Baltazar

Här kommer ett mer renodlat bipolärinlägg, där jag ska försöka att förklara skillanden på hyopman, mani eller helt normal. Det är inte helt lätt, eftersom att gränsdragningen är ganska flytande och det medicinska definitionerna är ganska luddiga.

 

[Här lägger jag korta beskrivningar av symptom]

 

'Vart går gränsen?' är något som jag genom åren diskuterat mycket med mig själv, medpatienter, sjukvårdspersonal och familj och vänner. Diagnoskriterier i all ära, men är det något jag har lärt mig så är det att det är omöjligt att hitta en gränsdragning utan att se till sig själv för, för att göra det måste man INNAN man bli sjuk kartlägga sig själv.

 

- Hur är du/uppför du dig en given situation när du är i remission?

- Hur är du/ uppför du dig en en given situation när du är på väg in ett skov?

- Hur är du/ uppför du dig en en given situation när du faktiskt är i ett skov?

 

(För oss som sliter med manier, så kanske den sista punkten låter lite idiotisk, efter som att en del av att vara i en mani är ju att man tappar verklighetsuppfattningen. Men icke desto mindre, så kan denna kunskapen om dig själv vara till stor hjälp innan manin är ett faktum)

 

Jag ska försöka illustrera det här med ett exempel på en given situation som uppstod tidigare i veckan.

 

Mitt största huvudrag i hypo & mani faser är impulsivitet och pengabruk. Ända anledningen till att jag klarat mig ekonomiskt innan är för att jag i friska perioder är bra på att spara. Men ändå, inte kul att bli tvångsinlagd, sjukskriven och inse att 60 papp försvunnit i ett vips.

 

Situationen: Min telefon är från 2010 och den är så trööög och jag behöver en ny. Tidigare under dagen hade jag dessutom börjat posta och dela på Facebook (något jag aldrig gör) + stötta en crowdfunding - kampanj (något jag aldrig gjort tidigare).

 

Bakgrundsfakta:Jag har aldrig köpt en telefon i hela mitt liv och alltid ärvt gamla skittelefoner, men har nu bestämt mig för att jag kan gå helt upp till 3000 kr (vilket i övrigt är 2/3 TOR biljett till New York). Jag har dessutom bestämt mig att jag vill ha en lite bättre modell.

 

Nu börjar varningsklockarna ringa hos mig. För jag har dessvärre en lång historia av att använda lite för mycket pengar när jag varit sjuk, därför började jag bena i situationen, för att se om det faktiskt kunde vara så att jag bara hade en bra dag  och ville verkligen ha en ny telefon, eller om det här var varningssignler. Och igen - är du i en fullt uppblossad mani, klarar du inte att tänka så här, det vet jag.

 

 

Hur är jag i remission: Jodå, jag kan vara ganska ivrig och bli exalterad och har impulsiva tendenser. Dock, så hatar jag att använda pengar på sånt som jag tycker är onödigt - vilket är allt utom; god mat, tobak, alkohol och resor.

 

Hur är jag i när jag är på väg in ett skov/hypomani: Ivirig, exalterad och impulsiv utan tvivel. Kör på ganska hårt, tanken kanske slår mig att det är väldigt mycket pengar för en telefon men jag bryr mig egentligen inte, för jag har ju ett fett sparkonto.

 

Hur är jag i ett skov/mani: Ivrig,exalterad, impulsiv och aggiterad. I den här situationen hade jag tex kunnat gått över lik för att betala så lite som möjligt för telefonen (exempel; suttit i flera dagar för att hitta bästa pris eller sätta mig på ett flyg för att åka till ett annat land för att köpa den billigare - jo det har hänt). Alternativt ringt upp till något företag och skällt ut dem efter notor för att de inte kan ge MIG ett bättre pris.

 

Så, helt verklighetsfrånvänd är jag ju inte, så man kan med enkelhet utesluta ett allvarligt skov. Men det finns några varningsklockor ändå, som bör tas i beaktning.

 

- Från att ha varit på botten i December, har jag nu ett högt aktivitets och energinivå.

- Min läkare har sagt att jag måste observeras för att jag visar tecken på kommande skov.

- Sömnen är dålig

- Har gjort radikala livsförändringar sista veckorna; slutat dricka, trappat ner på nikotin, börjat träna, börjat ta hand om hemmet.

 

Så hur avgör man då om det här faktiskt är mig 'tillbaka till normalen' eller sjukdomstecken?

 

 

 

Att jag kunde svara 'ja' på dessa frågor och det är klart att om jag hade varit hypoman hade jag säker kunnat argumentera på samma sätt och med samma beslutsamhet, utan tvivel. Helt klart hade jag med självsäkerhet sagt "jada, jag tänker kritiskt, märker du inte det?" Skilladen är dock att när kritiska kommenterar såsom "behöver du verkligen den funktionen på telefon?" kom - så satt jag mig ner och tänkte mig om. I en hypomani hade jag bara kört rakt på och troligen blivit förbannad över en sådan kommentar. Istället för att ha en lång monolog, så hade jag faktiskt en konstruktiv dialog med min make om detta.

 

Att veta hur jag är på ett ungefär och att jag dessutom med kritiska ögon börjar bena i situationen är i sig ett tecken på att det här kanske är lite väl impulsivt, men långt i från sjukt.

 

 

Det slutade förövrigt med en billigare telefon än vad jag från början bestämt mig för och dessutom en klapp på axeln från maken som tyckte jag visade stor självinsikt.