Min bästa vän

Absolut ingenting att göra på jobbet idag. Borde väl kanske söka andra jobb, men jag koncentrerar mig bättre hemma. Gått igenom hela bloggarkivet och det har varit ganska skrämmande, de sista fyra åren har ju varit en total berg-och-dalbana. Hoppas innerligt att det spåret jag är inne på fortsätter.
 
Läste inlägget "Dag 5 - min bästa vän". Ett fint inlägg om TU och det skar verkligen i hjärtat att läsa det. Inlägget är skrivet ca 1-2 månader innan den Stora Härdsmältan. (http://jagbaltazar.blogg.se/2015/march/dag-5-min-basta-van.html)
 
TU var en av de vänner jag träffade mens jag var i Öresundsregionen förra våren, under den resan där allt som kunde gå åt helevete - gick åt helvete - plus lite till! Jag tänker inte gå in i detaljer på vad som hände, men något hände och först var TU otroligt stöttande, sen skruvande hon över på radiotystnad. Därefter ringde hon mig när jag stod på Kastrup och väntade på att hon skulle komma förbi, bara för att säga att hon inte trodde på mig och att hon behövde en paus från allt. Med allt menade hon bara mig och inga andra parter som var inblandade. Det var sista gången jag hörde från henne, hon hörde inte ens av sig på min födelsedag.
 
Det gör ont för att vi känt varandra i så många och år och varit genom så mycket skit tillsammans. Ont för att hon övergav mig när jag behövde henne som mest. Ont för att hon inte trodde på mig. Ont för att hon tog någon annans parti. Ont för att hon behövde en paus från allt drama. Det kanske är det sista som provocerar mest. TU är precis som mig bipolär typ 1, hon är dock betydligt mer manisk än mig. Jag har legat tvångsinlagd på psyket och mått piss och ändå smusslat undan sovmedicinerna, bara för att jag ska kunna sitta och uppe och prata med henne hela natten och övertyga henne om att söka riktig hjälp. Jag har tillochmed ringt psykakuten i Göteborg från slutenvården hemma, för att få dem att hämta henne. Jag vet att jag har ställt till med jävla mycket skit genom åren, men aldrig aldrig någonsin har jag svikit henne eller sagt att jag inte orkar med henne - oavsett hur dåligt jag har haft det själv.
 
Jag förstår situationen hon är i, verkligen. Jag fattar också att där och då var det lite för mycket för henne att ta in och bearbeta - hon hade ganska fullt upp själv. Att hon behövde lite tid kan jag till viss del förstå, men sex månader - seriöst? Och inte så mycket som en liten usel notis på facebook på min födelsedag?
 
I början var jag (eller försökte) ganska förstående. Ju längre tiden går, ju mer arg och ledsen blir jag. Jag trodde verkligen inte det om henne. Läste ett annat inlägg som jag skrev om vänskap för ca två år sen och jag tror nog att jag var inne på något där. Vänner från olika delar, faser och perioder hjälper till att forma och utveckla dig själv, men när allt kommer till kritan varar ingenting för evigt - och därmed är tillochmed TU, men allra käraste vän i livet - bara en tillfällig gäst i mitt liv - precis som alla andra.

Kommentera här: