Sviken
Jag är o Berlin och slaggar hos en kompis - kompis och är bara så fruktansvärt trött på folk. Önskar att jag aldrig kommit hit och just nu vill jag bara hem. Har gråtit hela morgonen, lite är kanske sömnbrist och slarv med mediciner, igår hade jag varit vaken och rest i nästan två dygn.
Jag har en god och kär vän här i Berlin. Vi har känt varandra i 5 år och bodde i kollektiv ihop i 2 år. Han har tjatat helt sedan han flyttade tillbaka att jag MÅSTE komma och hälsa på. Och här är jag ! Det var väldigt impulsivt att komma hit, han hade inte plats hos sig på grund av couchsurfers, men det var lugnt. Han skickade mejl där han skrev hur glad han var över att jag var här - att det skulle bli sååååååååå kul när jag kom!
Igår hade han inte tid att träffas för att han skulle förbereda en föreläsning, men jag blev bjuden på middag senare på kvällen. Kom 1 för sent och väl där uppfattar jag det på kroppsspråket som att han och en annan kvinna har en djupare relation. Efter det här så blir det bara pinsamt. B och kvinnan är sambos och jag hade inte ens fått med mig att han hade flickvän (han säger att han nämmt det sist vi sågs, vilket säkert kan stämma för jag var inte mig själv sist vi träffades ). Min reaktion på detta kunde nog en blind ha uppfattat, jag blev bara så tagen på sängen. 3 år har dom tydligen varit ihop och efter det här blev det bara konstigt. Hon visste inte vem jag var heller, vilket jag kan tycka är märkligt, i synnerhet då han kommit och hälsat på mig och bott hos mig flera gånger.
Även om resten av sällskapet var trevligt, så blev det bara konstigt. Varje gång vi försökte och prata om egna grejer, så bröt hon in. Konstiga blickar mot mig. Det skrek bara svartsjuka. När det började gå mot småtimmarna frågade jag henne om hon var trött och la till med ett leende 'du får ju bara kasta ut oss om du vill sova'. Hon tog den där kommentaren alldeles för personligt och bet tillbaka ganska hårt.
När det var dags att gå hem, frågade jag B på svenska vad han skulle göra idag. Han sa att han var upptagen med träning och att han skulle förbereda föreläsningen. Sistnämnda ursäkten köper jag bara en gång. Han under isar 1 gång i veckan, en introduktionskurs, samma kurs han för övrigt undervisat i sedan han flyttade tillbaka till Berlin. Kanske kunde han få en lucka och ringa om han behövde paus. MEANWHILE, står hans vänner och pratar om om vad som ska hända i dag. En av hans polare frågar om jag kommer. Kommer vart? ? En fråga och svar lika pinsam och förnedrande som tidigare på kvällen. Det var en lång resa med tunnelbanan hem. Jag grät. FÖR JAG ÄR SÅ TRÖTT!!! På att behandlas som en jävla disktrasa. Så trött att alltid förväntas finnas till för andra, på samma gång som jag ska flytta mig åt sidan , nät det inte finns plats för mig längre. Det är inte första gången och sista året har sådant beteende bland vänner bara avläst varandra. Under denna semestern har jag haft en gnagande känsla, som bara förstärkts och förstärkts. Och igår blev bekräftad. JAG HAR INGEN ANNAN EN MIG SJÄLV. JAG HAR INGA RIKTIGA VÄNNER. OCH JAG TÄNKER INTE JOBBA PÅ ATT FÅ NÅGRA HELLER. JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT BLI BRÄND OCH SÅRAD. Hela morgonen har jag legat och snyftar och gråtit. Har aldrig haft sån stark hemlängtan som nu. Imorgon vid denna tiden har jag landat hemma och jag räknar minuter