Farmor

I dag Farmor, är det tre år sedan du försvann från oss. Det var väl egentligen ingen chock, du var gammal och sjuk, men likväl, kändes det som att du brutalt drogs bort från oss.
 
Det var mycket hat-kärlek mellan oss. Jag tror det var för att vi bägge var så lika och såg det i varandra. Det blev för mycket av det goda.
 
Sista året var vår relation väldigt ansträngd. Varje gång jag tänkt på dig sista åren har jag alltid dragits tillbaka till ett samtal jag hade strax innan din bortgång.
 
Det var på en hipster-pizzeria. Det var jag och min fina vän från universitetet. Han hade fått ut sin examina, flyttat till en annan stad och fått barn. Vi hade inte sett varandra på en bra stund. Jag kommer inte ihåg vilken årstid det var, men det var mörkt och regnigt. Det måste varit början på 2013 och jag hade precis kommit hem från Mellanöstern. Jag hade varit manisk i en längre period och i korselden hade Farmor hamnat och fast jag kommit ner från topparna, så vägrade jag erkänna för mig själv och andra att jag betett mig som ett svin.
 
Jag berättade för min vän vad som hänt sommaren innan. Han försökte förmå mig att ringa henne, bara be om ursäkt - inte för att jag menade det - men för att som han sa, jag skulle ångra mig om jag aldrig gjorde det. Jag höll inte med honom, jag stod på mitt och tyckte att hon var den som borde be om ursäkt!
 
När Farmor inte ringde på min födelsedag det året, tog jag det som en krigsförklaring. Hade jag vetat att hon hade säckat i hop samma dag och låg i en ambulans, hade jag nog agerat annorlunda.
 
Första tiden efter din död så stod jag på mitt - jag hade inte gjort något fel! Men med tiden så kom ågrenen över det och varje gång jag nu tänker på dig, så dras jag tillbaka till det samtalet jag och min vän hade om Farmor. Jag önskar att jag hade lyssnat, det hade krävts så lite av mig.
 
Min släkt (som annars är ganska oförstående) säger att jag måste släppa det. Att hon inte alltid var så lätt att ha att göra med och att hon visste att jag älskade henne. Det är kanske sant.
 
Men jag kan inte släppa det. När jag för en längre tid sedan hittade mina dagboksanteckningar från denna perioden säckade jag i hop helt och att jag var manisk vid den tidspunkten är ingen ursäkt. 
 
Julafton 2012 skrev jag följande
"Jag klarar inte av den här kvinnan något mer. Det här blir min sista jul hemma. Jag hoppas att hon dör snart!" 
 
Farmor. Förlåt. Jag saknar dig.

Kommentarer:

1 Evahle - en blogg om psykisk hälsa:

Vila i frid.
Styrkekramar <3

Kommentera här: