Härdsmältan - sista delen
Jag vill bara påpeka nu, att jag läst igenom alla inlägg om den berömda Härdsmältan. Jag ser att varken litterärt eller innehållsmässigt, är det några mästerverk vi talar om här. Jag har tänkt mycket och länge om det; funderat på om jag skulle ta och redigera det - göra det mer läsligt och begripligt. Dessa inläggen beskriver en mycket smärtsam period i mitt liv och även om jag är på bättringsvägen och till viss del har distansierat mig från det som hände, så är det faktiskt omöjligt för mig att inte skriva detta i någon typ av affekt. Till syvende och sist, så är detta ett sätt för mig att bearbeta det som hände, men också minnas - för jag vet av erfarenhet att min hjärna kommer göra sitt allra bästa för att glömma det som hände. Så, det kanske inte är perfekt - men det finns nerskrivet.
Jag hamnade på psykiatriintensiven i väntan på att en sängplats skulle bli ledig på en av avdelningarna. Naturligtvis hade min läkare (jag spekulerar; men jag kan anta att han har alldeles för mycket makt på sitt sjukhus. Jag har sett det förut; galna och drivna proffessorer vill att allt skall göras på deras sätt.) bestämt vilken avdelning det skulle bli - den avdelning där hans forskningskollega chefar. Efter tre dagar stod det dock klart att det ända som var ledigt var isolatet på den avdelningen, så till min bitterljuva glädje fick jag komma till samma avdelning som för två år sen. Så pinsamt som det var att träffa skötare som sa "nämen, är du här igen...!", så var det ändå väldigt skönt. Sist jag var på den avdelningen tog det flera månader för mig att upprätta något slags förtroende till dessa människor, så det var skönt att slippa börja om på noll. När jag säger förtroende, så menar jag att kunna ha djupare samtal än "jag mår bra", "jag är inte hungrig", "lämna mig i fred!".
Jag kommer i håg att jag var ganska paranoid, så jag testade ut personalen ganska mycket. I mitt huvud var det här med att de kom ihåg mig en del av någon större konspiration...fråga mig inte hur jag tänkte. Jag tror faktiskt att många av dom i personalen som jag fick en bättre kontakt med under förra inläggningen faktiskt kom i håg mig - på rikigt. I alla fall när de sett mig, namnet och skummat igenom journalen. För det var mycket sånt som inte står i journalen som de kom i håg, tex vilket märke jag röker, små anektoter som blev berättade och sånt. Vidare så var det så fantastiskt att de satte mina "gamla skötare" i mitt team. Det var något som i slutändan hjälpte mig mycket.
Mina första dagar där inne var helt jävliga. Jag trodde att jag skulle dö och jag ville så innerligt det också. Jag övervägde det seriöst en stund, men jag kom till en djupare insikt som kan diskuteras vid ett annat tillfälle. Så ville jag ju naturligvis dö - just för att jag var så usel att jag inte ens kunde ta livet av mig. Det var så konstigt - för dålig var jag vid inskrivning - men just när jag kom upp till avdelningen några dagar senare - då var det som att marken öppnade sig och föll brutalt ner i ett bottenlöst hål. Jag antar att det var en kombination av igenkänningsfaktorn på avdelningen (= ännu ett misslyckande), 15 minuters vak (något som bidrar till "fängelseskänslan"), ingen visste att jag var där (vilket naturligtvis var mitt eget fel) och det var vår (nationaldagsfirande, grillkvällar i parken, utexaminationer från universitetet och allt det där som hör sommaren till) och kanske mest av allt - min make ville separera och för första gången någonsin - fanns han inte vid min sida. Aldrig aldrig någonsin har jag känt mig så ensam och övergiven.
