Baltazar

Det blev ingen bra helg. Vi försökte verkligen på fredagskvällen. Med middag och tårtbakning.

 

Men allt gick åt helvete.

 

En kommentar från min man, kanske en oskyldig en, men när man hört den femhundragånger förut så...det nådde väl en bristningsgräns. Jag exploderade.

 

Och från det till nu har det gått i vågor. Vågor av högljudda bråk (jag skäms så otroligt för att grannarna tvingas höra på skiten), saker som flyger över lägenheten (tårtan), grova personangrepp och sånt som man aldrig borde säga till någon man älskar.

 

Någonstans i helgen upphörde jag också med diplomatin. Jag sa allt rakt ut: jag tycker han är tjock, tragisk, jobbig, patetisk och jag vet inte vad. Så gör han som han alltid gör: tolkar det på sitt egna lilla sätt, så han verkligen kan gå in i den där förbannade offerrollen (det påpekade jag väl också). Att jag tyckte han hade blivit 'chubby' blev i hans öron till 'a fat disgusting pig'. Det är ingen mening att argumentera emot, har han bestämt sig så har han.

 

 

Det blev nog sagt mycket som vi båda ångrar. Jag borde kanske varit snällare, men han trycker verkligen på mina knappar och han gör det medvetet.

 

Sista året har jag varit så ambivialent. För jag älskar honom mer än något annat, tyvärr inte på samma sätt som då vi gifte oss. Men jag har blivit mer och mer övertygad om att jag kan inte vara kvar i den här relationen.

 

Vi har försökt att lappa i hop saker och misslyckats. Det sista året har jag ändå känt att det funnits någon vändpunkt. Att om vi kan nå den där punkten, finns det fortfarande hopp att allt ska lösa sig. Samtidigt som jag känt att jag faktiskt står honom i skuld. Han gav upp hela sitt liv i USA för att flytta hit och vara med mig och han har egentligen inte trivts här. Jag har känt att jag är skyldig att ge honom mer tid - tid till att fixa allt.

 

Efter den här helgen är jag dock bombsäker. Jag orkar inte mer. Den här relationen förgör mig innifrån. Jag får ångest av att vara runt honom och går hela tiden runt och tänker på att jag vill vara någonannansstans. Ljuger för att slippa vara tillsammans med honom.

 

Det är inte så mycket av det han sa - jag har hört allt förut och jag var inte heller så snäll. Det är sättet han ser mig, som gör så ont att jag måste svälja tårarna när jag tänker på det.

 

Att jag inte är Baltazar - jag är en sjukdom som måste behandlas och underhållas. Jag har inte rätt att bli sårad, glad, ledsen eller förbannad. Nej, för det är inte känslor - det är en sjukdom. Och därför att det är en sjukdom kan jag heller aldrig ha rätt. För i och med att mina känslor inte är riktiga - enligt honom - så reduceras det till 'hysteri' som måste medicineras. Jag ber alltid om ursäkt (kanske inte för allt, men iallafall för det jag menar jag har gjort). Min make behöver inte göra det, för som människa står han över mig i status och auktoritet och det är just det här! Jag måste alltid förändra och anpassa mig - medans han kan göra som han vill. För Baltazar är en sjukdom - inte en människa. Enligt min make kan för övrigt inte Baltazar klara sig själv heller, ergo är Baltazar beroende av någon vänliga, sympatisk och tålmodig människa som kan hjälpa Baltazar att överleva leva livet, typ någon som min make.

 

Helt sedan vi började diskutera det här med separation för ungefär ett år sedan, så har jag hela tiden sagt till folk att "jag fattar inte vad det är som händer, han har aldrig varit så här förut". Jag har pratat med så mycket folk om det här sista året och alla säger samma sak på ett mer eller mindre diplomatiskt sätt - den relation vi lever i är inte sund och kan vi inte fixa det så måste vi avsluta den.

 

Min psykolog säger att den här maktbalansen eller snarare brist på den, nog funnits i våran relation hela tiden, men att det kanske är först nu - när jag varit stabil i en såpass lång period, som jag faktiskt har börjat sett det här. Har jag varit beroende av min makes omvårnad i perioder? Absolut, men helt ärligt så klarade jag mig igenom stora stormar innan jag träffade honom. Vidare menar min psykolog också att min Make faktiskt kan känna sig hotad i den nya dynamiken som uppstått i våran relation. Där jag kämpar mig framåt, jobbar fullt, studerar och vidgar mina vyer.

 

 

Jag åt frukost med Kh i går, hon är väl inte min makes största fan kanske skall tilläggas. Hon skränte inte med orden. Hon säger att jag behöver någon som stöttar mig, som sparkar mig framåt och hejar på, istället för någon som sitter med ett koppel och försöker hålla fast mig där jag är. Hon sa (och jag vet att hon är ärlig, för hon är den mest ärliga människan jag känner och det är också därför jag väljer att prata med henne) att jag behöver någon som ser min potential, någon som vill följa mig på den resan, någon som ser mig som Baltazar - som ibland har problem, men som regel är en ambisiös och intelligent kvinna. Någon som vill jobba lika hårt som mig för att nå mina mål och jag grät nästan.

 

Nu sitter jag här med separationspapprerna på skärmen. Färdigutfyllt. Allt som behovs är signatur och ett kuvert adresserat till Tingsrätten.

 

Det borde vara så enkelt. Jag vet att det alla sagt till mig sista året är sant. Jag måste frigöra mig och gå vidare. Men det är svårt - han var min livskärlek. Och i det papprerna registrerats hos Tingsrätten kommer hans uppehållstillstånd att äventyras. Kanske han blir deporterad? Kanske får han stanna tills tillståndet går ut? Men i det jag skickar in dessa handlingar, så kommer jag att känna att jag förstört hans liv. Att han slösat sex år på mig. Och det är också så han kommer att tänka.

 

För min make ser inte nyanserna, det har han aldrig gjort. Han kommer ta det här som en krigsförklaring. För jag har försökt att förklara för honom, men han fattar inte, eller han kanske väljer att inte fatta?!