Värpsjuk
Hade ni frågat mig för bara något år sen, hade jag sagt att jag aldrig någonsin skulle ha barn! Kanske är det åldern? Kanske är det mina fantastiska syskonbarn? Kanske är det en längtan efter något större än en själv? Men sista två åren har jag bara blivit det, min norska kompis så underbart kallar för verpesyk. Längtan efter barn på både ett mental och fysiskt plan, som bara växer sig starkare och starkare.
Det här inlägget går ut till alla er (män som kvinnor), som på något sätt påverkas av bipolär sjukdom och som antingen har eller planerar att skaffa barn.
Jag och maken är precis på samma sida när det kommer till det här. Jag tror också att han är mer värpsjuk än han erkänner. Jag ser det på hur han ser på barn på tunnelbanan. Hur han i timvis kan prata om våra syskonbarn, fast vi ser dom max 2 gånger på år. Hur han börjar slänga blickar på barnkläder och leksaker när vi är ute och shoppar.
Långt innan jag träffade min man och långt innan jag fick diagnosen, så hade jag två villkår för att skaffa barn (något som jag för övrigt ALDRIG skulle....)
1) Jag måste ha råd till det. Vilket betyder ett stabilt jobb och ett välfyllt sparkonto ifall något skulle hända.
2) Jag skulle ALDRIG bli som min mamma.
Helt fram tills i dag, är dessa punkter absoluta. Kan vi inte uppfylla dessa krav, ska vi heller inte försöka få barn. Att få barn är ingen rättighet och jag vet att man inte kan planera livet i detalj. Jag vet att bara för att man har ett stabilt jobb och älskar varandra när barnet föds, så betyder inte det att livet alltid kommer att vara så. Man vet aldrig vad som händer