Baltazar

Det är gjort nu.....och det finns ingen väg tillbaka.

 

 

Min plan var att vara diskret, men så snackade jag på Kh på söndagen och hon brusade upp sig som hon alltid gör, av kärlek och nu är det väl kanske officiellt antar jag. A hörde av sig igår, sa jag kunde få hyra hans och A's lägenhet i december, när det sticker iväg för att backpacka och att jag kunde få bo i hans båt om det skulle krisa sig.

 

Eftersom att A visste och att Kh har spridit ryktet att jag är på lägenhetsjakt, så hade jag inget annat val än att ringa Bror och berätta igår, jag ville att han skulle höra det från mig. Jag ville att han skulle höra från mig att jag ska lämna N och att vårat äventyr, äktenskap är över.

 

Vi var hos parteraputen (PT) igår, hon är bra, för vi bägge lyssnar på henne. Hon sa att eftersom att det är så mycket aggitation och ilska i luften, så måste vi komma oss bort från varandra så snart som möjligt. Det var faktiskt först igår hos PT som jag insåg hur jävla tufft N har det. Det ursäktar inte hans handlingar, men det gör ont att se han ha det så jävligt och veta att det är jag som orsakat det. Hon är orolig för honom, såpass orolig för honom hon kontaktade mig idag och frågade hur jag trodde att han skulle reagera om hon kontaktade hans psykolog. N stannade nämligen längre än mig igår och jag vet inte vad som blev sagt, men hon sa rätt ut att hon inte visste om det gick att vänta tills på fredag.

 

Paradoxen. Jag som gjort allt det här mot honom, vill just nu bara springa hem, lägga mig brevid honom i soffan, stryka hans år. Fixa honom. Plåstra om honom. Jag kan ju bara glömma att han ska komma till mig just nu och jag har inte rätt att kräva det längre heller.

 

Jag gick till jobbet igår och stannade en timme, så gick jag hem. Kände mig riktig dålig och började spy. Kanske var det en stressreaktion? Försökte gå på skolan, men gick efter en halvtimme.

 

Jag tog bort honom från min Facebook på söndag. Igår, när jag kommit hem, efter att ha suttit den lilla tiden jag var på jobbet och letat lägenhet, slog verkligheten till.

 

 

Det är en så surrealistisk känsla. 12 års vänskap. 6 år tillsammans. Denna veckan skulle vi firat våran 5:e bröllopsdag.

 

 

Har suttit och sett på bilder idag. Från roadtrips, bröllopsresa, backpackingturer, spontanresor till Öst-Europa och äventyr på fjällen. Som regel så ler jag. Han var så snygg då. Vi hade det så bra. Man kan se i våra ögon att vi älskade varandra mer än någonting annat. Vi var så lyckliga. Varför kan vi inte vara det längre?

 

Det är med så mycket sorg jag tänker tillbaka på allt. Det sista året har jag sagt till mig själv att vi bara måste komma oss igenom det här - få det tillbaka till det normala. Men ska jag vara ärlig har det inte varit bra på tre år. Och vi kan inte heller sitta och plåga oss igenom livet tillsammans, bara för att det var bra en gång i tiden. Men jag sörjer, att livet inte blev som vi hade tänkt oss.

 

Och jag sörjer att jag kommer få leva mitt liv utan honom. Kanske kommer det att förandras med tiden, men just nu kan jag inte föreställa mig att någonsin leva med någon annan. För om det inte gick med oss - superparet, som var stöpta i samma form - hur fan ska det gå med någon annan?

 

Bror frågade mig igår hur det kändes. Jag svarade att det borde kännas bra, men det gör inte det. Mitt huvud, min rationella kroppsdel upprepar hela tiden mantrat "Det var inte ett bra beslut, men det var rätt beslut" och det är nog sant. Bara för att det är rätt behöver det inte kännas bra. Samtidigt vill mitt hjärta bara rusa iväg och ta tillbaka allting. Hitta på en miljon ursäkter till vänner och familj, skrika ut "det var förhastat! vi överdrev! visst fan ska vi fixa det här!".

 

Jag kom på mig själv med att tänka igår, att om vi bara var separerar i några månader, så kommer allt vara löst. Men det är önsketänkande. Allt är förstört och förmodligen så kommer saker och ting lösa sig för oss båda i framtiden, när vi fått lite distans till allt. Det vet jag av erfarenhet.

 

Men det gör ont. Förbannat ont. Jag går runt hela tiden och försöker hålla mig från att gråta. Jag önskar det var lättare. Jag önskar att jag hatade honom. Jag önskar att det aldrig varit bra mellan oss. För då hade det här varit betydligt enklare.

 

Igår sa jag till min chef att jag kunde jobba julen. Jag vill egentligen inte, men vad ska jag göra? Åka hem och sitta och låtsas som att jag orkar med allt och alla? Sitta och tänka tillbaka på alla magiska jular med N? Jag hatade faktiskt julen innan jag träffade honom, han rådde bot på det. Min första jul helt ensam, det blir många vuxenpoäng på det.

 

Fokusera och andas. Tvinga inte fram framtiden. Ta det lungt. Ockupera tankarna med matteplugg. Jobba med högskoleprovet. Jobba mot en bra framtid utan honom.