Är du manisk?
BK är en vän som jag lärde känna när han var utbytesstudent här i stan och flyttade in hos oss. Han är likt mig bipolär typ 1, så under några rökdimmiga sommarmånader så bondade vi på riktigt.
Vi pratar egentligen allt för sällan, men det är medvetet. Vi har bägge såpass god sjukdomsinsikt så att vi vet att det är dumt att ha kontakt när vi bägge är sjuka. Dessutom bor han i Californien, så nu är det snart tre år sen vi såg varandra.
Igår morse började vi snacka på Facebook och jag berättade om separationen. Jag märkte att han var ganska försiktig med det han sa, men tänkte inte över det. Vi kom överens om att ringa varandra senare på kvällen och det gjorde vi.
"Baltazar, jag måste erkänna en sak. Anledningen till att jag egentligen ville ringa dig, var för att jag var orolig för dig. Tänkte när du berättade om dig och N att du kanske hade gått och blivit manisk. Och jag vet inte, det är ju inte så mycket jag kan göra härifrån, men ändå. Förlåt. Hoppas du inte blir arg..."
Vi pratade vidare i nästan en timme och bokade ännu en Skypedejt senare ikväll. Som sagt, vi hörs allt för sällan.
Men jag är inte arg, jag påpekade att både Bror och min psykiatriker hade undersökt samma problemställning när de hörde talas som det.
Och ska jag vara helt ärlig så känns det ganska skönt. Att det för det första finns folk som känner mig såpass väl att man reagerar på något. För det andra att de är såpass ärliga att de VÅGAR ta upp det med mig och till sist och kanske viktigast - att de lyssnar på mig och i det här fallet tror på vad jag säger!