<3

Velade i ungefär tjugo minuter igår, så svalde min stolthet, tänkte det är bättre att jag berättar hur det är NU och inte sen när allt kanske gått åt helvete. Tänker att han blir mindre förbannad då.
 
Skickade ett kort meddelande och väntade på svar. Satt och stirrade på skärmen till klockan 06:00, kände mig dum, att jag överdrivit situationen. När jag till slut vaknade imorse hade han svarat och det första jag gör är att jag försöker förminska det hela. Det lustiga är att om jag sagt till någon annan av mina vänner att jag varit på en fyra dagars fylla mitt i en jobbvecka, så hade de asgarvat, men Bror gör ju naturligtvis inte det.
 
Vi har chattat hela dagen och det har varit så skööönt. Det är något speciellt med någon som känner dig ut och in och jag blir så lugn av det. Han tycker inte synd om mig, han dömer mig inte, han blir inte hysterisk - han säger bara rätt ut vad han redan tycker - och i ärlighetens namn allt jag redan vet. Mot slutet av samtalet började det dock bli jobbigt och jag satt framför datorn på jobbet och försökte hålla tårnarna tillbaka. Han vet precis vilka knappar han ska trycka på. Nu har jag lovat att kontakta min läkare, bara tanken på det får det att vrida sig i magen. Nederlag. Jag vill inte. Men nu har jag lovat. Dessutom tycker han att jag ska ställa in Sverige-resan, en tanke jag själv tänkt sista dagarna.
 
Har inget filter idag, vet inte varför jag lägger ut det här. Vill bara påpeka en liten oväsentlighet i sammanhanget. För en man som är flytande i fem språk och har en doktorgrad i kemi, så finner jag det fascinerande att han fortfarande inte kan skillanden på he/she and him/her, men jag har slutat att påpeka det. Jag ler istället :)
 
P.S han är den ända som kan kalla mig yonki, utan att jag får psykbryt!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: