Spokane, WA

Det är så mycket som händer just nu och hela situationen hemma bara suger all kraft ur mig.
 
Men i dag blev jag lite vemodig, när jag satt och väntade på bussen och insåg vad det var för dag idag.
 
Ingen viktig dag i sig själv, men en dag att minnas. Något som ger ett leende på läpparna. En bra dag - en fin tid i livet.
 
För exakt fem år sedan idag, hade vi beslutat oss för att ge upp vårat fjälläventyr. Det ska erkännas att vi var inte så förberedda som vi borde varit och snön föll inte bara tidigare än förväntat, men också på betydligt lägre höjd (jag tror det diffade med nästan 800 meter - HELT GALET) och när vi insåg att det var en svartbjörn runt vårt tält och nosade runt, så flög tält och all utrustning ner i ryggsäckarna i herrans fart.
 
Vi hade varit ute i några dagar och innan dess hade vi roadtrippat i kanske tre veckor eller något sånt. Vi var helt inne i våran bubbla, där det bara existerade kärlek och äventyr. För att illustrera hur bortkommna vi var, så kan jag berätta att på väg till detta fjället när vi körde över ett fjällpass, bestämde vi oss för att slå på NPR (typ som Sveriges Radio), NPR hade den dagen två huvudnyheter; Gadaffis död och smörkrisen i Norge. Det vi inte fattade då, men fick reda på senare, var att när vi chockat såg på varandra och utbröt "GADAFFI ÄR DÖD!", hade människan redan varit död i flera veckor - så uppdaterade var vi på omvärlden då.
 
Så, vi vandrade ned, nådde bilen. Blöta, kalla, hungriga, illaluktande och trötta. Vi insåg att vi var tvungen att ta oss till någon typ av civilisation för att kunna tvätta och bunkra upp torrlagret i bilen. Vi såg på kartan (gud förbjude att man använder sig av GPS) och såg med småstora bokstäver SPOKANE - så vi stryrde kosan den vägen.
 
Redan när vi körde in i Spokane fick vi en spöklik känsla. Svårt att förklara, men regn, dovt ljus, tät skog och ungefär på storlek med en mindre svensk centralort - så där övergiven men ändå levande. Dessutom klädde sig folk väldigt märkligt.
 
Så, vi behövde en plats att sätta upp tältet, en plats att äta och en plats att tvätta - vi följde skyltarna på Chamer of Commerce (typ en vinstdrivande turistinformation). Precis vid ingången står en rödmatt pick-up truck parkerad med regnummer "BELLA". Vi öppnar dörren och en stor kvinna med sax i håret frågar så där högljutt och överdrivet amerikansktrevligt om vi är där för the "Bella-tour" - Öhhh? 
 
Kvinnan i fråga bara babblar på och babblar på om om Edward, Jake och Bella. Vi fattar ingenting, men när vi ser oss runt så är det bara Twilight- grejer över allt. Vi ser på varandra och med blicken kommunicerar vi att det är nog dags att gå här i från. 
 
Vi tyckte bägge att det här började att bli obehagligt, men när maken tar upp telefonen och slår på den för första gången på jag vet inte hur länge - inser vi att det är Halloween - så vi ger den galna damen fripass och bestämmer oss för att gå in igen.
 
Och hon babblar på och babblar på, jag tror det är jag som avbryter detta med att säga något som "varför är ni så insnöade på Twilight här i byn?" FEL FRÅGA!  Vad vi inte visste, men tydligen alla våra vänner vet (för varje gång vi berättat den här historien så blir vi avbrutna redan vid 'Spokane'), är att Spokane, WA är platsen där böckerna utspelade sig och numera lever hela byn på turismen som den medför. Att vi hittat dit av en slump verkade och inte rest dit för detta syftet verkade nästan förnärma damen i fråga.
 
