Baltazar

Det är så mycket som händer just nu och hela situationen hemma bara suger all kraft ur mig.

 

Men i dag blev jag lite vemodig, när jag satt och väntade på bussen och insåg vad det var för dag idag.

 

Ingen viktig dag i sig själv, men en dag att minnas. Något som ger ett leende på läpparna. En bra dag - en fin tid i livet.

 

För exakt fem år sedan idag, hade vi beslutat oss för att ge upp vårat fjälläventyr. Det ska erkännas att vi var inte så förberedda som vi borde varit och snön föll inte bara tidigare än förväntat, men också på betydligt lägre höjd (jag tror det diffade med nästan 800 meter - HELT GALET) och när vi insåg att det var en svartbjörn runt vårt tält och nosade runt, så flög tält och all utrustning ner i ryggsäckarna i herrans fart.

 

Vi hade varit ute i några dagar och innan dess hade vi roadtrippat i kanske tre veckor eller något sånt. Vi var helt inne i våran bubbla, där det bara existerade kärlek och äventyr. För att illustrera hur bortkommna vi var, så kan jag berätta att på väg till detta fjället när vi körde över ett fjällpass, bestämde vi oss för att slå på NPR (typ som Sveriges Radio), NPR hade den dagen två huvudnyheter; Gadaffis död och smörkrisen i Norge. Det vi inte fattade då, men fick reda på senare, var att när vi chockat såg på varandra och utbröt "GADAFFI ÄR DÖD!", hade människan redan varit död i flera veckor - så uppdaterade var vi på omvärlden då.

 

Så, vi vandrade ned, nådde bilen. Blöta, kalla, hungriga, illaluktande och trötta. Vi insåg att vi var tvungen att ta oss till någon typ av civilisation för att kunna tvätta och bunkra upp torrlagret i bilen. Vi såg på kartan (gud förbjude att man använder sig av GPS) och såg med småstora bokstäver SPOKANE - så vi stryrde kosan den vägen.

 

Redan när vi körde in i Spokane fick vi en spöklik känsla. Svårt att förklara, men regn, dovt ljus, tät skog och ungefär på storlek med en mindre svensk centralort - så där övergiven men ändå levande. Dessutom klädde sig folk väldigt märkligt.

 

Så, vi behövde en plats att sätta upp tältet, en plats att äta och en plats att tvätta - vi följde skyltarna på Chamer of Commerce (typ en vinstdrivande turistinformation). Precis vid ingången står en rödmatt pick-up truck parkerad med regnummer "BELLA". Vi öppnar dörren och en stor kvinna med sax i håret frågar så där högljutt och överdrivet amerikansktrevligt om vi är där för the "Bella-tour" - Öhhh? 

 

Kvinnan i fråga bara babblar på och babblar på om om Edward, Jake och Bella. Vi fattar ingenting, men när vi ser oss runt så är det bara Twilight- grejer över allt. Vi ser på varandra och med blicken kommunicerar vi att det är nog dags att gå här i från. 

 

Vi tyckte bägge att det här började att bli obehagligt, men när maken tar upp telefonen och slår på den för första gången på jag vet inte hur länge - inser vi att det är Halloween - så vi ger den galna damen fripass och bestämmer oss för att gå in igen.

 

Och hon babblar på och babblar på, jag tror det är jag som avbryter detta med att säga något som "varför är ni så insnöade på Twilight här i byn?" FEL FRÅGA!  Vad vi inte visste, men tydligen alla våra vänner vet (för varje gång vi berättat den här historien så blir vi avbrutna redan vid 'Spokane'), är att Spokane, WA är platsen där böckerna utspelade sig och numera lever hela byn på turismen som den medför. Att vi hittat dit av en slump verkade och inte rest dit för detta syftet verkade nästan förnärma damen i fråga.

 

Vi satte oss i bilen igen, körde runt - insåg galenskapen - Bella-Mart, Sir Edward-del och andra kreativa namn och ordspel. Vi tvättade på tvättomat som hade ett otroligt fantastiskt namn, som jag dessvärre ej kommer ihåg.

 

Men vi ville inte sova i Spokane, det blev bara för mycket. Vi såg på kartan igen, bestämde oss för att köra söderut och vi körde tills maken höll på somna. Stannade vid en State Park och satte upp tältet - vaknade upp i Oregon. Vid den State Parken dumpade jag min älskade Haglöfs-rygga. Satte en lapp på, bad någon om att ge han ett nytt och äventyrligt liv. Jag hoppas det hände.

 

Några dagar efter detta, så var vi man och hustru.

 

Jag tänker tillbaka på det här och skratta, det var verkligen mitt och vårat livs resa. Tre månader och det var helt otroligt. Samtidigt fylls jag av sådant vemod - att allt gått så förbannat åt helvete. Att livet inte blev som vi hade tänkt. Att varje gång vi ser tillbaka på hur bra det var en gång i tiden, så fylls minnerna med sorg.