Baltazar

Lustigt hur man kan tvinga sig själv till saker ibland och genom det göra en total helomvänding.

 

Igår sa jag till mig själv att det skulle bli en bra dag och ingenting skulle få förstöra den. Vidare så tvingade jag mig själv att lyssna på mina vänner; sluta stressa med skiten och ta det som det kommer.

 

Och det gjorde jag!!!!

 

Visst, så ägnade jag honom några tankar, men jag accepterade det och gick vidare med livet. Så igår kväll, när jag var hög på DOSE-hormoner och adrenalin - så hör han av sig. Jag var i Baltazars Happy Place,avslappnad och lycklig. Hade det där meddelandet kommit 24 timmar tidigare hade jag slängt mig på telefonen och börjat babbla iväg.

 

Men inte igår inte, jag tog tid på mig att svara och var ganska rätt fram (jag erkänner, det låg en viss nivå av hämnd i sättet jag svarade på), jag hade också sån förbannad lust att ge honom 'tummen upp', men jag sket i det och bestämde mig för att det faktiskt låg på en dagisnivå. Plöstligt var rollerna motsatta. Han drev samtalet framåt - inte jag!

Den ultimata hämnden var de sista meddelanden han skickade - jag sket i att öppna dom - men det gjorde jag nu. Fullt av smicker och småbusiga kommentarer - hade det här varit i förrgår hade jag blivit eld och lågor - men jag fortsätter jag tvinga mig själv till att ta det hakuna matata - jag har svarat nu och spelat på kommentaren. Men det är allt, inga planer på att kolla 500 gånger om han varit online eller något.

 

Jag ska på födelsedagsfest x3 ikväll och jag vet att jag kommer träffa honom där. Tidigare i veckan var jag så orolig, nu ser jag fram emot det, men förväntar mig ingenting. Det ska tilläggas att det var skönt att han tog kontakt igår, för det betyder ändå att vi liksom är på 'speaking terms'.

 

Jag har förberett ett 'tal', kort och koncist - där jag förklarar vad jag trodde och vad jag vill. Av erfarnehet vet jag det är bättre att förbereda sig, eftersom att jag har en tendens att tappa tråden och bli överemotionell. Att jag inte kommer dricka ikväll kommer onekligen göra saker lättare.

 

Igår levde jag på piercingen, rent teoretiskt borde DOSE och adrenalinet vara ute ur kroppen nu, men det är säkert antingen en placebo eller kedjeeffekt - men oavsett var det är så njuter jag av det :)

 

Jag är grymt nöjd med piercingen - men det var utan tvivel den mest smärtsamma jag någonsin gjort. Efter att jag rengjorde den i morse så har smärtan kommit tillbaka. Att springa i trappor med lös tröja utan BH blev nästan en tårfylld upplevelse.

 

Men den är såååå vacker och jag kan inte sluta att springa in på toan för all kolla mig själv i spegeln. Äntligen, så är hon här!

 

Hade postat en bild, men tror inte att det är helt kosher? Haha!