Baltazar

Har haft en helt underbar helg på fjället!

 

Fredag gick jag tidigare från jobbet och vidare hem. Väl hemma så gjorde vi något vi faktiskt aldrig gör - tar det LUGNT! Ingen packstress eller ingenting. Framåt eftermiddagen började vi bli färdiga och vandrade iväg till tågstationen också detta i lugn och ro. Tog tåget vidare till en större förort till staden och bytte där först till lokalbuss, så efter bron, vidare i en 'vid behov' buss (det betyder egentligen att den bara går om du hör av dig innan). Det var fredag och busschauffören var snäll, han släppte av oss vid stigen istället för i byn. För oss betydde det att vi bara behövde gå 6 km istället för 20km.

 

Vi valde också att göra saker lite annorlunda denna gången. Vi brukar alltid ha klara mål med våra fjällvandringar och som regel släpar vi med oss tält och allt upp på högfjället. Denna helgen hittade vi en fin plats vod en insjö, där vi slog upp tältet och denna platsen blev våran bas för helgen. Sjukt mycket plus för att världens fräschast mulltoa låg granne med oss, haha!

 

Lördag morgon vaknade jag med tuppen, vi hade tagit med oss ögonbindlar och jag kan inte begripa varför vi inte gjort det tidigare? Hade också packat min nya sovsäck som är mycket varmare än den gamla, tro't på fan att blir svinvarmt den här helgen! Vi tog god tid på oss med frukost, filtrera vatten, organisera tältet och läsa. Det var 25C och jag svettades som en gris och trots högt vattenintag klarade jag av att bli uttorkad. Jag älskar fint väder och sol, men när jag är på fjället och ska hålla mig i gång fysiskt i flera timmar med flera kilon på ryggen - så vill jag ha det kallt och gärna lite vind och/eller duggregn :)

 

Vid fyra snåret bestämde vi oss för att sticka iväg. Trots att vi hade tagit det lugnt, så hade vi lik förbannat klarat av att glömma ganska viktiga saker och ting. Inga nedladdade kartor, jag hade glömt att slå av mobiltelefonen och vi hade egentligen noll koll på vad fan vi höll på med. Vi började följa en markerad stig, men  när vi  kommit upp på högfjället bestämde vi oss för att bli lite kreativa - på gott och ont!

 

Hittade en fin och isolerad sjö som vi hoppade in i (vilket egentligen var dumt, för dagen efter plockade jag bort 4 fästingar från maken) och vi hittade det vi trodde var en annan markerad stig. Eftersom att leden vi tagit upp var brant, stening, lerig, snårskog, blöt och full av rötter, så ville vi försöka hitta en alternativ väg ner. Här hade vi kunnat använda den telefonen, som jag glömt att slå av och därmed laddat ur!

Efter lite sjabb så försökte återigen att hitta en ny stig, men det var bara att ge upp! Det började bli mörkt och vi var vilse på ett fjäll vi inte kände, så det var bara att ge upp och vända om. Det är här jag känner att erfarenhet och kunskap verkligen kommer in i bilden. Dels det att man kan vara kreativ,hitta alternativa leder och orientera sig själv fast man egentligen inte känner området, dels att man för det första inser sina begränsningar och tar rationella beslut därefter (som att vända om) och dels för att man inte får panik - att man är trygg fast man är befinner sig i något som kan utveckla sig till en allvarlig situation.

 

Ganska enkelt hittade vi tillbaka till den led vi följt från början och halvvägs ner blev vi oense om vart vi skulle gå (det var en sträcka där markörerna inte var så synliga) Maken insisterade på att hans lokalsinne var betydligt bättre än mitt och jag orkade inte tjafsa. Så jag lyssnade på honom och vi gick vilse IGEN!! När vi nästan var nere var jag på gränsen till ett psykbryt, inte bara var vi vilse 1) Stigen han funnit var från helvetet och ännu värre än den vi hade försökt att undgå 2) Vi hade delade meningar om vart vi befann oss rent geografiskt och här blev det en lång monolog om hur bra hans lokalsinne var och hur dåligt mitt var (vart han fått det i från begriper jag inte, för det är tvärtom). Vi kom oss ner tillslut och JAG hade haft RÄTT hela tiden visade sig.

 

Vi fick gå tillbaka 4 km på en grusväg, vi ankom tältet ca midnatt och maken lagade middag. Det är något som alltid fascinerat mig. Hemma så är det alltid massa gnabb och absolut allt + pajkastning. På fjället, så samarbetar vi så sjukt bra, tillochmed när vi inte pratar med varandra. Det är som att vi bägge vet vad som behovs göras och när och går något fel, så börjar man inte tjafsa, utan man löser problemet efter bästa förmåga och förutsättningar.

 

Söndag blev slappdag, packa i lugn och ro, laga frukost och läsa bok. Våran tältgranne (200 m bort) - störtskön snubbe och friluftsentisiast  bodde också i stan, så vi fick skjuts av honom och slapp därmed att gå 20km i hettan (vi hade inte haft möjlighet att boka bussen eftersom att det inte fanns någon täckning)

 

Hemma fortsatte vi och brände på grillen, ett projekt som normalt sätt slutar i tjafs, men i går gick allt knirkfritt! Helt enkelt en undarbar helg!

 

Dock, så har jag sabbat knät på riktigt nu och det är väl på tiden! Borde gått till läkaren för länge länge sen! I går, när jag skulle kliva ur tältet, satte jag ner på knä, plöstligt hör jag ett knäckljud och i samma veva skrek jag ut av smärta. Kändes som om någon högg en kniv rakt igenom knät. I dag gör det mindre ont, men varje gång jag ska börja knät i en speciell vinkel, typ gå en trapp eller böja mig ner kommer smärtan. Egentligen är det mest irriterande, för jag hade planerat att ta en tur på skidor om två veckor och det är något jag verkligen sett fram emot!