Sakta framåt

Helgen förlöpte utan konflikter, kanske för att vi inte ens sett på varandra.
 
Jag borde pluggat till matteprovet, men har suttit inne på sovrummet och stickat hela helgen och slökollat på TV. Det gav dock resultat - 2 färdiga vantar - minus tummarna. Det får vänta, känner att det kommer kräva både koncentration och fingerfärdighet, därför tänkte jag sticka några provlappar för att få in tekniken först. Det är trots allt trettonde försöket.
 
Lördag kväll gick jag över till Y och åt middag, vi var bara tre stycken men det var egentligen skönt. Merparten av kvällen låg vi och dösade i soffan och snackade om allt mellan himmel och jord.
 
Maken ja. Jag vet inte om han ljuger för sig själv eller för andra. Jag hörde honom på telefon med sin bror i helgen, han sa att "Baltazar är ambivialent och klarar inte av att bestämma sig för om hon ska jobba eller åka till USA i jul". Jag vet som sagt inte om han ljuger för sig själv eller för andra. Kort därefter blev jag addad till en gruppkonversation med hans familj. Varför begriper jag inte.
 
Det var farsdag igår och som sig bör ringde jag mitt kära faderskap. Jag försökte att göra det odramastiskt, när han frågade hur det gick med Maken svarade jag bara att "jag ska flytta ut!". Han lät inte så jätteförvånad, varför vet jag inte. Kanske för att han är cynisk och inte tror på äktenskap. Men jag blev ursäktad för att jag knappt hört av mig sista halvåret.
 
Så, till det viktiga......
 
Jag har fått erbjudande om ett rum i kollektiv och priset är egentligen lite för högt just nu, men de två som bor där verkar helt underbara och söta och gulliga. Den typ av kollektiv som jag vill bo i, socialt och där man mer blir som en familj. Där man stjäl varandras mat och bjuder tillbaka hundrafalt. Dessutom ligger det i det området jag bor i och i det området jag vill fortsätta att bo i.
 
MEN......Jag sitter fast i ett lägenhetkontrakt med maken. Jag har erbjudit mig att betala min del av hyran genom uppsägningstiden (tre månader). Han totalvägrar. Kontaktade en jurist förra veckan för att lösa det här, men när hen ringde var jag upptagen, så glömde jag så klart att ringa tillbaka.
 
Så, men ekonomiska situation ser ut som följer. Om jag tar den här rummet kommer jag att betala ca 7800 kr i hyra nästa tre månaderna!!!! Om man ser på att jag får ut 13000 kr i lön varje månad, så ser sitationen följande ut.
 
In: 13000kr
Ut: 7800 (hyra)
     900 kr (busskort)
     1500kr (CSN)
 
Över: 2800 kr varje månad. Lägg också till att jag måste lägga ut 9000 kr i deposition vid inflytt, att det snart är nytt år, vilket betyder att måste börja betala för läkarbesök (400 kr/gång/1 gång i månaden), psykolog (400 kr/gång/2 gånger i månaden) + mediciner. Dessutom är det här landet löjligt dyrt att leva i. 2800 kr är mindre än vad jag hade över som student.
 
Jag har dock 7500 kr i depositon från min nuvarande lägenhet (när, var, hur jag får dessa tillbaka är osäkert) +  10500 från den ännu äldre lägenheten (bråkat med hyresvärden i över ett år)
 
Så jag vet inte vad jag ska göra. Jag har varit fattig större delen av mitt liv, så jag ska nog klara mig i några månader. Men jag är orolig över juridiken - tänk om jag måste fortsätta betala hyra på vår gemensamma lägenhet i all evighet?
 
Å andra sidan, så måste jag flytta ut. Och det är precis det här maken vill. Han är väl medveten om hur tufft det kommer bli för mig ekonomiskt och det är just därför han sätter alla dessa käppar i hjulet för mig. PT tycker jag bara ska skita i att betala hyran och låta det gå till kronofogden/tingsrätten, men jag tycker inte att det är speciellt schysst heller.
 
In'sha'allah. Livet ordnar sig.
 
 

Kommentarer:

1 Marielle:

Usch det låter verkligen inte kul för dig. Som du säger så löser det sig väl, men just nu är det ju förjävligt. Jag skickar dig en stor kram!

Svar: Tusen tack :) Hoppas allt är bra med dig! Jag har fortfarande problem med att kommentera på din blogg (jag har försökt med fejk-mejl-adress, men jag blir tvingad att verifera den!)
Baltazar

2 Marielle:

Nu har du ju en gång skrivit din riktiga mejladress och den syns ju inte utåt utan bara till mig, och jag vet ju inte vem du är ändå.
Så kul om du kunde kommentera ibland, det gör bloggandet mer levande.
Kram på dig!

Svar: Det är ju iochförsig sant. Är bara lite mer paranoid än genomsnittet, hahaa :)
Baltazar

Kommentera här: