Härdsmältan
Läste gårdagens inlägg och ser att det var ganska snurrigt, men det behövdes verkligen. Jag har länge tänkt att skriva om dom sista månaderna, ett försök att organisera kaoset, det har dock varit svårt. Väldigt svårt; hur jag än gör så blir det bara ett ännu större rot, när jag försöker bena i situationen. Jag tror dock att jag nu har kommit till en punkt, där jag fått så pass mycket perspektiv på det som hände, att jag i alla fall kan beskriva händelseutvecklingen.
Jag blev ju sjuk i utlandet i början på året och tappade dessutom bort min telefon. På grund av sjukdommen så tvingades jag seponera litiumet för att undgå förgiftning. Väl hemma och på bättringsvägen - i allafall somatiskt, så bidrog jag själv till att jag klämdes mellan stolarna. Det var så mycket som skedde i den här korta perioden; sjukdomen bidrog till att tömma mitt bankkonto ( i allafall tills försäkringsbolaget tog sitt ansvar - vilket de ännu inte gjort helt fullt ut), vid hemkomsten var jag arbetslös (något jag var förberedd på - dock hade jag räknat med att ha ett fetare bankkontot), mens jag låg på sjukan och svävade mellan liv och död så blev jag officellt utexaminerad från universitetet - 5,5 år av slit - och det kändes som århundradets antiklimax! Jag är ju gift och behöver på så sätt inte oroa mig så mycket ekonomiskt, men jag är tjurig och eftersom att jag alltid klarat mig själv när det kommer till pengar - så vägrade jag ta emot hjälp från min man. Efter omständigheterna så mådde jag faktiskt bra, även om det var lite tufft med det ena och det andra. All antibiotika jag fått på sjukhuset förstörde magen helt, fram tills i dag - 11 månader senare, så har jag ännu inte klarat av att gå upp de 15 kg jag gick ned och att jag fortfarande är ganska trött eftersom att min kropp inte klarar av att ta upp näringen som den borde.
Det var alltså så det nya året började. Mot bättre vetande tog jag ett säljjobb (jag som lovat mig själv att aldrig jobba med sälj igen) för en större välgörenhetsorganisation. Det var sjukt dåligt betalt, men jag tänkte att en dålig lön var bättre än ingen lön (jag hade faktiskt fått mer pengar som arbetslös!) Jag tänkte också, att det var bättre att jag hade ett jobb, än att jag satt hemma och inte gjorde något, speciellt när jag var utan mediciner.
Jag tänkte rätt, men det blev så jävla fel.
Vi spolar framåt - för hela våren är som en stor grå sörja för mig. Tidsperspektiv och minnet är inte helt på topp.
- Jag informerade aldrig psykiatrin om mitt nya telefonnummer och då de gång på gång försökte kontakta mig, utan resultat, så räknade jag med att jag var en "fall out patient" - alltså en som avslutar behandlingen på eget bevåg utan att informera behandlaren.
- Jag mådde faktiskt bra ganska länge och det var därför jag aldrig tog kontakt. Jag inbillade mig själv att jag blivit "frisk".
- Som den vinnarskalle jag har, så är jag ypperligt ägnad för säljjobb. Det jag glömde bort i resultatruset var också hur mycket ett sådant jobb sliter på psyket.
- Den dåliga lönen bidrog till att jag "tvingades" leva på min man, något som knäckte självförtroendet rejält.
- Min make pressade mig ganska hårt på att söka nya jobb, "något du faktiskt är kvalificerad för", men jag brydde mig inte. Jag fortsatte söka sommarkurser och obetalda praktikplatser. (jag antogs förresten till 3 av de 4 saker jag sökte på)
Jag kan faktiskt inte minnas när det började gå utför, men när jag läser mina dagböcker från denna perioden, så är det ju helt uppenbart att det var ett väldigt förvirrat sinne som vandrade runt. En och två dagssjukskrivningarna började komma tätare. Precis innan påsk kontaktade jag min psykiatriker och bad om blodprov, då hade jag självmedicinerat med litium en stund (IDIOT!!).
Litiumvärdet låg på 0,4, min läkare menade att var i lägsta laget, men eftersom att jag inte gav honom någon mer information om mitt faktiska tillstånd, så fick jag en tid först långt efter påsk. Långt efter påsk var redan allt kört.
Jag träffade honom förra veckan, det var då han tvingade mig att sluta på anti-deppressiva. Han var oroad för att jag var så där lite små hypoman och att denna hypomanin skulle utveckla sig till ännu en mani. Ännu en mani tänkte jag? Vad pratar han om? Även om minnet är lite suddigt från den här perioden, så minns jag ändå att jag ALDRIG kände mig euforisk. Ett av de starkare minnen jag har var att jag satt på Öresundståget - och om jag var i Danmark eller Sverige minns jag faktiskt inte. Men jag minns att jag tänkte att "skillnaden mellan mina manier och depressioner är att när jag är manisk tror jag att jag kan göra allt och jag ser inga gränser. När jag är deprimerad så ser jag gränserna så tydligt, men jag ger bara fan".
Fram tills förra veckan trodde jag att jag hade rätt ut det mesta och nu kommer min läkare och säger att jag var manisk? Om det är så det är att vara manisk, så har jag varit manisk betydligt flere gånger än jag trodde. Det låter kanske dramatisk; men det här vände upp och ner på min världsbild. Jag trodde liksom att jag äntligen förstått mig på mig själv. Löst gåtan till Härdsmältan anno 2015. Det leder onekligen till frågan; har jag en totalt bristande själv - och sjukdomsinsikt?