....

Gårdagen förflöt fint. Gjorde några tappra försök att sova, men gav till slut upp. Det var lockande att försöka väcka mina polare och sticka ut i solen, men jag klarade av att hålla mig från frestelsen att ringa och plåga ett gäng bakisar. Slutade med att jag la mig ner och tvingade mig själv att hålla mig lugn, dock så städade jag köket som såg helt jävligt ut. Kändes som om det var det minsta jag kunde göra för min bättre hälft.
 
Hade stora ambitioner igår om att ta mig till kolonilotten och hoppa i sjön, men det hände aldrig. Jag och maken låg i soffan som några riktiga bakispotatisar och såg på The Detour och Parks&Recreations hela dagen. Framåt kvällskvisten klarade jag av att pallra mig upp till Kh för att lämna några grejer, hade tänkt att det skulle vara en snabbis, men väl där slutade det med att jag ställde mig och lagade hummus. Första riktigt goda hummusen jag någonsin fixat - men så hade jag hjälp från en marockan och libanes också. Knallade hem vid 21.00, gick 5 km - det gick så dåligt med bussar och det var sååå skönt ute - inte för varmt och inte för kallt.
 
Väl hemma gick det upp för mig (eller vi hade väl anat hela dagen bägge två) att jag fortfarande var ganska påverkad och faktiskt fortfarande fick sånna där sjuka äckliga spontana skrattattacker. Av den grunden valde jag att skippa Seroquelen för andra dagen på rad (fy Baltazar!) och hellre knapra i mig en okänd mängd Melatonin (lång historia för en annan gång). Tog väl en liten timme eller så innan jag ÄNTLIGEN kände mig trött. Vaknade tre i natt och var skitpigg, klarade att somna om och stod upp när larmet gick kl 05.00. Mådde faktiskt ganska bra när jag var på väg till jobbet, men efter ca en timma eller så slog baksmällan till med full kraft. Nu sitter jag och räknar minuterna till mitt pass är över. Kraftigt illamående, känslig för ljud och ljus, kallsvettningar, feber, skakningar, trötthet, förvirring. Helt och hållet självförvållat och jag ska verklingen inte klaga. Man tycker kanske att jag borde ha fylleångest, men det har jag inte. Jag gjorde inget jag ångrar på (för ovanlighetens skull) och det var VÄRT det. Med detta sagt, så känner jag ändå att jag kanske börjar bli lite för gammal för att festa så här hårt (men det har jag å andra sidan sagt sedan jag var 22)
 
Jag och Bror hade ju massa planer igår, men han hörde aldrig av sig och det gjorde inte jag heller för den delen. Kh tyckte jag borde ringa honom på vägen hem, men jag kände att jag inte skulle palla det rent mentalt. Dessutom, så tänker jag också att han faktiskt aldrig hörde av sig heller. Varför kan jag bara spekulera i : flytt/packning/stress/bakfylla/emotionell stress/etc etc. Men det spelar egentligen inte roll varför, för jag vet att han hade sina anledningar. Det är lätt att glömma i en sån här situation, att det inte bara är en själv som sliter. Att motparten också har det skitjobbigt just nu. Vi fick ändå en hejdundradesfest värd namnet - och inte bara det - helt i stil med våra sjuka fester i vårat gammla kollektiv. Precis som det en gång började en februarikväll för fyra år sedan. Och just nu, så boardar han flyget hem. Vi har haft det bra tillsammans och jag är så oändligt tacksam för att tillfälligheter förde oss samman.

Kommentera här: