Slutspurten

...och jag är så sjukkkkkt utsliten. När jag blev påmind om att jag skulle jobba extra en dag mer än vad jag hade inbillat mig höll jag på att bryta ihop helt.
 
Jag vet inte om ni kan känna igen er i den här jämförelsen.
 
Den här hösten kan närmast liknas vid en bestigning av en fjälltopp. Du börjar vid basen, väl förberedd, motiverad, entusiastisk och helt bestämd på att nå målet. Så knallar du på, ibland går det bra - du får fint väder och tempraturen är perfekt, varken föll kallt eller för varmt ( goda provresultat i matte) och ibland så är det lite tyngre, men du håller dig motiverad och du vet att i slutändan så är allt mödan värd (att bli antagen till psykologiprogrammet).
 
Men så närmar du dig slutet och även om du kan se målet klart och tydligt så börjar motivationen att brista och entusiasmen är utbytt med irritation. Du känner mjölksyran, axlarna värker, ryggsäcken känns tyngre fast den i teroin har blivit lättare. Och även fast du hela tiden intalar dig själv vart du är på väg och att det är värt det, så vill du bara sätta dig ner på marken och gråta - för du är så trööööt.
 
Där är jag nu och jag vet att det är över på måndag.
 
Jag har en to-do-lista innan året är slut som är nästan en hel A4-sida lång, men jag måste prioritera - matteprovet på måndag och Brors dispuationsfest på fredag.
 
Jag jobbar 70% och pluggar 30%. Denna månaden har det varit flytt + extrajobb vilket bidragit till många 12 timmarsdagar. Jag vet att jag borde prioritera bättre, men nu när jag står och betalar dubbel hyra närmsta tre månaderna och att jag var tvungen att punga ut €1000 i deposition till mitt nya kryp-in, så har jag heller inte råd att säga nej till jobb. Förra månaden fick jag in 20 övertidstimmar.
 
Jobb och flytt har också bidragit till att jag halkat efter rejält med matten. Att jag dessutom fick veta tidigare i veckan att man ändrar reglerna för personer med utländska betyg (lång historia) gjorde mig inte direkt heller mer motiverad.
 
Jag trodde jag hade kontroll och hade planerat en lång sovmorgon i morgon, men det kan jag bara glömma. Kanske borde jag också prioritera bort festen på fredag, men hur många gånger kommer Bror - en av mina allra käraste vänner - att disputera och få sin doktorgrad?
 
Och här fortsätter metaforen. För det är just det jag gör. När jag står och ser upp mot målet och vet att jag snart är där, men ändå vill ge upp. För att är så jävla jobbigt och jag kan inte begripa varför jag gav mig in på skiten överhuvudtaget. Jag sätter mig ner och skriker eller kastar en sten hårt mot ett träd och säger 'nu ger jag fanimej upp'. Så sitter jag där ett tag och trycker tills jag bestämt mig för att om jag kommit så här jävla långt, är det dårskap att ge upp nu.
 
 
Från Galdhøpiggen, Nord-Europas och Norges högsta fjäll 2469 m.ö.h. Juni 2016 och turen gick från Juvasshytten över Styggebreen (en glaciär) som syns längst fram i bild. Kunde inte bett vädergudarna om bättre förhållanden, ca +5C, lätta kalla brisar och sol. Långt ifrån den tuffaste fjällvandringen jag gett mig ut på, men när vi hade nått den tredje etappen och började mer eller mindre klättra upp en nästan 90 grader brant backe, full av sten och djupsnö (som hade börjat töa), då var jag (som vanligt) på vippen att ge upp. Men jag fortsatte, när jag nådde toppen slängde jag mig av mig ryggsäcken, la mig ner på marken, stirrade upp mot himmelen och försökte få tillbaka andan, samtidigt som jag upplevde hur jag bokstavligt talat var hög på livet (eller hormoner, som en biolog kanske hade hävdat). Som alltid är jag oändligt tacksam för att jag inte gav upp och fortsatte, för det var milt sagt spektakulärt på toppen och det är sånt som detta som gör mitt liv värt att leva.
 
 

Kommentarer:

1 Linda:

Känner sååå mycket igen mig! Sista året på min högskoleutbildning ville jag droppa av och skita i allt. Det var så tungt, så tungt. Men jag höll ut och det var väl tur det :)
Så ge inte upp!

Svar: Tror kanske att det inte är allt för ovanligt, särskilt på högskolor och uni's. Kudos till dig för att du inte gav upp! Som regel är det mödan värt :)
Baltazar

Kommentera här: