Lite för hektiskt gårdag

Igår klarade jag inte av att ta mig upp på skolan, det blir alltid lite svårare de dagar min man börjar jobba tidigt. Men igår hade jag verkligen ingen energi, så jag satt hemma och prokrastinerade fram tills kl 13.00 då jag gick iväg på personalmöte.
 
Personalmötet var ett trauma, som vanligt, hade faktiskt glömt hur illa det var. Idèen om att låta folk tala till punkt och hålla en normal samtalston existerar inte. Tre timmar med skrik (eller det jag definierar som skrik och munhuggning)
 
Så hände något. Det är nästan lite galet hur saker och ting plöstligt bara händer, när bollen väl har satts i rullning. I flera år har jag väntat på utredning och annan behandling och nu plötsligt inom loppet av en vecka så händer allt. Nästa vecka har jag fyra träffar uppe på psyk. Igår ringde dem och sa att det fått in en remiss till mindfulness på måndagen. Jag fick nu den sista platsen på kursen, som egentligen började denna vecka. Herregud alltså!
 
Så, som ett resultat var jag tvungen att ta bussen upp til psyk - igen - för att hämta en del material jag måste förbereda mig på. Kommer hem - slänger mig i sängen - är så sliten. Så ringer min studiekamrat och undrar vart jag är.
 
Konceptet var egentligen helt genialt! Karriärsmässa på krogen. Gratis alkohol och Red Bull, småkäk, intressanta föredrag och intressanta potentiella framtida arbetsgivare. Jag tog det lungt med alkohol, men gick mot bättre vetande igång hårt på Red Bull. I morse somnade jag klockan 08:00 och väcktes igen av alarmet 08:30.
 
Jag är helt hjärndöd idag, lyckligtvis klarade jag av att spilla kokande vatten på handen och det fick mig faktiskt till att vakna lite grann, men min hjärna känns som Windows95 just nu.
 
Har bara lust att gå hem och sova, men jag har förlagt nycklarna, så jag måste vänta tills min man är färdig på jobbet kl 15.00 . Suck

Sammanfattning

Har ju sagt att jag skulle skriva ett inlägg där jag skulle sammanfatta sista tiden, men det blir helt enkelt för mycket. Så jag får göra någon typ att stickordssammanfattning. 
 
 
Veckan: Väldigt ineffektiv, något som dels har att göra med mycket diverse terapisamtal över hela stan, samt vädret, vi får sällan sol här, så jag har bara försökt att vara ute så mycket som möjligt. Tyvärr har jag inte kommit mig upp på fjället än, men det får bli imorgon
 
Skolan: Samma gamla vanliga, när jag är effektiv, så är jag sjuk effektiv, annars är det alldeels för mycket prokrastinering. Har kommit halvvägs med min uppsats, men det är många bitar som fattas, gick precis upp för mig att det är 5 veckor till inlämmningsfristen och jag har fortfarande ingen bra litteraturlista - med andra ord - jag har en uppsats som inte är baserad på litteratur, men egna förkunskapar = oacceptablet.
 
Jobb: Försöker jobba så lite som möjligt. Efter en väldigt intensiv jobbvecka, så insåg jag plötsligt hur mycket jag hatar mitt jobb. Men just nu har jag varken tid eller energi till att söka nytt, så det får bli till sommaren, när jag är färdig med skolan.
 
Karriär: Jag har ägnat mycket till åt något som jag aldrig egentligen har brytt mig så mycket om - nätverkande. Vissa veckor gör jag inte så mycket annat än att springa på karriärsmässor, prata med folk, söka efter lediga praktikant eller volontärställningar. Har fått några napp, men det ska sägas det blir ju naturligtvis svårare när man är gift. Jag har egentligen inte friheten att bara dra ner till Egypten igen i några månader.
 
Psykiskt: Just nu år det lite mer stabil, men sover fortfarande dåligt. Det är gärna på våren jag blir lite mer manisk, tror det dels beror på grund av ljuset och dels på grund av stress relaterat till skola och jobb. Jag försöker hålla mig till några förhållningsregler jag och min psykolog satt upp, men det är naturligtvis lättare sagt än gjort. Med det sagt; jag vill inte bli sjuk igen - inte så sjuk som jag varit sista två åren. Det är en motivation i sig själv. Har påbörjat en ordentlig utredning på en specialistklinik/forskningsenhet för affektiva sjukdomar, känns skönt att detta än gång för alla skall bli utrett. Nästa vecka har jag ca 5 timmar med tester, vet ej vad jag ska förvänta mig av. Jag ska också gå igenom en neuropsykiatrisk utredning, mest för att utreda mina minnesproblem. Just nu fokuserar jag dock på att hålla mig i schackt och överleva tentaperioden, som är en trigger för mig.
 
