Baltazar

 

Det som är så knivigt med psykiatriska diagnoser är det inte finns ett lätt sätt att ställa dem på. Det här kräver engagment från ansvarig behandlare, men också - och det här är viktig - samarbete och ärlighet från patienten. Det har jag lärt mig den hårda vägen. I en lång period trodde man att jag hade borderline och sedan gick det in i en period av osäkerhet. Jag kände aldrig igen mig borderlinediagnosen, men jag kan se att det fanns drag där som förmodligen låg till grund för behandlare. Det viktigaste och det var kanske det som var problemet var att jag aldrig sökte hjälp när jag var uppåt. Jag ramlade alltid in på psykakuten när jag krashat totalt och livet var i spillror och väl där lyssnade man inte så mycket på vad jag beskrev hade hänt innan och det är något som ligger på mig helt och hållet. Jag underdrev ganska mycket och insisterade på att mitt beteende inte fått några konsekvenser för mig. Jag berättade liksom inte hur jag innan jag blivit deprimerad legat med 20 personer, varit otrogen och bränt hela mitt sparkonto på kaffemaskiner, för mig var inte den delen relevant. Det är ganska vanligt att bipolära bara söker vård när man är deprimerad och detta är en av grunderna till att det tar så lång tid att få korrekt diagnos. Och när jag väl kom till psykiatrin, så hade alla mina relationer gått åt helvete och det var alltid en utlösande faktor och det var säkert därför man i början var så övertygad om att det borderline; det som är karaktäristiskt för just den diagnosen är att man inte kan hantera relationsbrott och då tyr till extrema sätt att hantera det på. Något som också är typiskt för diagnosen är självskadebeteende och självmordsförsök. Det här är igen en del där jag är ganska skyldig. Vid min första inläggning lärde jag mig att om man svarade ärligt på frågan "ville du verkligen ta ditt liv?", så blir man tvångsinlagd. Därför gjorde jag det till en vana att ljuga när den frågan kom och något som är klassiskt för boarderlinepatienter är så kallad "uppmärksamhetsjälvmord". Jag antar att jag här försöker frikänna psykiatrin lite grann. Det jag däremot kan tycka, är att man borde reagerat på hur jag sökte hjälp. För det var nämligen så att det gick i perioder. I perioder var jag bra; jag slutade med mediciner och behandling och levde någorlunda normalt och sökte inte hjälp igen förrän allt var åt helvete. Detta är klassiskt för en bipolärpatient och inte så vanligt bland borderlinepatienter. Det finns många likheter mellan dessa två diagnoser och jag tror mina behandlare agerade på den informationen man hade.

 

Det var först när jag helhjärtat släppte in behandlare i mitt liv och svarade ärligt som jag för det första fick en korrekt diagnos och för det andra, påbörjade vägen mot adekvat medicinering. Det är inte lätt och tog mig många många år. Mitt råd till alla som sliter med psykiska problem, vad det än må vara, är att vara ärlig. Det hjälper i längden!