Ursäkta gnället.
Jag vet att det har varit förbannat mycket gnäll sista veckan. Är nog en kombination av sjukdom och nikotinfrihet (en liten hemlighet är att jag redan börjat fuska. Men jag håller mig till en portion snus per dag)
Livet är egentligen inte så dåligt. Just nu är det faktiskt hyfsat.
Jag sliter fortfarande sorg, men det är nog något jag aldrig kommer att komma helt över. Det är sorg över vänner som gått förlorade. Men kanske först och främst en sorg och saknad över Farmor, som jag aldrig kommer få se igen. Pappa säger att sorg är något du drabbas av när någon du älskat gått förlorad. Han säger att på så vis så är det ju faktiskt inte så illa - jag ska hellre skatta mig lyckligt för att jag fått chansen att älska någon så högt. Av och till är min kära far en klok man.
Nu svammlar jag och kommer ifrån ämnet igen - min livs nemisis.
Solen skiner, det var ljust när jag gick till skolan imorse. Igår hade jag en skype - date med en kompis från gymnasiet. Hon är en sån vän jag inte pratar med på ett år, men så ringer vi varandra och tar upp där det slutade sist. Hon har bestämt sig för att bli norrlänning till hösten (något jag som norrlänning finner obegripligt, haha) Så, nu är det bestämt att jag ska komma till Sverige i juni och hjälpa henne att köra flyttlasset. Jag längtar redan!
Min bästa vän - hon som aldrig ringer tillbaka - ringde tillbaka. Nu har vi haft någon typ av telefonkonferans till och från de senaste dagarna. Jag saknar henne enormt. Jag skulle nog kunna dedikera ett helt inlägg till denna männsiska, vars vänskapsrelation har förundrat folk i nästan 10 år. Hon har börjat plugga arabiska, nu är det ju så att till trots för min knaggliga kunskaper inom språket så har jag faktiskt undervisningskompetens i språket upp till gymnaisenivå. Jag märker att jag kanske skulle behöva en pedagogikkurs eller två, haha. Men jag måste erkänna att det får mig och känna mig viktig och intelligent när jag klarar av att svara på hennes frågor :)
I övrigt är det inte mycket som händer. Ligger lite efter i skolan, men inget jag inte kan ta ikapp. Har möte med min psykolog på måndag, det var nästan tre veckor sen sist. Känns lite konstigt det där, jag är van vid att gå till min psykolog en gång i veckan - i vissa perioder flera gånger i veckan. Men nu har vi bestämt att det är tillräckligt med varannan. Det känns lite ovant, men å andra sidan så har jag inte så mycket att prata om längre.
Nu ska jag iväg på seminarium och måste väl motvilligt erkänna för mig själv, att så mycket som jag älskar arabiska, så var det rätt val att byta huvudämne till historia. Jag kommer inte att släppa språket, men jag måste helt enkelt hitta andra vägar att tillnärma mig det. En liten dröm om att resa till mitt älskade Kairo till hösten för att studera, när inom mig...