Upp och ner....

Jag har haft en helt fantastiskt semester, men igår blev det väldig påtagligt hur viktigt det är för mig att hålla rutiner. Sömn har sista veckan blivit nedprioriterat, mat likaså (det gällde både mig och Kh, vi glömde bara bort det). Jag har druckit alkohol två gånger mens jag varit borta, ett glas varje gång och glömt att ta medicinerna några gånger. Likväl, tog semestern musten ur mig och igår vid hemkost utlöstes ett stort psykbryt.
 
När jag kom hem vid 11:00 igår, hade jag sovit totalt 5 timmar sista tre dagarna och rest sedan  kl 08:00 dagen innan. På flygplatsen hade Kh börjat klaga på mig, hon tyckte jag var otrevlig (startade ett bråk vid incheckningsdisken för att de krävde att jag skulle betala för mig bagage "BETALA?! DET HAR JU ALLTID VARIT GRATIS! €66, ÄR DU SJUK I HUVUDET?!), jag pratade konstant ("seriöst?! inte för att vara otrevlig, men slutar du aldrig att snacka?!), hon förstod inte vad jag sa och hon tyckte jag hade alldeles för mycket energi ("hade jag haft lika mycket energi som dig hade jag varit färdig med min doktorgrad för längesen"). Det som är lite roligt med Kh är att hon er skeptisk till idèen om att bipoläritet är en sjukdom, eller inte som sjukdom, men om att det verkligen är så extremt som jag hävdar att det är. När vi hade landat igår, påpekade hon hur personlighetsförandrad jag blivit och att "Nu förstår jag N lite bättre"
 
Kom hem full av energi, men också irritation och aggitation. Det var inte mycket som krävdes för att få mig helt ur balans. Större delen av dagen log jag i sängen och ömsom grät hystseriskt, ömsom hyperventilerad och ömsom skrek halsen ur mig. Försökte sova, men huvudet gick i 250 km/h.
 
Klarade till slut och lugna ner mig och tog mig till parterapin. Där tog jag och mitt make ett ganska viktigt beslut. 
 
I natt sov jag som en stock (tackat vare kemikalier skall tilläggas), när jag vaknade kl 06:00, hade jag bara lust att bryta ihop totalt. Det är just i det här skedet av min sjukdom som är väldigt känslig, gårdagen ser jag som en engångshändelse, utlöst av en rad olika faktorer. Jag känner mig själv såpass gott att jag vet att jag just nu står i ett vägskäl; om jag fortsätter slarva med rutiner och livstid, kommer detta att inom en snar framtid sluta i ännu en härdsmälta, men om jag tar tag i det nu och är jävligt sträng mot mig själv, så kommer jag att kunna se på detta som en liten liten parantes.

Kommentera här: