Baltazar

Kvällen igår blev lite för vuxen för min smak, men parmiddag på restaurang och vin! Plus en glasspromenad förstås.

 

Randy och P ska ut och resa i fyra veckor, så vi skulle käka middag ihop innan dem drog. Jag (och Ramses för den delen också tror jag) hade antagit att det här skulle bli ett hemmaprojekt med alla möjliga människor, men Randy och P ville promt ut och käka "bara oss fyra, det hade varit så mysigt..."

 

Det blev mysigt och Ramses har blivit alldeles för svensk, han ringde 19:50 och halvskrek "Baltazar!! Vart är du?? Jag står ju och väntar!! VA?? Är du hemma???? Sen när har du gått över på yallatid!??"

 

Nojan höll i sig, speciellt när han ringde efter jobbet och bara pratade i två minuter (han ringer alltid på väg hem och vi pratar i väg i säkert en timme som regel). Under middag och efteråt uppförde han sig helt normalt och jag fick veta att det hade varit mycket på jobbet (precis som mitt rationella huvud försökte säga till mig). Han hade bland annat varit tvungen att pendla mellan sina två kontor.

 

Jag märker dock att han uppför sig väldigt annorlunda när vi är runt folk, tillochmed som i detta fall, när vi är med nära vänner. Det är knappt så han kramar mig när någon ser på, och när vi skiljt lag från våra vänner så tog det typ två sekunder innan vi höll händer igen.

 

Randy var förresten ganska rolig under middag, Ramses satt och stirrade mig djupt in i ögonen, helt i sin egen värld. Randy avbröt iallafall hans dagdrömmande med "Vet du vad? När jag får min psykolog legitimation så kommer jag att ha en field day med dig Ramses". Ramses svarade förvånandsvärt nog att "det borde blivit gjort för länge sen!". Haha!

 

Nej, nu ska jag sluta att överanalysera och bara ta det som det kommer. Men det är galet hur starkt den där misstilliten sitter.

 

Nu ska jag springa från jobbet och köpa en träningsjacka - två veckor med löpning börjar sakta men säkert att ge resultat! :)