Fyllekrash

På söndag krashade jag totalt och det betyder att jag därmed levt i en hel månad utan störra svängningar. Det blir svårt att sammanfatta det som hände, för det är så vansinnigt mycket tankar. Men jag tror utan tvivel att jag kanske har ett eller flera problem med alkohol. Och det här är egentligen inget nytt, tanken har vuxit i mig i många år men jag vettefan vad jag ska göra åt det.
 
Lördag skulle jag gå ut och dansa och ta en öl. Det blev dans, men betydligt mer en den där ena ölen jag hade planerat och jag var väl hemma någongång vid sju-åttasnåret på söndag morgon.
 
På läkarsamtalet innan jul var min psykiatriker inne och nosade på detta samtalsämnet (inte ont anande om att jag satt där ganska påverkad) och svarade ganska undvikande och han fick verkligen dra ur svar på mig. Kommer ihåg att han frågade om jag fick oförklarlig ångest när jag började nyktra till. Minns inte vad jag svarade, men det var det som fick mig att flippa ur på söndag. För jag hade inte ångest för saker jag sagt eller gjort, min ångest var oförklarlig. För jag minns att han sa att denna typ av ångest, som regel inte är ångest, utan abstinens.
 
I och med att jag har de problem jag har, så har överdriven alkoholkonsumtion alltid varit närvarande i sjukdomsperioder - manier som depressioner. För några år sedan gick det upp för mig att alkohol hade suveräna ångestdämpande egenskaper och det var väl i denna perioden jag bytte självskadning mot drickande - kanske borde det ringt några varningsklockor då?
 
Problemet var att i väldigt många år så fokuserade psykiatrin på mina alkoholvanor, hellre än orsaken till drickandet. När jag var 17 år ansökte man om att få mig inlagd på behandlingshem, lyckligtvis hann jag fylla 18 innan jag fick plats. Jag har nog alltid druckit mer än genomsnittet, både till mängd och frekvens, men jag har helt fram tills nyligen kunnat kontrollerat mitt drickande till viss del i skovfria perioder.
 
Jag tänker att det borde vara enkelt - det är ju bara att sluta. Men det är så mycket ursäkter (och även detta borde väl vara ett tecken på att något är fel). Så mycket av mitt sociala liv är uppbyggt runt festande och jag skiter i vad bättrevetare inom psykatri säger - NEJ! Det är inte kul att vara nykter på en fest när alla andra inte är det.
 
Jag vettefan vad jag kan göra. Ska träffa min psykiatriker nästa onsdag och har psykologsamtal nu på torsdag. Jag borde kanske ta upp det - men jag är så rädd för att fokuset återigen kommer flyttas från mina faktiska problem. Alkohol har egentligen aldrig varit ett problem, det har varit symptomer på andra problem jag haft, på lik linje med mina ätstörningar i tidiga tonåren. Jag tror dock att jag nu kommit så långt, så att mina stora och långa konsumtion har blivit ett reellt problem. Jag säger inte att jag är beroende, jag säger att jag inte kan hantera det. 
 
Jag har en känsla av att min läkare i vilket fall som helst kommer att fråga om det nästa gång, han gjorde det sist också. Jag tror han fattar att jag håller mycket tillbaka. Är bara rädd för att det där dravlet ska börja igen; Antabus, AA och behandlingshem. För jag vill inget av det.
 
Jag har sagt till mig själv att jag inte ska dricka något mer i år, jag håller er uppdaterade på resultatet!

Kommentera här: