste man släppa dem fri. Jag har sagt det till honom många gånger. Jag vill så gärna släppa han fri, men det gör ont. Han har valt att stanna, men det smärtar mig så otroligt mycket - jag vet att jag försämrar hans livskvalite. Jag vet att han mår dåligt över allt som hänt sista halvåret. Jag vet att han faller ned tillsammans med mig.
 
Och jag vet - att inom en mycket snar framtid - så kommer inte han att orka mer. Och då har jag verkligen lyckats - då har jag verkligen lyckats förlora allt som betyder något för mig.

Hektisk vecka

Sista veckan har minst sagt varit hetiskt, det är så jag tycker om att ha det. Men igår, började jag att bli riktigt gnälligt, har under den sista veckan helt vänt på dygnet och sovit alldeles för lite. Igår märkte jag verkligen hur sliten och instabil jag var i humöret.
 
Så en kort uppsumering
 
Tisdag: Tenta. Skulle efteråt ut med några kursare, men springer in en gammal och kär vän. Blir helt kanakas mot slutet. Ankommer hem ca kl 04:00
 
Onsdag: Känner att jag har så mycket tid, så bestämmer mig för att ta en dag ledigt. På börjar min andra promilledag.
 
Torsdag: Två vänner från Italien och Frankrike är på besök i stan. Bjuder in dem på middag. När det är dags för dem att tänka på refrängen, antar vi att klockan är typ 22:00, men det visar sig vara närmare 02:00
 
Fredag: Stora och städ och flytta in dagen. I och med att jag var inlagd i nästan två månader och endast pluggat sen jag kom ut - så var det nu dags att flytta in på riktigt (vi flyttade till vår nya bostad mens jag var inlagd) Vi har också fått mögelproblem. Vi var uppe och städa till 04:00
 
Lördag. Mitt gammla kollektiv hade reunionen. Kom hem kl 05:00 på¨natten.
 
Söndag: Städ / slappdag. En kompis som är från Tjeckien kom över på besök. Hon stannade till 03:00
 
Måndag: STRESS!  STRESS! STRESS! Sov inte en blund. Började morgonen med att gå ned till Myrorna med kläder. Sätta in pengar på banken. Växla pengar. Fika med en kompis. Tvätta. Psykologsamtal. Skriva ut boardingpass. Posta brev som jag borde postat för länge sen. Ringa farfar. Ringa pappa. Överklaga mitt tentabetyg. Packa.
 
Och någonstans mitt i allt detta så blev jag och min man sams - för att sedan bli riktigt osams. Vi har inte samma syn på att packa och organisera. Han tycker jag har ett alldeles för stort kontrollbehov - jag tycker han är alldeles för Hakuna Matata. Dålig kombination - när mitt humör börjar tryta.
 
Nu ska vi bege oss ned till flygbussen. Om ca 18 timmar är vi i USA. Det är blandade känslor. Jag hade egentligen lust att vara hemma i jul. Men det skall bli roligt att träffa min mans familj igen.
 

Dagen D

Imorse var väntan över. Årets sista tenta. Jag har knappt sovit på tre dagar - och det märker jag verkligen. Klockan 06:00 var jag trött på att ligga och kolla i taket. Stod upp, försökte lugna nerverna och gick i lugnan ro mot spårvagen.
 
Tentan gick sådär. Naturligtvis så kom de två saker jag inte pluggat på - som frågor på uppsatsdelen. Tror dock jag gjorde det skapligt på kunskapsdelen. Nu är terminen över, i realiteten varade endast två veckor från mig. Men med tanke på att det bara var tre veckor sen jag låg inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, så är jag ändå stolt över att jag faktiskt klarade att gå upp till tentamen.
 
Till något helt annat; Det pågår ett kallt krig mellan mig och min man nu. Orsaken kan tyckas trivial, men det handlar om något djupare än det som faktiskt skedde.
 
Så, min man fick ett erbjudande om ett översättarjobb - det var inte speciellt bra betalt - men ändå. Det var ett översättarjobb.  Jag har dedikerat hela mitt vuxna liv till att studera språk och lingvistik. Jag älskar det helhjärtat och en av de få saker jag aldrig tappar intresset för, hur djupt ner jag än är. Jag har länge försökt att ta mig in i översättarbranschen, men utan att vara autoriserad genom Kammarkollegiet, så är det otroligt tufft. Logiskt nog.
 
Nu bar det sig inte bättre än att min man tackade nej till erbjudandet, varpå jag med en gång ställde upp som frivillig och bokstavligt talat skrek "JAG VILL ! JAG VILL ! JAG VILL!" Efter några dagar kom vi överens om att han skulle kontakta förlaget och föreslå att dom skulle ge mig en chans. Om jag var överlycklig!
 
Så igår, frågade jag återigen om han hört något mer. Han svarande avvikande och efter en stund så kom det bra att han valt att inte tala med förlaget trots allt. Detta på grund av att HAN ansåg att jag inte skulle klara av det. HAN menade att jag fortfarande inte var stabil nog till att åta mig ett sådant uppdrag och han ville upprätthålla goda relationer med förlaget. 
 
Och det är i detta som problemet ligger, inte så mycket i att han tillslut valde att inte kontakta dem. Han hade goda anledningar till detta. Jag förstår också att han vill upprätthålla goda relationer med dem, jag förstår att om jag inte klarar av att leverera så är det han det faller på. Naturligtvis så förstår jag allt detta. Mitt problem är att HAN bestämmer vad som är bra för MIG. Han bestämmer hur mycket JAG orkar jobba.
 
I vilket fall som helst, så sa han något om att han snackat med dom tidigare idag. Men jag orkar inte lyssna. Jag vet att hela situationen låter trivial, men jag är så sjuktligt trött på det här överförmynderiet. Jag förstår att han är oroad och att han vill mig väl. Men någonstans måste väl ändå JAG ha något att säga till om MITT liv.
 
Nu ska jag hoppa i en klänning och gå ner och ta ett glas vin med kursare. Nu är jag helt ledig från studier och jobb fram tills januari och jag börjar redan att bli uttråkad