Baltazar

I dag vaknade jag till en dålig, men inte helt oväntad nyhet.

 

Fidel Castro har lämnat jordelivet och det är inte ofta jag känner tomhet efter en människa jag faktiskt inte kände. Castro var som vi alla vet inte okontroversiell, men för mig har han rent ideologiskt betytt mycket.

 

Mitt första möte med Castro var genom en bild på Che Guevara som en kompis,  vars föräldrar var bygdens rödstrumpor, hade satt upp på insidan av sitt skåp på skolan.

 

Castro's idèer introducerade mig inte bara till kommunismen och marxismen, men till tankarna om jämnliket, solidaritet, kollektivism och framför allt - den lilla människans kamp mot stormakterna.

 

Det sägs att om inte är röd när han är ung, har inget hjärta. Den som inte är blå när han är gammal har ingen hjärna. När jag var yngre tyckte jag att det här talesättet var så fruktansvärt nedlåtande, men med åren har jag insett att det nog ligger lite sanning i det - iallafall för mig personligen.

 

Jag ligger nog betydligt längre vänster ut än genomsnittet, men tycker ändå att jag är ganska moderat i förhållande till många av dom jag umgås med. Pacifism har alltid varit ett ledord för mig, med åren har jag dock börjat förstå varför folk ibland tyr till våld för att få det man önskar - arabiska våren var i detta tillfället en stor ögonöppnare för mig.

 

När jag introducerades för Castro så var jag ungefär så långt ut åt vänster man kan vara, men åldern har jag krupit mer och mer åt höger. För jag har insett att det spelar ingen roll vad du tror på, hur fint det än är - det finns gränser som man enligt mig aldrig får korsa - att hålla sin befolkning under kontroll med en järnhand är en sådan gräns. Efter att ha levt i både diktaturer och under militärregimer har jag också insett att sistnämnda kanske fungerar under begränsad tid, men är aldrig en långsiktig lösning. Under årens lopp har jag haft långa och ibland hetsiga diskussioner med kubaner, för jag ville verkligen förstå; finns det något sådant som en lycklig dikutatur? Och utan att gå in på en allt för djup och komplex diskussion; det finns gott om land i världen där befolkningen lever förtryck, men accepterar det för man tycker det är det bästa för ens land.

 
Och det är här mitt förhållande till Castro komplicerat. Älskad av många, men hatad av minst lika många. Många som blir vänsterfrälst som unga och fortsätter med högre studier, väljer att fokusera på latinamerika. För mig var det bara tillfälligheter som gjorde att mitt fält råkade bli Mellanöstern, men det är ju inte så konsigt, båda regionerna har mött liknande problemställningar.

 

Det finns som sagt mycket man kan säga om Castro och jag hade nog blivit vänsterfrälst till slut ändå, det var liksom upplagt för det - min farmor var så långt ut till vänster att hon en gång i världen försökte att lära sig ryska. Men idealismen, den del av mig som jag aldrig ruckar på, tron på att vi alla har lika värde, solidaritet, att ett klassamhälle är ett dåligt samhället och att kollektivet måste ta ansvar för individen och nationen för att nämna några. Att dessa idèer är så starkt inpräntade i min identitet att det finns principer jag aldrig kompromissar med - det har jag Castro att tacka för.

 

Det är sällan jag sätter kaffet i halsen och känner att det plöstligt blir svårt att prata, när något hänt en människa jag inte känner. Speciellt med tanke på hur jag tagit en helomvänding i mitt stöd till hans politik sista åren. Men jag tror få inflytelserika människor som inte är kontroversiella.

 

Vila i frid.

 

* Och ja, jag vet att citatet inte är från Castro.