5 år
Jag undrar vad jag skulle sagt, om någon berättat för mig för exakt fem år sen hur livet mellan oss skulle se ut idag.
Mitt i all denna skit, ska kan jag inte sticka under stolen med att det här, den dagen för fem år sen var den lyckligaste i mitt liv.
Parteraputen i dag igen. Hon är klok och ärlig, ger konkreta råd, ställer tuffa frågor - det uppskattar jag. N dök inte upp, eller han gjorde tydligen det till slut - vet inte hur länge han satt och tryckte i stillhet i väntrummet, det var först när jag var på väg därifrån som jag upptäckte honom.
Jag är rädd för honom. Inte för att han gjort någon än (annat än att vara ett vidrigt jävla svin rent verbalt), men för att han är så instabil och för att det ska till så lite för att trycka på hans knappar och utlösa fullt arm.
Jag var på lägenhetsvisning igår (eller ett rum i kollektiv), tror inte att jag får rummet. Var på en annan tidigare i veckan, hoppas på den, men jag vet först på måndag.
Kh tyckte jag skulle flytta in på A's båt tills jag hittar något, tidigare i veckan var jag kritiskt. Mest för att jag verkligen inte har energi till att hoppa runt så mycket. Dessutom har jag så sjukt mycket att göra, att inte kan finna ro om jag hela tiden ska flytta på mig. Jag är så sjukt utsliten mentalt av all den här jävla skiten. Ska jag först flytta, vill jag göra den 1 gång.
Men nu är helgen här och jag vet inte hur jag ska överleva mentalt. Det är klart att jag kan gå någonannanstans att plugga, men dygnet har 24 timmar. Nu ångrar jag faktiskt att jag inte tog emot hjälpen A erbjöd mig, det var dumt, för nu är han bortrest - osäker på hur länge.
PT skickade ett ganska oroväckande meddelande till mig nyss. Maken är som en mina och det är det som skrämmer mig. Han har senaste veckorna töjt på gränserna och ska jag vara helt ärlig så tror jag dessvärre att nästa gång han töjer på gränserna så kommer han göra det med råge.
PT var tidigare i veckan oroad för att han kunde vara en fara för sig själv eller andra. Hon ville isåfall kontakta hans behandlare, men samtidigt ville hon inte gå bakom hans rygg. Hon bad mig vara uppmärksam på signaler. Jag hade säkert kunna ljugit och hittat på massa skit för att få honom tvångsinlagd, men jag tvivlar på att det skulle vara konstruktivt i längden. Dessutom vet jag själv hur det är och det gånger jag har blivit det har det faktiskt varit 100% befogat.
Så det är där vi är nu. Han är en tickande bomb och det finns inget att göra förren han har exploderat.
Jag vill inte gå hem ikväll, men vad fan ska jag göra? I går var jag ute och drack öl med A och var inte hemma förrän midnatt. Idag är jag trött, jag vill hem och äta, slappa, sticka färdigt vanten. Det är kallt ute och jag kan liksom inte vandra runt planlöst i all evighet.
Jag vill bara att det här med bostad ska lösa sig. Då är iallafall del 1 av den här skiten löst.
12 år har vi känt varandra och ändå är den här människan någon jag inte känner igen. Han är totalt personlighetsförändrad. Och jag vet inte om det här är något nytt eller om det funnit här hela tiden, men jag har helt enkelt varit blind för det?