Det hade väl kort en liten timme, då högerkroken slog mot mig i full kraft. De närmsta två dagarna gjorde jag ingenting annat än att gråta; ibland hysteriskt och hulkande, i bland i stillhet. I fosterställning, ståendes, sittandes och liggandes, men mest i fosterställning. Jag hade helt och hållet gett upp och övergått till Plan B. Plan B handlade om att jag skulle svälta mig ihjäl - i mitt huvud föreföll sig detta fullt möjligt. Tredje dagen var tuff - det var nationaldag och meddelanden och telefonsamtal rann in. Som psykiskt sjuk med ett ansträngt förhållande till sin sjukdom blir du en mästare på att ljuga och komma med halvsanningar. Jag brydde mig egentligen inte, men ändå hade jag gjort vad som helst för att komma från avdelningen och vara med mina vänner den dagen. Motsägelsesfullt? ABSOLUT.
Det var så vansinnigt svårt att förlika sig med att tanken på att bara en vecka tidigare, hade jag varit ute och festat och ställt till sattyg och nu låg jag där - helt apatisk. Efter dag tre slutade jag att prata - och gråta också för den delen. Jag låg bara där, helt paralyserad och helt inkapabel till att göra något. Jag kunde ligga i flera timmar och pröva att samla energi till att gå på toaletten.
Fem dagar och massvis av samtal med läkare och skötare senare, kom nästa tvångshot. Då jag konsekvent vägrat ta mediciner under hela min tid på psyket och dessutom inte ätit en enda kalori eller sovit en enda minut på fem dagar, satte man ner foten. Man argumenterade att även fast att mina dåliga kognetiva funktioner, troligen var ett result av sömnbrist, så fruktade man också en annalkande psykos. Läkaren (som jag tyckte var så mycket att hänga i granen), tyckte det var märkligt att jag inte hamnat i en psykos än - för enligt det hon hade läst, borde jag gjort det vid det här laget. Jag undrar fortfarande vad som hade hänt om jag faktiskt erkänt att jag hade massa hallisar, kanske fattade dom att jag ljög?! Vad vet jag?!
En liten del av Baltzar fanns dock kvar, för sekunden tvångsmedicinering och tvångsmatning kom på tal - började kohandeln - köpslag och kompromisser. Det slutade med ett avtal om 1 näringsdryck per dag, sömnmediciner och vatten. Det tog mig två timmar att dricka upp halva näringsdrycken och G - en gammal skötare från förr - satt med mig hela tiden. Han pratade mycket och tillslut gjorde jag det samma - första orden var trevande och sen kom översvämmingen - tårar och förtvivlan. Så mycket ilska och maktlöshet och jag var så förbannad över att jag inte klarade av det här själv. Efteråt fick jag dubbeldos sovmedicin klockan 16:00 på dagen, de hade väl hoppats på att jag skulle ligga däckad en stund - men tre timmar senare var jag vaken igen - men gud så utvilad jag var! Och hungrig!!
Och här kom väl också den berömda vändpunkten.......
Sakta men säkert kom jag på fötter igen. Det blev inte en vecka på öppenvården, men fem veckor på slutenpsykiatrin. Då jag fick erbjudande om studieplatsen i Mellanöstern, skrev jag ut mig själv, förvånandsvärt nog hade läkaren (som jag vid detta laget insett var betydligt mer kompentent än vad jag först trott) inga synpunkter på detta. Tvärtom, verkade hon tycka att det här var en bra idè och att det kunde lyfta mig ur den sista delen av depressionen.
Det är också en sak till jag vill ha sagt - något som jag måste påminna mig själv om i riktigt svåra tider. Min make är guld värd! Trots allt jag ställt till med och trots att han ville separera, så kom han ändå upp på psyket varje vecka (eller efter att jag berättat vart jag var), med rena kläder, hygienartiklar, godis, tobak och böcker. Han frågade aldrig vad jag ville ha, han skickade bara meddelanden och sa att han var på väg. Han stannade aldrig och han pratade aldrig - men HAN KOM!
Efter sommaren satt jag återigen på kontoret till min psykiatriker. Jag skämdes verkligen och sa till honom "Jag lovar, det här kommer aldrig att hända igen. Jag har mycket mer kontroll nu......" och ärlig som han är, svarade han "Det här kommer att hända igen, tro mig. Det viktiga är att du nästa gång är förberedd på det och att du stoppar det i tid"