Radiotystnad
Det här vet jag redan nu, kommer att gå till historien som den absolut jävligaste och värsta kvällen i mitt liv.
Första natten i mitt nyra hem, första natten på jävligt många år utan N vid min sida. 12 år åt helvete.
Jag kan inte gråta och jag har inte ångest, men det känns bara som om någon lagt en osynlig handflata mot min strype och långtsam med bestämt trycker mot.
Jag visste att det här inte skulle vara lätt. Jag visste att det inte skulle kännas bra. Men jag visste inte att det skulle vara så här svårt.
Och jag vet att det någonstans framåt kommer att bli bättre. Jag är övertygad om att det här kommer att gynna oss båda längre fram, oavsett om det blir permanent eller tillfälligt. Jag vet allt det här, men likförbannat har jag bara lust att springa hem - skrika "förlåt! vi kommer att ta oss igenom det här". Krama honom. Gråta tillsammans. Se varandra i ögon och se att det finns ingen annan för oss.
Och det kanske det jag är rädd för. Att vi kommer inse att vi har det bättre utan varandra. Att vi inte kommer få en framtid ihop. Aldrig få barn. Aldrig bosätta oss i fjällen när vi nått pensionåldern. Inte få dela evigheten i Atlanterhavet.
På ett intellektuellt plan så har jag alltid vetat att jag älskar honom, men med alla konflikter som varit sista åren har det varit svårt att känna det - i hjärtat.
Ikväll känner jag det. Samma känsla jag hade när han bodde i USA och jag i Europa, när vi stod och sa farväl på flygplatsen med vetskapen om att det skulle bli ännu ett halvår till nästa gång. Den känslan av gränslös kärlek. Hjärtesorg som bara gör att du går i sönder och stycken. Kärleken du känner för någon du inte kan leva utan. Den typen av kärlek känner jag ikväll, för första gången väldigt väldigt länge.
Allt jag vill är att springa hem. Men jag kan inte. Jag får inte. Och jag tror också att om han hade gjort det hade han förståligt nog blivit vansinnigt provocerad.
Jag undrar hur han känner sig ikväll. Jag skulle ju egentligen inte flyttat ut förrän helgen. Men igår när första flyttlasset gick på min rygg så kände jag en sån enorm lättnad. Lättnad över att det här faktiskt äntligen händer. Idag när jag kom hem och såg mig runt. Alla halvtomma garderober och skåp. Jag kunde inte sova där inatt.
Oavsett vad som händer i framtid, så ska gudarna veta att jag aldrig kommer att älska någon som honom. Det menar jag. Han räddade mig och jag hade nog inte levt idag om det inte varit för honom.