Ursäkta gnället.

Jag vet att det har varit förbannat mycket gnäll sista veckan. Är nog en kombination av sjukdom och nikotinfrihet (en liten hemlighet är att jag redan börjat fuska. Men jag håller mig till en portion snus per dag)
 
Livet är egentligen inte så dåligt. Just nu är det faktiskt hyfsat.
 
Jag sliter fortfarande sorg, men det är nog något jag aldrig kommer att komma helt över. Det är sorg över vänner som gått förlorade. Men kanske först och främst en sorg och saknad över Farmor, som jag aldrig kommer få se igen. Pappa säger att sorg är något du drabbas av när någon du älskat gått förlorad. Han säger att på så vis så är det ju faktiskt inte så illa - jag ska hellre skatta mig lyckligt för att jag fått chansen att älska någon så högt. Av och till är min kära far en klok man.
 
Nu svammlar jag och kommer ifrån ämnet igen - min livs nemisis.
 
Solen skiner, det var ljust när jag gick till skolan imorse. Igår hade jag en skype - date med en kompis från gymnasiet. Hon är en sån vän jag inte pratar med på ett år, men så ringer vi varandra och tar upp där det slutade sist. Hon har bestämt sig för att bli norrlänning till hösten (något jag som norrlänning finner obegripligt, haha) Så, nu är det bestämt att jag ska komma till Sverige i juni och hjälpa henne att köra flyttlasset. Jag längtar redan!
 
Min bästa vän - hon som aldrig ringer tillbaka - ringde tillbaka. Nu har vi haft någon typ av telefonkonferans till och från de senaste dagarna. Jag saknar henne enormt. Jag skulle nog kunna dedikera ett helt inlägg till denna männsiska, vars vänskapsrelation har förundrat folk i nästan 10 år. Hon har börjat plugga arabiska, nu är det ju så att till trots för min knaggliga kunskaper inom språket så har jag faktiskt undervisningskompetens i språket upp till gymnaisenivå. Jag märker att jag kanske skulle behöva en pedagogikkurs eller två, haha. Men jag måste erkänna att det får mig och känna mig viktig och intelligent när jag klarar av att svara på hennes frågor :)
 
I övrigt är det inte mycket som händer. Ligger lite efter i skolan, men inget jag inte kan ta ikapp. Har möte med min psykolog på måndag, det var nästan tre veckor sen sist. Känns lite konstigt det där, jag är van vid att gå till min psykolog en gång i veckan - i vissa perioder flera gånger i veckan. Men nu har vi bestämt att det är tillräckligt med varannan. Det känns lite ovant, men å andra sidan så har jag inte så mycket att prata om längre.
 
Nu ska jag iväg på seminarium och måste väl motvilligt erkänna för mig själv, att så mycket som jag älskar arabiska, så var det rätt val att byta huvudämne till historia. Jag kommer inte att släppa språket, men jag måste helt enkelt hitta andra vägar att tillnärma mig det. En liten dröm om att resa till mitt älskade Kairo till hösten för att studera, när inom mig...
 

Så less.....

Mitt äktenskap har varit åt helvetet sista halvåret. Jag tvivlar mer och mer på att vi faktiskt kommer att ta oss igenom det här.

När vi har det bra, så har vi det jäkligt bra. Problemet är att tillfällerna när allt är bra, blir mindre och mindre frekvent.

Det är helt öppenbart att min make hyser noll tilltro till mig. Vilket är förståligt. Sista året har jag ju inte direkt gjort något för att motbevisa han på just den saken.

MEN, jag känner mig likväl orättvist behandlad. Jag FÖRSÖKER verkligen. Jag gör saker som jag absolut inte har lust att göra. Jag proppar i mig en hög av massa mediciner för att jag vet att han vill att jag ska göra det - bland annat.

Inte bara det att jag försöker. Jag känner att det alltid är jag som får skulden. Det är alltid jag som är syndabocken. På något sätt är saker och ting alltid mitt fel. Han har liksom ingen skuld i något. Idag har han gått och aggiterat mig hela dagen. Jag har dragit mig tillbaka, in på rummet. Sovit och studerat (jag har haft en hög feber sista dagarna) . Nu får jag höra att jag söker uppmärksamhet och att det gör det svårt för honom att jobba. Genom att dra mig undan och ge honom det utrymme han har gnällt på att han vill ha så länge, så är jag nu dramatisk och söker desperat utmärksamhet genom att "verka svår".

Jag säger inte att jag är helt oskyldig i det hela. Men jag får inte vara något längre. Är jag glad så är det fel, då har jag inte tagit mina mediciner och då måste jag lugna ner mig. Om jag är lugn och tillbakadragen (som jag nu varit sista dagarna för att jag är sjuk) så är jag passiv - aggressiv och söker uppmärksamhet.

Det finns liksom ingenting rätt - det spelar ingen roll vad jag gör. Jag är ALLTID SJUK. JAG ÂR ALLTID FEL.

Jag orkar inte det längre. Jag har alltid tänkt att vi kan klara av att gå igenom vad som helst. Vi har varit igenom så mycket tillsammans. Vi har känt varandra i 10 år. Vi levde i ett långdistansäktenskap i nästan 3 år. Just därför så har jag alltid känt att VI inte FÅR ge upp. Vi har kämpat alldels för mycket för att komma dit vi är idag.

Med på sistoende har jag känt att vi bara är destruktiva för varandra. Ingen av oss mår bra av varandra. Vi har fått tid för äktenskapsrådgivning om tre veckor. Jag börjar helt ärligt tro att det är helt lönlöst.

Vi har ingen framtid.

Prokrastineringshelg

Om förra veckan var effektiv, så har väl denna varit helt tvärt om. Jag har tillbringat väldigt mycket tid i/på universitetets lokaler. Därmed inte sagt att jag använt min tid på ett förnuftigt sätt.
 
Helgen har bestått av matlagning, tv-tittande och googlande på allt mellan himmel och jord. Min man har jobbat hela helgen, så jag har tagit tillfället i akt att ligga och dra mig i sängen långt ut på förmiddagen. Lyx!
 
Nu har jag suttit och tittat på läslistan till kursen, utan att ha kommit någon vart med det. Haha
 
Tjötade med min bästa vän en snabbis. Hon skulle ringa tillbaka ikväll, vilket jag vet aldrig kommer att hända, för det är sån hon är. Hon ringer om några veckor och ber om ursäkt för att hon helt glömt att ringa. För tiden mellan idag och tre veckor, så har de sjukaste av sjukaste sakerna hänt henne. Det är sån hon är. Min man älskar henne som en syster, men han tycker vi har dåligt inflytande på varandra. Det tycker dessutom våra respektive psykologer och föräldrar också. Det är faktiskt lite roligt.
 
I brist på matinpiration så blir det glass och mackor till middag ikväll.
 
Imorgon börjar en ny tuff vecka. Det är så det är, slappar man en vecka, så får man bara ta igen det nästa. Nu när jag inte jobbar så mycket vid sidan av studierna så märker jag hur mycket tid jag faktiskt har till mitt förfogande. Jag har alltid undrat hur folk har tid/energi till frivilligarbete vid sidan av studierna. Svaret är tydligen; skit i avlönat arbete.
 
Imorgon skall jag också upp på sjukhuset och träffa min psykolog. Jag hoppas verkligen att allt pappersarbete har ordnat sig med min framtida psykiatriker. Egentligen är det helt sjukt när jag tänker efter; jag har haft regelbunden kontakt med psykiatrin sedan 12-13 års ålder. Först nu, nästan 15 år senare har en vettig människa kommit på att "oj, vi har tydligen missat att göra en utredning på Baltazar" Med andra ord; med undantag för uppskattningstest vid bedömmning av suicidfara - har jag faktiskt aldrig genomgått några tester överhuvudtaget. Mina diagnoser har helt och hållet blivit ställda på bakgrund av amnens, familjehistoria, observationer vid sjukhusinläggning och anhörigberättelser.