Baltazar

Imorse var det återigen dags för läkarsamtal, det var en bra stund sen sist, men det har heller inte varit behov för tätare samtal. Han insisterar dock fortfarande att vi ska träffas var sjätte vecka (något jag tycker är på tok för ofta, speciellt med tanke på hur svårt det är för mig att få ledigt från jobbet), men jag lyckades trycka den åtta veckor fram i tiden nu.

 

Känns som att jag får så mycket mer ut av dessa läkartiderna nu för tiden och kanske är det för att det är mer dialog mellan oss, hellre än monologerna. Han pepprar mig fortfarande med 1000 frågor och jag ska erkänna att när det kommer till ett speciellt ämne, så svarar jeg väääldigt undvikande - jobbsituationen.

 

Jag skäms ganska mycket för mitt jobb (jag arbetar som telefonist), inte för att det är något fel på jobbet i sig själv,men för att jag känner att jag borde kommit längre med mitt liv. Att erkänna vad jag jobbar med är som att erkänna nederlag. Speciellt med tanke på min utbildningsbakgrund och arbetserfarenhet. Därför svarar jag undvikande på dessa frågor, men i dag kom jag ut och jag tror han märkte hur långt inne det här satt och jag var ganska snabb med att kontra med "men det passar bra med jobbtider och så just nu, speciellt med tanke på att jag ska tenta av betyg till hösten och vilket fall som helst så är det bara tillfälligt....".

Naturligtvis jobbar hans svåger här och han känner tydligen hur många som helst på min arbetsplats. Det är stunder som dessa, jag hatar att leva i en småstad.

 

Det där sista skulle jag inte sagt, det med betygen och plugget. Han frågade varför jag skulle ta tenta av massa grejer "du har ju typ redan 200 studiepoäng minst!" Förklarade att jag ville höja mitt snittbetyg från B till A. Följdfrågan var onekligen - varför då? För det är sant, när man har så höga betyg som jag har och så pass många år på universitetet så måste det ju finnas en grund till att man väljer att plugga upp den sista biten. Jag vill inte erkänna det för honom eller någon annan i vården - att jag vill bli psykolog - för det känns som en klichèe och med min sjukdomshistoria är jag rädd att de ska avråda mig från det. Så jag slängde till med "mitt jobb är så förbannat tråkigt, så jag MÅSTE ha något att göra vid sidan av för att inte bli galen" Och det är ju faktiskt delvis sant...

 

På tal om jobb, jag mötte den norska sjuksyrran i korridoren, hon är supermysig och det är skönt att kunna snacka svenska/svorska med någon. Jag är ganska duktig på att ha femhundra olika jobb på en och samma gång, så hon har gjort det till en grej, att varje gång hon möter mig, så frågar honom hur många jobb jag har och så räknar hon frågande upp till 8 stycken. Det är larvigt, men det är precis det jag behöver kl 0900 på morgonen när jag är grinig och längtar tillbaka till sängen.

 

Han var för övrigt 30 minuter försenad i dag, men det var faktiskt inte hans fel och när jag såg vem som kom ut från hans rum, så begrep jag varför - den människan slutar aldrig att prata! Blev lite småirriterad, men jag har å andra sidan inte rätt att vara det, jag har själv dragit ut på de där samtalen i en evighet och det är det som är grejen med honom - väldigt sällan så stressar han sina patienter - det får helt enkelt ta den tid det tar. Han märkte dock att jag var lite småstressad för tydligen hade jag "skuttat ut ur väntrummet"

 

Han mötte mig iklädd Hawaii-skjorta och seglarskor, det fick mig att le. Vi pratade ganska ingående om allting, men blev dock avbruten av ett "oroande sms" från en patient, så han försvann ut från rummet. Han frågade om det var okej först, men vad ska man liksom säga "nej, hon får vänta med att ta livet av sig, tills vi är färdiga här!" Han bad om ursäkt flera gånger, men det känns ju bra att veta att han tar saker och ting på allvar, om det skulle komma till det en dag.

 

I vilket fall som helst, vi pratade om allt möjligt. Vi är bägge eniga om att mitt liv till synes verkar vara stabilt just nu, skulle det gå upp eller ner så är det som regel en grund till det. Vi pratade om äktenskapet, sa att jag och maken varit borta från varandra större delen av sommaren och att det nog är därför det är bättre mellan oss. Han tyckte det inte riktigt lät sunt och jag håller med honom, men för oss är det iallafall en förbättring. Han var också positivt överraskad om att jag för första gången sedan jag började gå till honom inte var ambivialent i förhållande till mediciner, men som vi bägge sa - vi får se hur länge det varar! :)

 

Sömnen snittar fortfarande på 6,5 timma/dygnet och det är inte optimalt, men han har en poäng när han säger att det är bättre med 6,5 timmar bra och djup sömn än 8 timmar dålig. Han gav mig för övrigt ett sarkastiskt 'grattis' när jag sa att bara en gång sista tiden har jag varit ute och rumlat hela natten för att sedan gå direkt till jobbet. Grattis Baltazar!

 

Pratade också om träningen, förklarade att på grund av ett trasigt knä som var det bara att glömma nu. "Bra"Så bra då! Väldigt bra!" Jag gav honom 'är helt dum i huvudet blicken' och han märkte det och rättade sig "ja, alltså jag menar, det är ju väldigt bra att du inte tränar längre. Det där du höll på med tidigare år, med att träna sent på kvällen, jag tror inte att det var en sån jävla bra idè"

 

Det var väl det....eller just det. Hans kollega håller på med ett forskningsprosjekt som rör kognetiva funktioner efter återfrisknande från depression. Jag vet vem det är, det var hon som gjorde min neuropsykiatriska utredning och hon är dessutom från Sverige. Jag hamnade hos henne för några år sedan efter som att jag upplevde att framförallt mitt minne och logiska slutförmåga var nere i botten efter depressionen. I dag hos läkaren, så pratade vi lite om det iochmed att jag ska börja plugga matte. I stort sätt är mina kognetiva funktioner återställda, men jag känner samtidigt att jag är långt ifrån den nivå där jag var innan jag började bli sjuk.

 

Nu har hennes team beviljats forskningsmedlem för ett ganska intenstivt träningsprogram, som preliminärt ha visat sig ha stor subjektiv effekt på just detta, men resultaten indikerar också att genom att träna hjärnan på detta sättet, kan man också förebygga depression. Jag fick lite information i en broschyr och samtyckeavtal som jag skulle läsa igenom. Min läkare trodde att jag kunde vara en kandidat för programmet, så han skulle viderförmedla mina kontaktuppgifter.