Medicinier:  Jag slutade att ta alla mina mediciner tvärt - IDIOTISKT! Som ett resultat drabbades jag att total härdsmälta. Det psykiska helvetet jag gick igenom under några veckor var och är helt obeskrivligt. Men jag tog mig ur det. Vid ett tillfälle blev jag nedtvingad på det som motsvarar psykaktuten här (men det är egentligen ingen psykakut, utan en närakut med massa staffettläkare) Genom att dra en hög med lögner (bland annat att jag faktiskt tog min medicin och att allt var ett missförstånd och att jag bara hade en jävligt dålig vecka) lyckades jag tala mig ur en inläggning. Nu på tisdag kom jag dock ut - och erkände för psykolog och psykiatriker att jag slutat ta medicinerna. Vi ska tydligen avvakta tills utredningen är över innan vi börjar igen. Jag tror dock att det kommer att gå bra, jag har så mycket kontakt med kliniken nu, att jag tror att dem kommer att märka om saker och ting börjar gå åt helvete.
 
Hälsa övrigt: Sliter med konstant huvudvärk och så är det minnesproblemen. Efter min lilla härdsmälta så blev jag lite hypomanisk och bestämde mig sonika för att springa ett maraton i april. Det kanske inte låter så konstigt; men jag har inte tränat på flera år och är i sjukt dålig form. Så jag började springa, jag sprang och jag sprang och nu, några veckor senare så har knäna sabbats totalt. Överbelastning tydligen. Bra gjort!
 
Familj och äktenskap:  Orkar inte gå in på för mycket detaljer här, eftersom att det skulle krävas en avhandling för att kunna förklara bakgrunden till situationen. Men ett av mina syskon har också drabbats av total härdsmälta och ligger nu tvångsinlagd (hen är bipolär I) Under hen's lilla resa över land och rike klarade hen av att ställa till det rejält med både vänner och familj och har satt några av dom i en jävligt dålig situation.
 
Mitt äktenskap går framåt, men jag ser att det är en lång väg att gå. Nu har vi haft en bra vecka, jag hoppas att det fortsätter så. Men jag tar ingenting för givet längre. Jag lever fortfarande med vetenskapen om att min man har fått nog och att han kommer att lämna mig om jag inte tar tag i mitt liv rejält snart. Jag tror jag aldrig helt kommer att förstå den smärta jag åsamkat han och jag tror att jag aldrig någonsin kommer bli helt förlåten för det heller.
 
Socialt: Inte mycket till socialt liv, dels för att många av mina vänner flyttat härifrån och dels för att jag inte haft tid och energi till att vårda de relationer jag fortfarande har. Men i fredags gick jag på krogen för första gången på flera månader, det var på revy med min fakultet. Kände mig så där lagom vuxen och ansvarig när jag drack två glas vin och var hemma innan kl 23.00. Tidigare i veckan mötte vi upp med vår gamla rumskamrat och delade en öl i solen, tills det blev alldeles för kallt ute. Så långt veckans höjdpunkt.
 
Framtiden: Min make har nu sökt utbildning både här och i Sverige, så vi får se vad som händer till hösten. Jag har väl i ärlighetens namn inte all världens lust på att flytta tillbaka till Svea, men vi hade ett avtal. Jag blir färdig med min utbildning och sen får han bestämma vart vi styr kosan. Jag har dock planer på att dra till Kairo i en månad eller två under sommaren för att bättra på min arabiska, men det är helt och hållet beroende på hur mycket jag får tillbaka på skatten i år.
 
 

Sol, nya skor och enorma skavsår

Så kan väl egentligen dagen sammanfattas. 
 
Väldigt intressant föreläsning idag, väldigt lite pluggande till förmån för njutning i solen. Dagar som dessa älskar jag att bo här, det är något speciellt med första vårdagen. Kunna ta av sig jackan, kisa in i solen, småfrysa och se upp mot de snötäckta fjällen.
 
 
Idag ringde dem från psyket. Imorgon har jag ÄNTLIGEN fått tid hos psykiatriker (detta skull egentligen skett i december och sen i februari) Lite smånervös med tanke på att jag självman slutat medicinera. Så imorgon väntar 3-4 timmar uppe på psyket. Undrar hur mycket tid i mitt liv jag suttit i diverse fotöljer hos läkare? Vi räknade ihop det för någon vecka sen, det sista fem åren har jag totalt varit inlagd i sammanlagt nästan ett år. Det är helt sjukt, speciellt med tanke på att majoriteten har varit innanför slutenvården. Inte konstigt att jag hamnat efter i skolan...
 
Nu ska jag ta och hoppa in i duschen och kanske ta på mig en klänning efteråt...bara för att jag kan..
 
Just det, blev ett stort missföstånd mellan mig och min man. Han trodde att jag skulle åka hem till Norrland över påsken. Missförståendet baserar sig på att han per ren automatik slår till dövörat, sekunden han hör frasen "jag snackade med pappa idag...:" Jag kan förstå det, pappa och jag pratar mycket och vi pratar som gamla kärringar, bara skvaller, skvaller, skvaller. I vilket fall som helst, detta betyder att vi för första gången i vårat förhållande har en högtid tillsammans till vår dispostion - utan att behöva tänka på övriga familjen. Vi får se vad vi hittar på. Har hittat billiga biljetter till Nice, vi har några goda vänner som bor där som vi lovat att vi ska hälsa på. Så jag hoppas att det kan bli av :)