Sjukstugan

Blev värre framåt eftermiddagen. Tilltagande illamående och yrsel och sen började jag spy på väg till Komvux. 
 
Pratade med min syrra som är sjuksköterska, hon rådde mig att söka vård. Sagt och gjort. Ner på närakuten  (där det tog under en timma att komma in!!) Där låg jag och kräktes i ett mörkt rum i någon timme, medan jag fick smärtstillande sprutor.
 
Jag och läkaren hade kommit överens om att jag skulle vara där i några timmar för piggna till och observeras. Därefter kunde han 'skriva ut mig till mitt kollektiv ' , med order om att de stackarna skulle väcka mig varje timme hela natten.
 
Men kring 20.00 var mitt tillstånd fortfarande oförändrat, så han ville lägga in mig för observation och efter att ha kontaktat bakjouren bestämdes det att detta skulle göras efter en CT.
 
Taxi upp till riktiga akuten där jag nu ligger och väntar. Det kunde varit värre, han blivit undersökt av en ung fager neurolog och en ännu snyggare läkarstudent (naturligtvis med rötter i Mellanöstern 😃) 
 
Nu menar dock läkaren här att jag bara kan skickas hem om CT:n ser okej ut.
 
Så - 20 månader utan sjukhus-  inte psyket iallafall denna gången. Dessutom så avslutar jag min semester med en sjukskrivning-  grattis! 
 
Och bäst av allt - FULLSTÄNDIG HJÄRNVILA! Ingen telefon,  TV, skärm, musik, böcker och vad fan som helst närmsta dagarna. Herregud 😂😂
 
 
PS helt sjukt är jag nog inte, för tro på fan att jag redan låtit Ramses irritera skiten ur mig. Fattar inte vad det är för fel på mig?
 

Välkomen hem!

Bilderesultat for murphy's law
 
JAG BORDE BELÄGGAS MED RESEFÖRBUD!
 
Jag får dra hela historien vid ett annat tillfälle - men jag fattar inte hur det alltid kommer sig att absolut ALLT går snett när jag är ute och reser?!
 
HUVUDPUNKTEN i det här en vurpa som inträffade ca 05:15 imorse, medans jag skyndade till flybussen med 26 kg på ryggen, en obalanserad ryggsäck och Converse på 2 decimeter snö.
 
Jag kommer inte ihåg fallet och inte hur jag tog mig upp heller. Kommer ihåg att jag låg och kravlade/rullade på backen och försökte ta mig upp. Allt jag kunde tänka på var att inte missa flyget och att datorn låg oskyddad mot snön. Mitt sista minne är att jag ser plogbilen uppe i backen och tänker "helvete! det finns inte en chans i världen att han ser mig!" Så började jag asgarva - och så plöstligt så stod jag upp.
 
Utan tvekan har jag fått en hjärnskakning, frågan är bara hur allvarlig den är. Inte sovit på över ett dygn (och dåligt dagarna innan), knappt ätit något idag och stressat som en iller. Svårt att avgöra vad som är sömnbrist och vad som är hjärnskakningen?Var ganska förvirrad efter fallet, kunde inte skilja på höger och vänster, läsa en karta eller uppfatta enkel information såsom "bara fortsätt att gå rakt fram". Hölrel också på att checka in nycklar och mobil i bagaget på flygplatsen.
 
Så nu sitter jag och funderar på om jag ska ringa akutmottagningen och rådfråga (och kanske få sitta på akuten hela natten och kanske till och med en sjukskrivning - NEJ TACK!) eller fortsätta i samma idiotiska tempo och gå på KomVux ikväll?!
 
 
I övrigt så slog ångesten till mig som en atombomb när jag landade idag. NEJ - jag är färdig med den här stan! NEJ - Ramses ska inte få stjäla ett uns jävla mer energi av mig. NEJ - jag ska hålla mig undan folk och hålla mig till de vänner jag redan har.

Avtentad

 
 
Varit dåligt med uppdateringar denna vecka, tiden har helt enkelt räckt till. I början av den här resan var jag ganska duktig på att skriva i min analoga dagbok, men även där jag halkat efter. Men jag har fyra timmar på tåget på söndag till mitt förfogande. 
 
Idag tentade jag av Svenska B och Matte A, har ingen bra känsla alls. Efteråt gick jag och inhandlade allt jag saknar, vilket betyder: godis,messmör,tunnbröd, dammsugare och viktigaste av allt-  norrlands pölsa. Ska försöka få till en till shoppingrunda innan jag far, behöver renkött, snus och getost. 
 
Så tog jag mig en promenix genom stan mens jag pratade med ex-maken och efter 50 minuter hade jag hamnat utan för farfars dörr. Där har jag hängt fram tills nu. 
 
Min syster med familj är på andra sidan länet, så det är helt tyst i huset för första gången någonsin. Kvällens middag består av trocadero och dillchips, mens jag panik8stickar vantar till farfar.
 
Jag längtar hem vilket är en högst ovanlig känsla. Inte för att "hem " nödvändigtvis är så mycket bättre. Jag har det bra här, får käka god mat och träffa syskonbarnen och farfar hela tiden. Jag vill hem för att livet är så förbannat kaotiskt nu och jag känner hur jag börjar tappa greppet. Jag vill hem för att det är lättare att gömma sig där.