Härdsmältan del 2
Orkade inte skriva i helgen, hade några katastrofdagar. Det är ganska typiskt mig; så länge jag har ett jobb eller skola att gå till, så klarar jag att hålla huvudet över vattenytan. Men sekunden det forsvinner; alltså att det är helg eller semester, så rasar allt samman.
Som skrivit tidigare, så vet jag inte riktigt när det började att gå utför, MEN jag vet dock när katastrofen var ett faktum.
Jag hade ett väckelseögonblick, i det som egentligen skulle varit min sista dag hemma. Det känns som att jag plötsligt vaknar upp från någon sorts dvala. Jag står utanför psykakuten i Malmö, irrar runt förvirrat, har min make på telefonen. Tunnelseende. Skriker, gråter och försöker berätta vad som hänt. Han förstår ingenting, för ingenting av det jag säger ger mening. Ingen logik. Ingen ordföljd. Hade tappat passet, körkortet och bankkortet - och även om jag haft ett bankkort, så hade det inte spelat någon roll. Kontot var tomt och kreditkortet maxat. Och det ända han nu säger till mig är "sök hjälp!".
Efter påsk hade jag en inplanerad resa till Sverige, skulle träffa mina bästa vänner och gå på en ganska viktig tillställning. Vad som hände i detalj under den vecka jag befann mig i Öresundsregionen är väl egentligen inte viktigt, det viktiga är egentligen att det var här jag kraschade och det var först där som jag insåg hur allvarlig situationen blivit.
Jag ville verkligen inte resa till Sverige, veckan jag skulle resa hade jag redan varit sjukskriven i flera dagar. Mina vänner hade jag inte träffat på flera år och jag ville verkligen vara i bättre form när jag väl skulle träffa dem. Min make övertalade mig att det skulle bli bättre om jag reste, träffa folk som känt mig hela livet och som fortfarande fanns där, trots all skada jag förvållat genom åren. Vi la upp en plan för vem jag skulle träffa, när jag skulle göra det och vad vi skulle göra. Det låter kanske lite överdrivet, men det var just för att undvika en katastrof.
Allt gick åt helvete. Allt gick åt skogen.
Två gånger under dessa dagar uppsökte jag psykakuten, första gången blev jag nekad hjälp - jag var för full. Andra gången blev jag intagen på nåde - eftersom att jag inte betalar skatt i Sverige, så ville man inte ha mig där längre än absolut nödvändigt. Efter tre dagar skrevs jag ut med rekommendation om att "söka vidare vård i mitt folkbokföringsland". Samma dag skulle jag egentligen mött min psykiatriker, under omständigheterna (alltså pank och passlös) så fanns det ju inte en chans i världen att jag skulle få det till. Dock hade jag ju naturligtvis glömt detta helt och hållet och blev påmind om detta när han skickade SMS och frågade om vi kunde senarelägga mötet - varpå jag kort svarade "I Sverige. Inlagd. Inga pengar på telefonen". Klassisk Baltazar!
Jag måste gjort han rejält oroad, för en stund senare ringer han upp. Minns inte mycket mer av det här samtalet än "hur i helvete kunde de skriva ut dig i det här skicket??". Från detta ögonblicket följer en nästan två veckor lång cirkus i psykiatri-ekkorrehjulet.
Här kommer en snabb sammanfattning:
- Min psykiatriker var ute och reste och hade därför inte möjlighet att träffa mig förrän ca 14 dagar senare(igen; pank och passlös försvårade möjligheterna för mig att resa tillbaka och det tog några dagar innan detta var fixat)
- Väl hemma så gick jag till min husläkare för att förlänga sjukskrivningen. Han skickade i sin tur en akutremiss till öppenpsyk, där han begärde inläggning. Något jag faktiskt var positiv till.
- Jourläkaren på akutpsyk var av värsta sorten. Fördomsfull och arrogant. Han skrev i min journal att jag var uppmärksamhetssjuk och skar mig i armarna för att få bekräftelse - eftersom att jag varken hade vänner eller familj som kunde fylla det behovet. Att jag har en flera kilo tung psykjournal och en etablerad diagnos sen flera år, spelade ingen roll. Jag var så desperat och jag vädjade verkligen och till slut ilsknade jag till. "Ser du inte att jag mår dåligt?! Snälla, jag behöver en inläggelse, annars överlever jag inte!" Han hånflinade och svarade "om det nu är sant, varför sitter du här? om du nu menar att du inte kan överleva..."
- Jag fick nöja mig med AkutTeamet - som är en form av psykiatrisk barnvakt.
- Skickade flera desperata SMS till min psykiatriker. Han inte tillgång till mina journaler, men tillslut ordnade han det så att jag kunde få träffa hans forskningsassistent, som är p.ssk.
- p.ssk kände att han inte hade kompetens nog till att bedöma mitt tillstånd, så han skickade ner mig på psykakuten på slutenvården (kontor vägg i vägg).
- När vi kommit så här långt i historien, så hade jag slutat tagit mina mediciner (detta gjorde jag samma dag idioten på öppenpsyk sagt sitt), hade inte varit nykter på tre veckor och sov inte längre. Nu var jag helt likgiltig och ville bara köra på tills det stupade - med detta hade jag också absolut noll intresse av att bli inlagd.
- Läkaren på psykakuten tycke jag var svårbedömd. Han rekommenderade inläggning, jag avslog. Fanns inte tillräckligt starka grunder för en tvångsinläggning.
- Några dagar innan detta hade jag informerat AkutTeamet om jag slutat med mina mediciner, vidare hade jag slutat svara i telefonen när de ringde.
Min galenskap bara fortsatte och klarade av konsttycket att skapa mig ännu flera ovänner, än vad jag redan gjort och jag som är så mån om mitt privatliv, bansonerade du för alla som ville och inte ville höra på mina äktenskapsproblem.
Mina desperata meddelanden till min läkare hade upphört, jag brydde mig inte längre och det är kanske därför jag har så svårt att förstå varför jag faktiskt gick dit som avtalat den dagen. Kanske såg jag det som min absolut sista livlina?! För det ska sägas, det här är en av de få vettiga människor jag träffat, under min 10 år långa karriär inom psykiatrin.