Ramses hade sitt sista prov på fredagen och det var bestämt sedan länge att han skulle ta mig med ut på en dejt. Jag tror vi bägge var ganska utmattade när vi möttes upp. Jag hade dessutom sagt till mig själv att jag skulle vänta med att ta upp alla irritationsmoment tills han var avtentad. Middagen var mysig, men när notan kom väcktes irritationen hos oss bägge. Han ville betala hela notan, jag insisterade på att dela. Dessutom tyckte jag att han uppförde sig märkligt. Det blev en tidig kväll.

 

Vi pratades vid innan läggsdags och då hade vi ett rationellt samtal där vi båda var irriterade. Vi bestämde oss för att gå på cafè dagen efteråt och rensa luften.

 

Lördag morgon - planen var IKEA. Han ville ta bussen och jag ville köra och där rann det över för mig. Några arga meddelande sen, sen telefonsamtal och sen möttes vi upp. Rensade luften igen. All skit som byggt upp sig sedan januari. Han försökte skapa fred och föreslog att vi gått kunde köra till IKEA, när vi kom till bilen hade batteriet laddat ut.

 

Så var det fram och tillbaka hela helgen. Vi försonades och gick ut och dansa, så på väg hem så utvecklades en kommenterar till ett två timmar långt ångestfyllt samtal. Jag var rasande när jag gick hem.

 

Nästa dag skulle vi och några vänner på roadtrip. Ramses mötte mig vid min lägenhet och jag var otrevlig långt över gräner. Så pass otrevlig att han faktiskt var på väg att skita i hela grejen, men vi försonades igen. Bilen laggade igen,  men det blev faktiskt en trevlig resa.

 

I slutet på dagen, hemma tillbaka i staden så gick vi på långpromenad och fick återigen rensat luften.

Problemet nu är

1) att han under helgen förklarat och berättat allt möjligt, men ännu inte klarat av att svar på frågan "vad villd du?"

2) Han vill inte förstöra våran vänskap med att gå ett steg längre. Jag kommer inte bemöda mig med Projekt Ramses om saker och ting inte går längre snart. Vi bägge inser paradoxen och vi bägge mår dåligt av det.

 

Jag har sedan jag kom hem från London försökt att hålla avstånadet, men det är så svårt. Jag märker hur jag blir irriterad och mår nedstämd när jag inte är med honom. Hur jag blir varm i hela kroppen och fylls av energi när jag ser honom och är med honom. Stunder finns också när jag blir så irrierad på honom att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Varför han inte kan bestämma sig eller säga vad han vill.

 

Det finns också några ärr, saker vi sagt och gjort mot varandra som vi inte förrän i helgen insett hur det påverkat den andra.

 

I morgon börjar Ramadan - vilket ger mig en utmärkt ursäkt till att låta honom vara för sig själv. Jag hade tidigare sagt till mig själv att jag skulle ge honom till förra helgen att bestämma sig. Nu har jag sagt att jag väntar till Ramadan är över. Det blir en månad med tid för reflektion för oss bägge. Känner jag likadant om en månad och han ännu inte klarat av att lista ut saker och ting så skiter jag i det. Det är egentligen ganska enkelt: jag är förälskad och jag  vet att han känner starkt för mig. Jag kommer inte att lägga ner så mycket tid och känslomässig energi på något som aldrig kommer att hända. Gör jag det så blir jag bara sårad - och det är jag ju till viss grad redan.