Vi satte oss i bilen igen, körde runt - insåg galenskapen - Bella-Mart, Sir Edward-del och andra kreativa namn och ordspel. Vi tvättade på tvättomat som hade ett otroligt fantastiskt namn, som jag dessvärre ej kommer ihåg.
 
Men vi ville inte sova i Spokane, det blev bara för mycket. Vi såg på kartan igen, bestämde oss för att köra söderut och vi körde tills maken höll på somna. Stannade vid en State Park och satte upp tältet - vaknade upp i Oregon. Vid den State Parken dumpade jag min älskade Haglöfs-rygga. Satte en lapp på, bad någon om att ge han ett nytt och äventyrligt liv. Jag hoppas det hände.
 
Några dagar efter detta, så var vi man och hustru.
 
Jag tänker tillbaka på det här och skratta, det var verkligen mitt och vårat livs resa. Tre månader och det var helt otroligt. Samtidigt fylls jag av sådant vemod - att allt gått så förbannat åt helvete. Att livet inte blev som vi hade tänkt. Att varje gång vi ser tillbaka på hur bra det var en gång i tiden, så fylls minnerna med sorg.

5 år

I dag är det fem år sen jag styrde kosan västerut och kom hem tre månader senare som gift kvinna med nytt efternamn.
 
Det borde kanske vara en tanke full av glädje, men nu ser jag bara tillbaka på det med sorg. Om allt som inte blev som vi önskade. Tankarna runt "tänk om vi aldrig hade gift oss? Hade det varit bätte?" . Det var verkligen The Roadtrip of a Life - Time - men nu när saker och ting är som dom är, kan jag inte låta bli att undra "hade det varit bättre om jag aldrig rest iväg?"

Farväl kärlek

Det blev ingen bra helg. Vi försökte verkligen på fredagskvällen. Med middag och tårtbakning.
 
Men allt gick åt helvete.
 
En kommentar från min man, kanske en oskyldig en, men när man hört den femhundragånger förut så...det nådde väl en bristningsgräns. Jag exploderade.
 
Och från det till nu har det gått i vågor. Vågor av högljudda bråk (jag skäms så otroligt för att grannarna tvingas höra på skiten), saker som flyger över lägenheten (tårtan), grova personangrepp och sånt som man aldrig borde säga till någon man älskar.
 
Någonstans i helgen upphörde jag också med diplomatin. Jag sa allt rakt ut: jag tycker han är tjock, tragisk, jobbig, patetisk och jag vet inte vad. Så gör han som han alltid gör: tolkar det på sitt egna lilla sätt, så han verkligen kan gå in i den där förbannade offerrollen (det påpekade jag väl också). Att jag tyckte han hade blivit 'chubby' blev i hans öron till 'a fat disgusting pig'. Det är ingen mening att argumentera emot, har han bestämt sig så har han.
 
Det är typ som att säga att jorden är rund. Spelar ingen roll att det står tusen år med enad vetenskap bakom faktumet. Han han bestämt sig för att jorden är platt, så är den det.
 
Det blev nog sagt mycket som vi båda ångrar. Jag borde kanske varit snällare, men han trycker verkligen på mina knappar och han gör det medvetet.
 
Sista året har jag varit så ambivialent. För jag älskar honom mer än något annat, tyvärr inte på samma sätt som då vi gifte oss. Men jag har blivit mer och mer övertygad om att jag kan inte vara kvar i den här relationen.
 
Vi har försökt att lappa i hop saker och misslyckats. Det sista året har jag ändå känt att det funnits någon vändpunkt. Att om vi kan nå den där punkten, finns det fortfarande hopp att allt ska lösa sig. Samtidigt som jag känt att jag faktiskt står honom i skuld. Han gav upp hela sitt liv i USA för att flytta hit och vara med mig och han har egentligen inte trivts här. Jag har känt att jag är skyldig att ge honom mer tid - tid till att fixa allt.
 
Efter den här helgen är jag dock bombsäker. Jag orkar inte mer. Den här relationen förgör mig innifrån. Jag får ångest av att vara runt honom och går hela tiden runt och tänker på att jag vill vara någonannansstans. Ljuger för att slippa vara tillsammans med honom.
 
Det är inte så mycket av det han sa - jag har hört allt förut och jag var inte heller så snäll. Det är sättet han ser mig, som gör så ont att jag måste svälja tårarna när jag tänker på det.
 
Att jag inte är Baltazar - jag är en sjukdom som måste behandlas och underhållas. Jag har inte rätt att bli sårad, glad, ledsen eller förbannad. Nej, för det är inte känslor - det är en sjukdom. Och därför att det är en sjukdom kan jag heller aldrig ha rätt. För i och med att mina känslor inte är riktiga - enligt honom - så reduceras det till 'hysteri' som måste medicineras. Jag ber alltid om ursäkt (kanske inte för allt, men iallafall för det jag menar jag har gjort). Min make behöver inte göra det, för som människa står han över mig i status och auktoritet och det är just det här! Jag måste alltid förändra och anpassa mig - medans han kan göra som han vill. För Baltazar är en sjukdom - inte en människa. Enligt min make kan för övrigt inte Baltazar klara sig själv heller, ergo är Baltazar beroende av någon vänliga, sympatisk och tålmodig människa som kan hjälpa Baltazar att överleva leva livet, typ någon som min make.
 
Helt sedan vi började diskutera det här med separation för ungefär ett år sedan, så har jag hela tiden sagt till folk att "jag fattar inte vad det är som händer, han har aldrig varit så här förut". Jag har pratat med så mycket folk om det här sista året och alla säger samma sak på ett mer eller mindre diplomatiskt sätt - den relation vi lever i är inte sund och kan vi inte fixa det så måste vi avsluta den.
 
Min psykolog säger att den här maktbalansen eller snarare brist på den, nog funnits i våran relation hela tiden, men att det kanske är först nu - när jag varit stabil i en såpass lång period, som jag faktiskt har börjat sett det här. Har jag varit beroende av min makes omvårnad i perioder? Absolut, men helt ärligt så klarade jag mig igenom stora stormar innan jag träffade honom. Vidare menar min psykolog också att min Make faktiskt kan känna sig hotad i den nya dynamiken som uppstått i våran relation. Där jag kämpar mig framåt, jobbar fullt, studerar och vidgar mina vyer.
 
 
Jag åt frukost med Kh i går, hon är väl inte min makes största fan kanske skall tilläggas. Hon skränte inte med orden. Hon säger att jag behöver någon som stöttar mig, som sparkar mig framåt och hejar på, istället för någon som sitter med ett koppel och försöker hålla fast mig där jag är. Hon sa (och jag vet att hon är ärlig, för hon är den mest ärliga människan jag känner och det är också därför jag väljer att prata med henne) att jag behöver någon som ser min potential, någon som vill följa mig på den resan, någon som ser mig som Baltazar - som ibland har problem, men som regel är en ambisiös och intelligent kvinna. Någon som vill jobba lika hårt som mig för att nå mina mål och jag grät nästan.
 
Nu sitter jag här med separationspapprerna på skärmen. Färdigutfyllt. Allt som behovs är signatur och ett kuvert adresserat till Tingsrätten.
 
Det borde vara så enkelt. Jag vet att det alla sagt till mig sista året är sant. Jag måste frigöra mig och gå vidare. Men det är svårt - han var min livskärlek. Och i det papprerna registrerats hos Tingsrätten kommer hans uppehållstillstånd att äventyras. Kanske han blir deporterad? Kanske får han stanna tills tillståndet går ut? Men i det jag skickar in dessa handlingar, så kommer jag att känna att jag förstört hans liv. Att han slösat sex år på mig. Och det är också så han kommer att tänka.
 
För min make ser inte nyanserna, det har han aldrig gjort. Han kommer ta det här som en krigsförklaring. För jag har försökt att förklara för honom, men han fattar inte, eller han kanske väljer att inte fatta?!