NYC
Min bästa vän från högstadiet (som jag tappade kontakten med för sisådär ett århundrade sedan) har fått en väldigt åtråvärd praktikplats i New York och nu bombas jag med lyckliga bilder på henne i världsmetropolen. "Här är jag framför ett bagelställe" . "Här är jag med en kopp kaffei handen som jag köpt i New York".
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte irriterade mig. Varför? En gång i tiden förutsågs jag att gå långt och lyckas i livet, medan vuxenvärlden runt om oss var tämligen säker på att hon skulle misslyckas totalt. Jag borde vara glad för henne, jag är absolut inte bitter, men ibland önskar jag att jag hade hennes liv.
Ja jag känner igen det där faktiskt. Fast för mig och min kompis var det lite annorlunda. Det var jag som var värstingen som allt skulle gå åt helvete med och hon var en snäll flicka i tjocka glasögon som satt hemma hos mamma och pappa på kvällarna.
Så småningom träffade jag min prins som satte stopp för min framfart. Och efter många år började hon knarka.
Vi levde vidare på varsina håll och hade ingen kontakt alls.
Men jag hade mina depp och mina uppvarvningar. Jag självmedicinerade både i uppgångar och fall.
Så småningom lärde vi känna varandra igen. Hon hade varit "ren" i många år. Hon hjälpte mig, och sen dess är vi bästa vänner igen.
Ville bara dela med mig:
Låt livet ha sin gång. Jag vet att man kan reta upp sig. Det har jag gjort på många. Speciellt via facebook. Jag försöker stänga av och inte gå in när allt känns som jävligast. Speciellt runt jul när alla har gjort så himla mycket duktiga saker...
Kram!