Första veckan i augusti

Första veckan i augusti är alltid tuff och har alltid varit det helt sedan tidiga tonåren. I grund och botten landar det i att jag fyller år och det spelar ingen roll hur bra livet går - min födelsedag får mig alltid att känna mig som världens mest misslyckade människa. Alla mina seriösa självmordsförsök (som inte varit på inträffat på en avdelning) har varit i direkt anslutning till min födelsedag.
 
Det finns även två andra aspekter, den första att min farmor dog runt den här tiden på året och helt sedan dess har jag haft mycket skuldkänslor varje år det närmar sig.
 
Den tredje aspekten kanske är det jobbigaste. Eftersom att jag flyttade hemifrån när jag var väldigt ung och har fortsatt att flytta runt med min kappsäck, så betyder det också att alla vänner är långt ifrån. Jag känner mig aldrig så ensam, som jag gör på min födelsedag.Sista åren har punkt 3 förbättras avsevärt, 'jag firar, men andra firar för mig' inte men i år stod jag där igen och kände att alla jag bryr mig om är så långt borta. Efter att Bror flyttade hem, så har jag bara en nära vän kvar här och hon är ute och reser just nu.
 
I år hade jag verkligen hoppats på att min Make skulle glömma denna dagen och det gjorde han NÄSTAN, men två dagar innan kom han på det och jag vet att han bara vill visa sin uppskattning. Men då jag svarat "jag vill inte ha någon tårta' för femte gången, så utlöstes ett psykbryt utan dess like. Jag har sjukt dåligt samvete, men det blev för mycket och efter 1 flaska vin klarade jag av lugna ner mig. Efter det så hade vi ett tre timmar långt samtal - mest om Farmor. Jag tror han faktiskt blev förvånad, inte att jag efter flera år sörjer henne så intensivt, men att jag fortfarande efter flera år, känner skuld över hur det blev sista tiden. Han sa något som att mitt största problem i allt det här, är jag är så förbannat lik min Farmor och det är egentligen inte en komplimang, men jag kunde inte låta bli att skratta.
 
Vi körde på en 'low-key' födelsedag till slut. Tanken var att vi skulle åka skidor, men det var dåligt väder och mina knän strular. Tillslut  bestämde vi oss för att resa ut til Tjottahejti och försöka hitta ett museeum som stått på to-do-listan länge. Vi fick gå totalt 11 km till och från busshållplatsen, men det visade sig att vara värt det. Hade små picknick stopp på vägen och väl hemma i stan gick vi och hämtade sushi från stammishaket. Film i soffan och vi rotade fram en glassbunke ur frysen.
 
Det blev faktiskt en perfekt dag, jag slapp tänka på all skit som jag normalt sätt tänker på. Jag kände mig så där galet nyförälskad hela dagen, för det är faktiskt så (trots allt onda som är knutet till detta), att det var dagen efter min födelsedag jag och min man blev ett par. Och de bästa gratulationerna kom inte över Facebook, dom kom i mejl, sms och telefonsamtal och var till stunder så kreativa att jag brast ut i gapskratt.
 
Födelsedagen är över för denna gången (tack gud!) och senare denna veckan väntar hemresa till Sverige!

Kommentera här: