Nå feer mæ!
Packad och klar. Ska snart sticka till jobbet och så direkt till flygplatsen. Första anhalt: Trondheim.
Igår gjorde jag det stick motsatta till vad Bror hade sagt till mig. Jag skickade ett meddelande till Ramses på onsdagskvällen och sa att jag ville mötas upp och be om ursäkt/förklara. Det tärde verkligen på mig och jag tror att det hade varit sjukt svårt att resa hem, utan att få reda ut saker och ting.
Det var väldigt stelt i början, men jag tror det var mitt fel, ex:et hade dessutom hört av sig innan och irriterade mig till döds. Men det gick bra, varje gång fylle-psykbryten kom på tal, så bokstavligt talat vred det sig i kroppen, liksom drabbades av total ångest och det gjorde fysiskt ont och jag gömde till och med ansiktet. Men han har humor "Baltazar! Jag är från Egypten och deltog i revolutionen - tro mig! Jag har väldigt hög ribba för galskap!". Dessutom var det första psykbrytet 10 gånger värre än det andra, det är ju alltid något!
Vi snackade vidare, det låg en spänning i luften, det märktes att vi bägge gjorde allt för att inte ta på varandra, det blev nästan komiskt till tider. Jag kom på mig själv med att falla ut från samtalet helt, ville bara slå mig själv i huvudet - för jag begriper inte när och hur jag blev så förbaskat förälskad i den här mannen.
Hans problem var tydligen att han hade dåligt samvete - för sättet han behandlat mig och S på (S blev för övrigt aldrig nämnd denna gången och det var nog bra). Någonstans mitt i samtalet så utbrister han "Åh, Baltazar! Det är så skönt att kunna sitta och snacka med dig så här igen! Jag har VERKLIGEN saknat det!" Jag påpekar lite bittert att om han nu så gärna till träfffa mig, så är det faktiskt bara att höra av sig. Då kommer nästa bomb.
Tydligen hade jag stått och kanska klart, tydligt och högljudt förklarat för honom att jag INTE ville ha någonting som helst med honom att göra innan han hade rett ut saker med sig själv. Han hade tydligen protesterat första gången och sa att jag gick till överdrift, men jag stod på mitt. Så sista dagarna har han fått tygla sig själv för att inte höra av sig, han trodde jag menade allvar.
Så hände faktiskt en annen tragikomisk sak, men det hinner jag inte snacka om.
Habiba uppför sig förövrigt konstigt igen. Hon och hennes jävla humörsvängningar! (kastar sten i glashus, jag vet). Samma gamla visa som alltid. Vi skulle träffats igår, hon bor tydligen hos Ramses nu. Ringer sent från jobbet och är galet stressad som alltid, beklagar sig över att hon inte hinner ses (hon sticker tillbaka till London innan jag kommer hem). Hon tänker inte för en sekund att jag där och då är med Ramses och står utanför deras dörr. Och jag är inte den personen som bjuder hem mig själv till folk och det vet hon. Hjälpte han med cykeln upp trapporna och det slutar med att jag stannar en stund tillsammans med C och A. Habiba kommer hem och är inte så överdrivet begeistrad - det är ganska öppenbart. Noll kontaktsökande, gav mig världens lamaste kram innan jag gick.
Så här är det, Habiba är en av mina bästa vänner och jag älskar henne högt. Det är nog därför jag tolererar hennes uppförande, men igår kände jag hur irritationen växte. Det finns nämligen två scenarion här.
1) Hon är faktiskt sur på mig för något, som regel något helt idiotiskt som jag omöjligen kan gissa mig till.
2) Hon tar ut all ilska, frustration och stress på mig.
I 98% fallen är det #2 som är sant. Men igår, när jag precis rett ut allting med Ramses och eliminerat en stor dos drama, så kommer nästa drama.
I vilket fall som helst, hon får väl lugna ner sig. Så ringer hon och ber om ursäkt - i 99% av fallen.
Off I go!